HemmaDrömmar ~

Minst sagt surt känns det när man får ställa in allt det där roliga man planerat för helgen. Extra surt känns det när man dragit hem skiten från jobbet. Sjukdomar är en stor nackdel med mitt yrke och det känns faktiskt inte rättvist när karensdagarna svider i plånboken bara för att föräldrar inte håller sina sjuka barn hemma. Jag säger inte att alla föräldrar lämnar in sina sjuka barn på förskolan, men det räcker ju med att någon eller några gör det för att smittan ska sprida sig till både andras barn och personalen sen så är den onda cirkeln igång. Ett virus som hade kunna stoppats i den enskilda familjen kommer nu att pågå i veckor på förskolan och hemma hos flertalet familjer som dessutom bär med sig det till sina arbetsplatser osv. Jag vill faktiskt dra det så långt som att kalla det ett samhällsproblem, särskilt i ett samhälle där sjukfrånvaro konstant ifrågasätts, den ska föras statistik över och såklart åtgärdas.

Det lustiga är att när vi pratar om barn som fortfarande går i förskolan så har vi i Sverige rätt att vabba. Men jag är övertygad om att press ifrån arbetsplatser är en av anledningarna till att sjuka barn lämnas på förskolan och olika smittor sprids som en konstant tsunami genom förskolorna oavsett om det är en förkylning, mask i magen, magsjuka, löss, höstblåsor m.m. Men sjukdomar florerar ju hela tiden tänker du kanske?  Tro mig – ett kontorslandskap eller tunnelbanan spelar inte ens i samma liga när det kommer till smittspridning. Jag antar att din kollega har vett nog att hosta och nysa i armvecket, inte i din mat eller rakt i ditt ansikte? Jag tror inte heller att din sjuka kollega suger lite på häftapparaten för att sedan låta dig ta över sugandet? Smittspridningen av löss och framförallt mask i magen vill jag inte ens gå in på. Tro mig – det vill inte du heller att jag ska göra. Att barnen skulle må bra av att öka sitt immunförsvar är nog den dummaste ursäkten av alla, vi har inte bemanning nog inom förskolan för att ta hand om sjuka barn som oftast kräver extra omsorg. Har ni hört talas om förskoleupproret? Jag går till min arbetsplats för att undervisa barn, det är mitt jobb. Jag går inte dit för att ta hand om sjuka barn som inte har ork nog att delta i vår verksamhet.

Vi kan ju också konstatera att jag faktiskt själv har barn som går i förskola. Vi försöker ta vårt ansvar och vabba när barnen är sjuka. Det är inte roligt att komma tillbaka med sitt barn till förskolan och direkt möta ett hostande barn som har tjockt snor rinnandes ända ned på hakan. Det är ju som att titta in i en spåkula och se framtiden för sina egna barn nästa vecka. Jag kan alltså se smittorna ur perspektivet som förskollärare men också som förälder och ser samma problematik. Ingen vinner på det här! Varför kan vi inte bara ta vårat ansvar som föräldrar? Alla skulle vinna på det eftersom det skulle bli mindre sjukdomar överallt i samhället.

Erik har förkylningsastma och en vanlig förkylning kan göra att han hamnar på sjukhus. Har inte han samma rätt som alla andra att få gå i förskolan? För som det är nu så har han inte samma möjlighet som alla andra att ta del av undervisningen som sker i förskolan eftersom har är så mycket sjuk. Han är mycket sjuk för att andra föräldrar väljer att lämna sina sjuka barn på förskolan.

Så av mitt surmulna inlägg kan ni nog gissa att min helg inte blev som jag hade tänkt mig. Jag och Björn skulle egentligen haft barnvakt under lördagskvällen och gått ut på stan med mina bröder och deras flickvänner och umgåtts över en trevlig middag. Vi som så sällan har barnvakt för att göra trevliga saker för oss själva blev snuvade på det och det är absolut inte första gången.

För två veckor sedan blev jag magsjuk lagom till helgen. När måndagen kom trodde jag att det värsta var över, men då slår det till med full kraft och blir värre istället. Jag har aldrig tidigare varit så uttorkad och svag. Jag låg i soffan en hel vecka innan det började vända. När jag återgick till arbetet i måndags så var det Björns tur. Så den här två veckorna har inte varit roliga. Men hittills så har barnen i alla fall klarat sig.

Eftersom vi varit så pass sjuka och svaga så har det inte hänt så mycket mer än att tvätthögen vuxit sig hopplöst stor. Men i onsdag firade vi i alla fall kanelbullens dag efter mitt tandläkarbesök där jag genomförde halva arbetet av en rotfyllning. Nästa och avslutande delen av rotfyllningen ska ske om ett par veckor. Under semestern i somras dog en av mina tänder när vi var ute och rullade med husvagnen, den okontrollerbara smärtan slutade med ett besök hos tandakuten i Örebro. Det ska bli skönt när hela den historien är över.

Igår fick jag ett samtal från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har väntat länge på just det här samtalet och tankarna har snurrat mycket i mitt huvud efter vi avslutade det samtalet. Alice ska på en psykologiutredning, ett återbesök hos sjukgymnasten och ett läkarbesök nu när hon fyllt 5 år, som en del av uppföljningen efter hennes syrebrist vid förlossningen. Min förlossningsberättelse kan du läsa här Nu har det ju gått 5 1/2 år sedan den där förlossningen och alla följderna av den, jag tänker inte särskilt ofta på det och är inte orolig för Alice som är som vilken 5-åring som helst. Men när hon ska utsättas för en massa tester så blir man ju såklart lite orolig att de ska hitta något som vi har missat. Påminnelsen om det som kunde varit gör också att man känner sig väldigt tacksam för hur vår historia utvecklat sig, magsjukor och rotfyllningar känns plötsligt futtigt och kommer snart att vara bortglömda.  

Nu är hösten här på riktigt. Ute skiftar världen i alla sina härliga höstfärger och temperaturen letar sig nedåt. Jag som kände mig så otroligt taggad att ta tag i bloggen åkte på en rejäl förkylning förra helgen och har sedan dess inte känt mig särskilt taggad inför någonting. Jag är fortfarande inte helt återställd trots en vecka hemma i soffan, men det är i alla fall på väg åt rätt håll och jag räknar med att jobba den här veckan. Fast inte i morgon för då är jag faktiskt ledig, barnens förskola håller stängt för planeringsdag. Så en arbetsvecka på fyra dagar tror jag nog att jag ska klara av.

P.g.a. den här äckliga förkylningen har vi haft en lugn helg här hemma. Lördagens största händelse var när Alice sprang bort på Coop forum och alla i butiken fick uppmanas via högtalare att leta efter en liten flicka i rosa jacka och blommig mössa. Vi har en liten rymling till dotter, det är inte första gången det händer, men hon har ju att brås på för jag var exakt likadan när jag var liten. Ruskigt läskigt när det händer dock, får panik varje gång.

I dag tog vi en promenad i skogen för att komma ut lite och röra på oss. Det var skönt att få komma ut i naturen och friska luften efter den här veckan.

Jag går och drar på den här förkylningen som ger mig huvudvärk. Träffade läkaren i onsdags som undersökte mig och skickade mig på olika provtagningar under torsdagsförmiddagen. På måndag kan jag ringa henne och höra resultaten av dessa prover. Jag känner mig faktiskt lite bättre, huvudvärken är inte lika våldsam när den kommer nu så förhoppningsvis går det över av sig självt. Som jag skrev tidigare i veckan så är personalen på Alice förskola sjuka och på hennes avdelning finns ingen ordinarie personal på plats. Jag beskyller dem verkligen inte, sjuk kan alla vara, det borde jag veta om någon. Men det har inte varit helt enkelt att ha henne hemma den här veckan när jag själv har mått så dåligt. Samtidigt vill jag inte lämna henne på förskolan när jag inte känner mig trygg att lämna henne där.

Jag har inte känt mig nominerad till världens mest pedagogiska mamma som mest låtit henne springa runt med en napp i munnen hela dagarna och fått glo hämningslöst på Barnkanals-appen på Ipaden och Netflix på TV:n. De enda gångerna vi rört oss utanför dörren har varit för läkarbesök med mig. Eller det var det där enda försöket att gå ut och leka i parken också. Jag lyckades få på alla barnen alla dessa utekläder som behövs nu när det blivit lite kallare och fick med dem båda ut till områdets lekplats. Väl där inser jag snabbt att Erik är hungrig och att jag borde ha ammat honom innan vi gick ut eftersom det var för kallt att kasta ut tutten och bara snabbt tillgodose hans önskemål. Det fick bli en stunds vaggande och skumpande av en skrikande Erik för att försöka dra ut lite på det så att Alice fick leka åtminstone en liten stund utomhus. Vi lyckades i alla fall vara ute i 30 minuter innan jag gav upp.

Men trots sjukdom så har det varit mysigt att ha Alice hemma den här veckan. Vi har gosat länge i sängen om mornarna, inte stressat och bråkat med frukost och påklädning, lekt massor skojat massor och bara varit tillsammans. I min absoluta drömvärld skulle jag vilja vara hemma med mina barn och inte sätta dem i förskola alls, jag önskar att lekis fortfarande fanns och att det fanns andra föräldrar och barn hemma om dagarna att umgås med i lekparken eller över en fika. Men nu ser inte samhället ut så idag och Alice behöver leka med andra barn, så förskolan känns som det bästa alternativet för oss. I veckan satte jag Erik i kö för förskoleplats och precis som med Alice kändes det tungt på många vis.

Idag har vi varit på Rikslägermöte på Stensund och pratat om nästa års Riksläger som också kommer att hållas där. Efteråt gick vi på en liten promenad kring vårt vackra Stensund. Är lite förvånad över hur lite höst det blivit ute. Utseendemässigt är det bara sensommar fortfarande även om graderna nu börjat sjunka ordentligt.

Usch, idag mår jag ännu sämre. Vad är det för hemsk mördarbakterie som Alice har släpat hem från förskolan? Huvudet känns som att det ska explodera och min förkylning har övergått till ett helt nytt plan av äcklighet. Tur att jag har tid hos läkaren i morgon och inte bara väntade på att det skulle gå över av sig självt.

Det är i alla fall inte bara jag som är sjuk. På Alice förskola är det bara två ordinarie personal på hela förskolan och ingen på Alice avdelning. Såklart får de in vikarier så att man ändå ska kunna lämna sina barn där, men det känns inte tryggt att lämna henne där då, särskilt inte med tanke på hur hon har haft det där den här terminen. Så idag får hon vara hemma med mig och Erik, vi får se hur det blir i morgon. Jag får väl ringa på morgonen och kolla hur personaltätheten kommer att se ut då.

Alice har fått vara hemma med mig och Erik både i fredags och igår. Så det blev en långhelg för henne. Bytet av avdelning på förskolan har varit tuff och hon vill inte längre gå dit av olika anledningar som jag väljer att inte ta upp här i bloggen. Så nu tog vi lite ledigt för att vila ut ordentligt och kanske glömma några av anledningarna till att hon inte vill gå dit. Igår hade vi dessutom ett  uppföljningsbesök med Alice på neonatalavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Nu borde det inte bli fler uppföljningsbesök där förrän hon är fem år.

Förra veckan hade vi lite cirkus här hemma när Erik hade något i ögat strax utanför iris som inte ville försvinna och jag lyckades dra på mig en urinvägsinfektion. Det blev ett besök hos husläkaren som försökte spola ur Eriks öga utan resultat och jag fick en penicillinkur. Jag fick åka in med Erik till St Eriks ögonakut. Vi tog med oss mormor som stöd eftersom Alice också var tvungen att följa med då hon måste hämtas klockan 15 och ögonakuten stänger klockan 16. Efter alla turer fram och tillbaka till olika akuter och läkarbesök har vi också insett att Alice mår bäst av att följa med oss, hon blir orolig och ledsen när vi försvinner.

När vi väntade på att få träffa en läkare busar mormor med Erik som skrattar gott och plötsligt är skräpet bara borta. Lite Emil och soppskålen där, synd att vi han betala först bara. Men vi gick ändå in till läkaren så att han fick titta, men det fanns inget spår av skräpet längre. Skönt att det försvann i alla fall! Nu är det bara jag som hoppas på att urinvägsinfektionen försvunnit helt efter penicillinkuren och inte smyger sig tillbaka.

I lördags var mina närmaste vänner här för tårta och lite senare middag. Det har blivit många firanden av mig sista tiden, men man fyller ju bara 30 en gång i livet! Mina älskade vänner gav mig jättefina presenter, både sådana jag önskat mig och sådana jag inte visste att jag önskade mig, alltihop väldigt uppskattat. Jag har världens finaste vänner och är så tacksam över att få ha dem i mitt liv!

♥

		​

Helgen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Under fredagskvällen blev Erik sjuk, hostade, rosslade och verkade ha ansträngd andning. Vi var fortfarande kvar i Uttervik hos Björns föräldrar och vi hade planerat att stanna kvar över helgen också. Jag kunde knappt sova alls under natten av rädsla för att han skulle sluta andas helt, hans lilla bröstkorg andades fort och reste sig högt vid varje andetag. Han pep och grät om vartannat hela natten och ville inte äta. På morgonen var han blek och grå. Då fick jag lite panik och kände att det nog var dags att ta oss till någon form av akut. Vi hade inga alvedoner med oss till honom och näsfridan samt febertermometer hade jag lämnat hemma, sjuk blir man ju inte på semestern! Vi åt i alla fall frukost och bestämde oss för att ge honom en chans att vakna och äta. Efter väldigt mycket pulande lyckades jag ändå amma honom lite. Övrigt sällskap åkte ned till stranden för att paddla kanot medan vi försökte utvärdera situationen.

Till slut bestämde vi oss, efter överläggning med vårdguiden, för att packa in barnen i bilen och åka in till akutmottagningen vid Nyköpings lasarett. Där blev vi väl mottagna även om både våg och saturationsmätare för barn var trasiga. Man konstaterade att han hade feber och vi fick ganska snabbt komma in i ett eget rum för att vänta på barnläkare. Alice var supergullig med Erik, låg bredvid honom och höll honom i handen en stund. Det var mycket meck med saturationsmätare, men tillslut fick de ändå fram värden de var nöjda med. När barnläkaren undersökte Erik konstaterade hon att det lät rossligt och ordinerade någon form av adrenalingas. Vi blev flyttade till ett större rum och Erik fick ligga på en säng och andas in gas vid två tillfällen med en kvarts mellanrum, sen blev vi förflyttade till det lilla rummet igen i väntan på att få träffa barnläkaren igen. Hon skickade hem oss och hoppades att det nu skulle bli bättre, men ville att vi skulle åka in igen om det blev sämre eller vi upplevde att han behöver hjälp med andningen.

Det är bra att ha en storasyster som tröstar en när man är sjuk!

När vi var klara träffade vi de andra på en restaurang i Nyköping för att få i oss lite mat. Den goda maten och glassen bjöd Björns föräldrar på, tack ännu en gång!

Vi upplevde inte att Erik blev särskilt mycket bättre av gasen han fick andas in och vi hade ännu en jobbig natt även om vi fick lite mer sömn. Under söndag förmiddag var Erik ganska pigg ändå även om han lät förskräckligt, han åt som han skulle och hade fått tillbaka sin fina färg. Vi hade en trevlig förmiddag och fick äntligen prata lite med Ola och Carro. Alice badade badtunna hela förmiddagen och var superlycklig, det kändes skönt att hon ändå fick roa sig lite mitt i all oro. Eftermiddagen spenderade vi i bilen på väg hem med vårt pick och pack.

Erik har sakta blivit lite bättre och vi hoppas på att det har vänt helt nu och att han ska bli frisk om ett par dagar. Usch, vad orolig man blir när ens barn blir sjuka, det gör ont ända in i själen!

I morse fick jag svar på vad som plågar mig och familjen. Vi har fått ”dagisbakterien” Hemofilus. Björn och Alice är ju friska nu eftersom de fick antibiotika för detta när vi besökte husläkaren förra veckan men jag måste vänta tills mina prover jag lämnade i måndags har analyserats ytterligare innan man vet vad jag ska ha för antibiotikum. Det är ju lite komplicerat med just antibiotika när man är gravid eftersom många av de olika sorter som finns kan ge fosterskador. Skönt att veta i alla fall även om det inte är skönt att vara sjuk. Hoppas nu bara att jag inte lyckas smitta ned övriga familjen igen så att allt börjar om igen. Att det skulle bli såhär när Alice började på förskolan hade jag aldrig trott.

Just nu tröstar jag mig med att jag äntligen är stolt ägare av en Iphone 5S. Min födelsedagspresent från Björn. Den här gången fick det bli en vit variant och mer specifikt den i silver. Jag är trött på svart, har haft 2 svarta Iphones hittills, dags att förnya sig lite. Hittills är jag väldigt nöjd med telefonen men sjukt rädd för att den ska bli repig. Kanske inte är så konstigt med tanke på hur min förra Iphone ser ut?

Igår var det fars dag. Alice bjöd pappa på prinsesstårta i sitt rum under förmiddagen. Tårtan var gjord av tyg men det är ju tanken som räknas. Under eftermiddagen lyckades hela sjuka familjen ta oss till Hemköp för att fylla på kylskåpet. Där köpte vi en riktig prinsesstårta som vi fick mumsa på efter middagen.

Björn och Alice fick antibiotika utskrivet i fredags när vi besökte husläkaren. Björn för lunginflammation och ögoninflammation och Alice för öroninflammation och ögoninflammation. Jag var bara med som stöd och kände mig frisk för första gången på 1 1/2 månad. Det höll i sig i två dagar, nu är jag sjuk igen. Själv misstänker jag att jag nu har halsfluss, besökte husläkaren i morse som inte ville skriva ut mer antibiotika till mig eftersom jag är gravid och precis har avslutat en antibiotikakur. Fick lämna ännu ett mysigt näsprov som vi får resultatet av tidigast på onsdag. Björn och Alice är i alla fall på bättringsvägen, hoppas att jag inte smittar dem igen när de ätit färdigt sina antibiotikakurer. Vi hade som man nog kan säga en ganska sjuk fars dag.

Nu är Alice 1,5 år och äntligen har jag lyckats skriva färdigt sista delen av min förlossningsberättelse. Det har varit svårt men skönt att skriva om mina upplevelser. Tack för att du har tagit del av min förlossningsberättelse och för allt stöd och för all underbara feedback ni har gett mig.

Det här är den fjärde delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här, Björns upplevelse kan du läsa här. Del 3 kan du läsa här,

Vår nya situation

Vi hade inte gjort annat än längtat efter att få rå om Alice själva men insåg aldrig hur påfrestande det skulle bli. Nu var Alice åtta dagar gammal och uppfyllde kraven för att  få komma in till oss. Hon kunde andas själv och hade kopplas bort från respiratorn. Nu hade hon bara puls och syresättningsmätare samt 3 elektroder på bröstet och en infart som flyttades mellan händer och fötter med jämna mellanrum, vilket var en avsevärd minskning men fortfarande i vägen när man skulle plocka upp henne eller amma henne. Dygnet runt skulle hon ha antibiotika var 4:e timme eftersom hon fortfarande hade en infektion i kroppen och det tog en timme att få i henne. Deras apparat larmade var femte minut när de gav antibiotikan för att den, som dom sa, var ”lite kinkig”.

Trots att de sagt att hon skulle vårdas på rummet hade vi lyckats måla upp en bild av att när vi äntligen kommer få henne så kommer hon att vara frisk och vi skulle få den där normala BB-tiden. Den bilden krossades direkt när de kopplade in henne på vårt rum och vi insåg att det inte alls skulle gå att gulla särskilt mycket med henne och den hårda sanningen att hon fortfarande var sjuk.

Alice säng i vårt numera gemensamma rum.

Nu blev det en massa spring på vårt rum. Läkare som ville titta på henne, sköterskor som skulle ge henne mediciner, sköterskor som ville hjälpa oss med ammningen, sköterskor som kom in för att någon elektrod hade släppt, städare mfl.. Man kunde inte räkna med att få vara ifred några längre stunder vilket var väldigt jobbigt för mig och Björn även om det var för Alice skull. Det fanns inte tid för något privatliv överhuvudtaget vilket gjorde det väldigt svårt att få bearbeta sina känslor eftersom det hela tiden sprang folk in och ut ur rummet.

Nu skulle vi själva anteckna och redovisa allt kring Alice, ta tempen, kolla avföringens färg/konsistens, anteckna hur många milliliter mat hon fick i sig (vi sondmatade henne fortfarande eftersom vi inte fått igång amningen), om vi gav henne smärtlindrande m.m. Dessa anteckningar skulle skrivas på en lista som satt på väggen och som några ggr per dag skrevs in i datorn.

Återbesök på akuten

Efter två dygn blev mitt tillstånd mycket sämre. Jag mådde illa av mina mediciner och fick knappt sova pga av larmande apparater och Alice som skulle sondmatas var 3:e timme. Vi fick sova en timme var tredje timme hela nätterna och på dagarna fanns det inte tid att sova mellan matning, skötsel, egen hygien, egna måltider och läkarronder. Jag fick akut ont i magen igen och mitt i natten måste vi besöka akuten ännu en gång. Personalen körde fram en rullstol som Björn fick köra ner mig i och de tar in Alice på övervakningsrum. Den här gången är jag så sliten och trött att det verkligen känns som att jag ska dö. Jag är rädd på riktigt och gråter okontrollerat, mer av rädsla än smärta även om jag hade riktigt ont. Vi får träffa jourhavande gynekolog som ringer labb och  kontrollerar mina provsvar sen förra akutbesöket. Han konstaterar att man satt in rätt penicillin och ber mig låta det värka några dagar till så borde det bli bättre. Han skriver ut mer smärtstillande och säger åt mig att vila mycket. (Tack för tipset, men tyvärr har vi ingen möjlighet att sova och vila eftersom vi tar hand om vårt sjuka barn!). Tillslut kan vi ändå återförenas med Alice på vårt rum igen, då var det typ 4 timmar kvar till morgonens läkarrond.

Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Personalen på famlje-neonatalen är nu oroliga för mig och säger till Björn att jag måste sova så mycket jag bara kan. På nätterna får vi dåligt med sömn och på dagarna vägrade jag sova dels eftersom det nästan var omöjligt men framför allt eftersom jag ville vara med Alice och ta hand om henne så mycket jag orkade med. Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Psykologen

Redan från början fick vi tillgång till en kurator och efter ett akutsamtal med henne kom man fram till att man skulle avlasta oss så mycket som möjligt eftersom läget var ohållbart. Mellan 22 och 06 fick Alice ligga i sal och bli omhändertagen av sköterskorna som arbetade nattskift så att vi fick sova och mellan 17-18 så vi fick äta middag och röra oss från rummet. Nu kontaktade man även en psykolog som kom in och pratade med oss. Det var otroligt skönt att få prata med henne, att få berätta om våra upplevelser kring förlossningen, tiden på IVA och hur vi mådde. Hon är fortfarande den enda inom vården som har hört hela vår historia och upplevelse av den här tiden. Vården är inte intresserade av hur föräldrarna upplever intensivvård av sitt barn eller hur de skulle kunna hjälpa familjer i kris, senare har vi också fått erfara att de inte är särskilt förtjusta i att man ifrågasätter eller påpekar att man är missnöjd.

Tuffa stunder

Vissa stunder var tuffare än andra, det är de tillfällena man kommer ihåg glasklart och oftast tänker tillbaka till. Alice hade från start konstant en infart insatt så att man kunde ge henne smärtstillande, antibiotika m.m. Den här infarten var man tvungen att placeras om ganska ofta pga. infektionsrisk och för att inte anstränga venerna för mycket. Man flyttade runt den mellan händer och fötter och det var lika jobbigt varje gång de stack henne.

Men de värsta sticken av alla var när de bestämde sig för att man behövde göra ett urinprov för att försöka lista ut var den mystiska infektionen kom ifrån. Då skulle man ta det direkt ur urinblåsan med hjälp av vad jag upplevde som världens längsta nål och gå in genom magen. Jag frågade läkaren vad jag kunde göra för att underlätta hans arbete och blev placerad vid Alice ansikte för att lugna henne. Jag smekte hennes ena hand med min och strök henne över kinden medan de ”utsatte” henne för ett helt värdelöst prov som inte gav en enda droppe urin. Alice grät och tittade mig förtvivlat i ögonen. Eftersom man prompt skulle ha ett urinprov så beslöt man sig för att pröva på nytt senare. Andra gången upplevde jag som värre än första särskilt eftersom resultatet uteblev även denna gång. Den här gången kunde jag heller inte hålla tårarna borta när Alice grät och läkaren förkunnade att han inte skulle försöka igen.
– För då blir din mamma arg på mig Alice.
Man valde att sätta en påse som man klistrade fast istället för en blöja för att ”fånga” urinet när Alice beslöt sig för att kissa. Det fungerade bättre och läkaren fick sitt urinprov. Jag var ganska förbannad på att man inte använt sig av påse från början men jag antar att det fanns fördelar med nålen också även om jag har väldigt svårt att se det. (Varför utsätts inte vuxna för denna typ av provtagning exempelvis? Om den nu skulle vara bättre?)

Jag är självklart obeskrivligt tacksam för alla läkare som hjälpte Alice men det är svårt att se sitt barn sjuk och behöva se henne utsättas för både det ena och det andra. Hon förstod ju inte vart smärtan kom ifrån eller varför vi lät främlingar göra henne illa.

Amning

Alice hade antagligen outvecklad magmun när hon föddes. Efter varje matning kaskadkräktes hon och fick nästan inte behålla någon mat alls. Jag kunde ju inte amma henne från början eftersom det var omöjligt bland alla slangar och sladdar, istället pumpade jag ut bröstmjölken åt henne och hon fick den via sond. Nu när Alice låg på familjerum så var tanken att jag skulle få igång min amning. Jag ville verkligen amma och Alice var hungrig men hon fattade verkligen inte hur hon skulle göra. Sonden fick vara kvar och vi fick fortsätta öva på amning. Jag upplevde det som lite besvärande att den första syrran som skulle lära mig att amma var en kille, han var också väldigt tjatig och ville att jag skulle öva hela tiden, så fort han kom in på vårt rum påpekade han någonting om amningen. Att sätta sig ned för att amma Alice var inte heller det enklaste eftersom elektroder ramlade av och larmet gick, man var tvungen att vara minst två personer som flyttade henne för att hantera alla sladdar.
Dessutom skulle jag ju som sagt pumpa också, jag hade varken ork eller lust att amma däremellan. När jag väl satt där och ammade så fick vi det heller inte att fungera, Alice skrek och gnuggade sig mot mina redan ömma bröstvårtor (p.g.a. allt pumpande). Det kändes som att jag höll på att förlora förståndet.

Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände.

Ett av kraven för att vi skulle få åka hem var att Alice skulle kunna äta. Tillslut gav jag upp och man beslutade att vi skulle börja flaskmata henne med min mjölk. Om vi ville fortsätta öva på amningen när vi kom hem så var det ju bara bra, men just då handlade det om att lära henne äta så vi kunde få bort sonden och få åka hem. Hon var besvärlig med flaskan och så fort vi var färdiga så kaskadkräktes hon bara upp allting. Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände. De trodde nog att vi som förstagångsföräldrar överdrev och att det bara var en söt liten spya som kom upp med en rap. De verkade också tro att vi gjorde någonting fel eftersom hon aldrig ville äta upp (och då inte nådde målen för hur mycket hon skulle äta varje dag).

En natt när jag hade suttit och trugat i Alice så mycket jag kunde pep jag efter hjälp och förklarade att hon inte verkade vilja ha mer. Tjejen som kom in bad att få prova om hon kunde få i henne maten. Hon betedde sig så fruktansvärt överlägset att jag själv ville spy. Hon lyckades i alla fall få i Alice hela flaskan och tittade upp på mig med världens största flin, men just då spyr Alice rakt ut, en riktig praktspya, en sån som vi hela tiden försökt förklara för läkarna och tjejerna på avdelningen. Hela Alice och hela tjejen var helt dyngsura. Tjejen försvann sen ganska snabbt från vårt rum och sa inte så mycket mer. Behöver jag säga att det är enda gången jag verkligen uppskattat en spya?

Nattligt besök

I efterhand har jag fått veta att min barnmorska tidigare förlöst en kvinna med skulderdystoci (när barnets axlar sitter fast när huvudet är framfött precis som Alice gjorde) och att den kvinnan sprack väldigt mycket och har mått väldigt dåligt efteråt av det. Jag vet det eftersom min ansvariga barnmorska från förlossningen kom upp till oss på rummet mitt i natten när jag precis hade sondmatat Alice. Jag satt ju upp och var i alla fall lite vaken men Björn valde att ignorera henne och sov vidare. Det var ett obehagligt samtal, jag ville ju helst aldrig se henne igen men nu satt hon där framför mig och jag var ändå lite nyfiken på vad hon hade att säga. Hon talade om att kvinnan vi träffade på gyn-akuten hade skällt på henne för att hon inte hade kontaktat mig tidigare och att hon hade talat om att vi fanns uppe på Neo. Hela samtalet kändes mer för hennes skull än för min/vår. Hon ville lätta sitt hjärta och jag sa inte många ord under vårt ”samtal”. Hon sa rakt ut att hon mår dåligt över det som hände mig och för mig kändes det som att hon var där för att få min förlåtelse, som att hon anklagade sig själv för händelseförloppet.

Jag anklagar inte henne för det som hände oss, till största del anklagar jag deras arbetssituation. Sen är jag övertygad om att de på något vis brustit i sina rutiner men jag är inte så säker på att det ytterst är hennes fel. Jag ställer Karolinska Universitetssjukhuset i Solna ansvariga och ingen specifik person och tyvärr har vi inte fått någon förklaring. Fallet är under utredning hos Patientförsäkringen och förhoppningsvis kan de ge oss i alla fall några svar.

Hem ljuva hem

Första bilresan efter att ha blivit träffad av solens strålar för första gången. 14 dagar gammal.

Efter två veckor fick vi äntligen åka hem på prov med vår underbara lilla tjej. Vårt rum på sjukhuset var fortfarande vårt i fall vi skulle behöva komma tillbaka. Alla slangar, sladdra och elektroder var borttagna. Nu var hon bara vår friska goa tjej som vi kunde lyfta upp och krama när vi ville, utan krångel. Det var första gången vi fick sätta på henne kläder, det var första gången jag kände total lycka sen Alice föddes. Det var en obeskrivligt skön känsla att få packa ned alla saker och sätta Alice i sin bilstol för första gången. När vi gick genom korridoren i sjukhuset på väg ut satt Alice i sin bilstol och log, säkert absolut inte med mening, men det såg så härligt ut och speglade precis hur vi kände när vi äntligen fick lämna ”det där stället” och åka hem.