Minst sagt surt känns det när man får ställa in allt det där roliga man planerat för helgen. Extra surt känns det när man dragit hem skiten från jobbet. Sjukdomar är en stor nackdel med mitt yrke och det känns faktiskt inte rättvist när karensdagarna svider i plånboken bara för att föräldrar inte håller sina sjuka barn hemma. Jag säger inte att alla föräldrar lämnar in sina sjuka barn på förskolan, men det räcker ju med att någon eller några gör det för att smittan ska sprida sig till både andras barn och personalen sen så är den onda cirkeln igång. Ett virus som hade kunna stoppats i den enskilda familjen kommer nu att pågå i veckor på förskolan och hemma hos flertalet familjer som dessutom bär med sig det till sina arbetsplatser osv. Jag vill faktiskt dra det så långt som att kalla det ett samhällsproblem, särskilt i ett samhälle där sjukfrånvaro konstant ifrågasätts, den ska föras statistik över och såklart åtgärdas.
Det lustiga är att när vi pratar om barn som fortfarande går i förskolan så har vi i Sverige rätt att vabba. Men jag är övertygad om att press ifrån arbetsplatser är en av anledningarna till att sjuka barn lämnas på förskolan och olika smittor sprids som en konstant tsunami genom förskolorna oavsett om det är en förkylning, mask i magen, magsjuka, löss, höstblåsor m.m. Men sjukdomar florerar ju hela tiden tänker du kanske? Tro mig – ett kontorslandskap eller tunnelbanan spelar inte ens i samma liga när det kommer till smittspridning. Jag antar att din kollega har vett nog att hosta och nysa i armvecket, inte i din mat eller rakt i ditt ansikte? Jag tror inte heller att din sjuka kollega suger lite på häftapparaten för att sedan låta dig ta över sugandet? Smittspridningen av löss och framförallt mask i magen vill jag inte ens gå in på. Tro mig – det vill inte du heller att jag ska göra. Att barnen skulle må bra av att öka sitt immunförsvar är nog den dummaste ursäkten av alla, vi har inte bemanning nog inom förskolan för att ta hand om sjuka barn som oftast kräver extra omsorg. Har ni hört talas om förskoleupproret? Jag går till min arbetsplats för att undervisa barn, det är mitt jobb. Jag går inte dit för att ta hand om sjuka barn som inte har ork nog att delta i vår verksamhet.
Vi kan ju också konstatera att jag faktiskt själv har barn som går i förskola. Vi försöker ta vårt ansvar och vabba när barnen är sjuka. Det är inte roligt att komma tillbaka med sitt barn till förskolan och direkt möta ett hostande barn som har tjockt snor rinnandes ända ned på hakan. Det är ju som att titta in i en spåkula och se framtiden för sina egna barn nästa vecka. Jag kan alltså se smittorna ur perspektivet som förskollärare men också som förälder och ser samma problematik. Ingen vinner på det här! Varför kan vi inte bara ta vårat ansvar som föräldrar? Alla skulle vinna på det eftersom det skulle bli mindre sjukdomar överallt i samhället.
Erik har förkylningsastma och en vanlig förkylning kan göra att han hamnar på sjukhus. Har inte han samma rätt som alla andra att få gå i förskolan? För som det är nu så har han inte samma möjlighet som alla andra att ta del av undervisningen som sker i förskolan eftersom har är så mycket sjuk. Han är mycket sjuk för att andra föräldrar väljer att lämna sina sjuka barn på förskolan.
Så av mitt surmulna inlägg kan ni nog gissa att min helg inte blev som jag hade tänkt mig. Jag och Björn skulle egentligen haft barnvakt under lördagskvällen och gått ut på stan med mina bröder och deras flickvänner och umgåtts över en trevlig middag. Vi som så sällan har barnvakt för att göra trevliga saker för oss själva blev snuvade på det och det är absolut inte första gången.
Viplistan