Inlägg taggade ‘patientnämnden’

Äntligen fick vi vara tillsammans! (Del 4)

Taggar

, , , , , , , , ,

Dela

Nu är Alice 1,5 år och äntligen har jag lyckats skriva färdigt sista delen av min förlossningsberättelse. Det har varit svårt men skönt att skriva om mina upplevelser. Tack för att du har tagit del av min förlossningsberättelse och för allt stöd och för all underbara feedback ni har gett mig.

Det här är den fjärde delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här, Björns upplevelse kan du läsa här. Del 3 kan du läsa här,

Vår nya situation

Vi hade inte gjort annat än längtat efter att få rå om Alice själva men insåg aldrig hur påfrestande det skulle bli. Nu var Alice åtta dagar gammal och uppfyllde kraven för att  få komma in till oss. Hon kunde andas själv och hade kopplas bort från respiratorn. Nu hade hon bara puls och syresättningsmätare samt 3 elektroder på bröstet och en infart som flyttades mellan händer och fötter med jämna mellanrum, vilket var en avsevärd minskning men fortfarande i vägen när man skulle plocka upp henne eller amma henne. Dygnet runt skulle hon ha antibiotika var 4:e timme eftersom hon fortfarande hade en infektion i kroppen och det tog en timme att få i henne. Deras apparat larmade var femte minut när de gav antibiotikan för att den, som dom sa, var ”lite kinkig”.

Trots att de sagt att hon skulle vårdas på rummet hade vi lyckats måla upp en bild av att när vi äntligen kommer få henne så kommer hon att vara frisk och vi skulle få den där normala BB-tiden. Den bilden krossades direkt när de kopplade in henne på vårt rum och vi insåg att det inte alls skulle gå att gulla särskilt mycket med henne och den hårda sanningen att hon fortfarande var sjuk.

Alice säng i vårt numera gemensamma rum.

Nu blev det en massa spring på vårt rum. Läkare som ville titta på henne, sköterskor som skulle ge henne mediciner, sköterskor som ville hjälpa oss med ammningen, sköterskor som kom in för att någon elektrod hade släppt, städare mfl.. Man kunde inte räkna med att få vara ifred några längre stunder vilket var väldigt jobbigt för mig och Björn även om det var för Alice skull. Det fanns inte tid för något privatliv överhuvudtaget vilket gjorde det väldigt svårt att få bearbeta sina känslor eftersom det hela tiden sprang folk in och ut ur rummet.

Nu skulle vi själva anteckna och redovisa allt kring Alice, ta tempen, kolla avföringens färg/konsistens, anteckna hur många milliliter mat hon fick i sig (vi sondmatade henne fortfarande eftersom vi inte fått igång amningen), om vi gav henne smärtlindrande m.m. Dessa anteckningar skulle skrivas på en lista som satt på väggen och som några ggr per dag skrevs in i datorn.

Återbesök på akuten

Efter två dygn blev mitt tillstånd mycket sämre. Jag mådde illa av mina mediciner och fick knappt sova pga av larmande apparater och Alice som skulle sondmatas var 3:e timme. Vi fick sova en timme var tredje timme hela nätterna och på dagarna fanns det inte tid att sova mellan matning, skötsel, egen hygien, egna måltider och läkarronder. Jag fick akut ont i magen igen och mitt i natten måste vi besöka akuten ännu en gång. Personalen körde fram en rullstol som Björn fick köra ner mig i och de tar in Alice på övervakningsrum. Den här gången är jag så sliten och trött att det verkligen känns som att jag ska dö. Jag är rädd på riktigt och gråter okontrollerat, mer av rädsla än smärta även om jag hade riktigt ont. Vi får träffa jourhavande gynekolog som ringer labb och  kontrollerar mina provsvar sen förra akutbesöket. Han konstaterar att man satt in rätt penicillin och ber mig låta det värka några dagar till så borde det bli bättre. Han skriver ut mer smärtstillande och säger åt mig att vila mycket. (Tack för tipset, men tyvärr har vi ingen möjlighet att sova och vila eftersom vi tar hand om vårt sjuka barn!). Tillslut kan vi ändå återförenas med Alice på vårt rum igen, då var det typ 4 timmar kvar till morgonens läkarrond.

Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Personalen på famlje-neonatalen är nu oroliga för mig och säger till Björn att jag måste sova så mycket jag bara kan. På nätterna får vi dåligt med sömn och på dagarna vägrade jag sova dels eftersom det nästan var omöjligt men framför allt eftersom jag ville vara med Alice och ta hand om henne så mycket jag orkade med. Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Psykologen

Redan från början fick vi tillgång till en kurator och efter ett akutsamtal med henne kom man fram till att man skulle avlasta oss så mycket som möjligt eftersom läget var ohållbart. Mellan 22 och 06 fick Alice ligga i sal och bli omhändertagen av sköterskorna som arbetade nattskift så att vi fick sova och mellan 17-18 så vi fick äta middag och röra oss från rummet. Nu kontaktade man även en psykolog som kom in och pratade med oss. Det var otroligt skönt att få prata med henne, att få berätta om våra upplevelser kring förlossningen, tiden på IVA och hur vi mådde. Hon är fortfarande den enda inom vården som har hört hela vår historia och upplevelse av den här tiden. Vården är inte intresserade av hur föräldrarna upplever intensivvård av sitt barn eller hur de skulle kunna hjälpa familjer i kris, senare har vi också fått erfara att de inte är särskilt förtjusta i att man ifrågasätter eller påpekar att man är missnöjd.

Tuffa stunder

Vissa stunder var tuffare än andra, det är de tillfällena man kommer ihåg glasklart och oftast tänker tillbaka till. Alice hade från start konstant en infart insatt så att man kunde ge henne smärtstillande, antibiotika m.m. Den här infarten var man tvungen att placeras om ganska ofta pga. infektionsrisk och för att inte anstränga venerna för mycket. Man flyttade runt den mellan händer och fötter och det var lika jobbigt varje gång de stack henne.

Men de värsta sticken av alla var när de bestämde sig för att man behövde göra ett urinprov för att försöka lista ut var den mystiska infektionen kom ifrån. Då skulle man ta det direkt ur urinblåsan med hjälp av vad jag upplevde som världens längsta nål och gå in genom magen. Jag frågade läkaren vad jag kunde göra för att underlätta hans arbete och blev placerad vid Alice ansikte för att lugna henne. Jag smekte hennes ena hand med min och strök henne över kinden medan de ”utsatte” henne för ett helt värdelöst prov som inte gav en enda droppe urin. Alice grät och tittade mig förtvivlat i ögonen. Eftersom man prompt skulle ha ett urinprov så beslöt man sig för att pröva på nytt senare. Andra gången upplevde jag som värre än första särskilt eftersom resultatet uteblev även denna gång. Den här gången kunde jag heller inte hålla tårarna borta när Alice grät och läkaren förkunnade att han inte skulle försöka igen.
– För då blir din mamma arg på mig Alice.
Man valde att sätta en påse som man klistrade fast istället för en blöja för att ”fånga” urinet när Alice beslöt sig för att kissa. Det fungerade bättre och läkaren fick sitt urinprov. Jag var ganska förbannad på att man inte använt sig av påse från början men jag antar att det fanns fördelar med nålen också även om jag har väldigt svårt att se det. (Varför utsätts inte vuxna för denna typ av provtagning exempelvis? Om den nu skulle vara bättre?)

Jag är självklart obeskrivligt tacksam för alla läkare som hjälpte Alice men det är svårt att se sitt barn sjuk och behöva se henne utsättas för både det ena och det andra. Hon förstod ju inte vart smärtan kom ifrån eller varför vi lät främlingar göra henne illa.

IMG_0326_edit_

Amning

Alice hade antagligen outvecklad magmun när hon föddes. Efter varje matning kaskadkräktes hon och fick nästan inte behålla någon mat alls. Jag kunde ju inte amma henne från början eftersom det var omöjligt bland alla slangar och sladdar, istället pumpade jag ut bröstmjölken åt henne och hon fick den via sond. Nu när Alice låg på familjerum så var tanken att jag skulle få igång min amning. Jag ville verkligen amma och Alice var hungrig men hon fattade verkligen inte hur hon skulle göra. Sonden fick vara kvar och vi fick fortsätta öva på amning. Jag upplevde det som lite besvärande att den första syrran som skulle lära mig att amma var en kille, han var också väldigt tjatig och ville att jag skulle öva hela tiden, så fort han kom in på vårt rum påpekade han någonting om amningen. Att sätta sig ned för att amma Alice var inte heller det enklaste eftersom elektroder ramlade av och larmet gick, man var tvungen att vara minst två personer som flyttade henne för att hantera alla sladdar.
Dessutom skulle jag ju som sagt pumpa också, jag hade varken ork eller lust att amma däremellan. När jag väl satt där och ammade så fick vi det heller inte att fungera, Alice skrek och gnuggade sig mot mina redan ömma bröstvårtor (p.g.a. allt pumpande). Det kändes som att jag höll på att förlora förståndet.

Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände.

Ett av kraven för att vi skulle få åka hem var att Alice skulle kunna äta. Tillslut gav jag upp och man beslutade att vi skulle börja flaskmata henne med min mjölk. Om vi ville fortsätta öva på amningen när vi kom hem så var det ju bara bra, men just då handlade det om att lära henne äta så vi kunde få bort sonden och få åka hem. Hon var besvärlig med flaskan och så fort vi var färdiga så kaskadkräktes hon bara upp allting. Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände. De trodde nog att vi som förstagångsföräldrar överdrev och att det bara var en söt liten spya som kom upp med en rap. De verkade också tro att vi gjorde någonting fel eftersom hon aldrig ville äta upp (och då inte nådde målen för hur mycket hon skulle äta varje dag).

En natt när jag hade suttit och trugat i Alice så mycket jag kunde pep jag efter hjälp och förklarade att hon inte verkade vilja ha mer. Tjejen som kom in bad att få prova om hon kunde få i henne maten. Hon betedde sig så fruktansvärt överlägset att jag själv ville spy. Hon lyckades i alla fall få i Alice hela flaskan och tittade upp på mig med världens största flin, men just då spyr Alice rakt ut, en riktig praktspya, en sån som vi hela tiden försökt förklara för läkarna och tjejerna på avdelningen. Hela Alice och hela tjejen var helt dyngsura. Tjejen försvann sen ganska snabbt från vårt rum och sa inte så mycket mer. Behöver jag säga att det är enda gången jag verkligen uppskattat en spya?

Nattligt besök

I efterhand har jag fått veta att min barnmorska tidigare förlöst en kvinna med skulderdystoci (när barnets axlar sitter fast när huvudet är framfött precis som Alice gjorde) och att den kvinnan sprack väldigt mycket och har mått väldigt dåligt efteråt av det. Jag vet det eftersom min ansvariga barnmorska från förlossningen kom upp till oss på rummet mitt i natten när jag precis hade sondmatat Alice. Jag satt ju upp och var i alla fall lite vaken men Björn valde att ignorera henne och sov vidare. Det var ett obehagligt samtal, jag ville ju helst aldrig se henne igen men nu satt hon där framför mig och jag var ändå lite nyfiken på vad hon hade att säga. Hon talade om att kvinnan vi träffade på gyn-akuten hade skällt på henne för att hon inte hade kontaktat mig tidigare och att hon hade talat om att vi fanns uppe på Neo. Hela samtalet kändes mer för hennes skull än för min/vår. Hon ville lätta sitt hjärta och jag sa inte många ord under vårt ”samtal”. Hon sa rakt ut att hon mår dåligt över det som hände mig och för mig kändes det som att hon var där för att få min förlåtelse, som att hon anklagade sig själv för händelseförloppet.

Jag anklagar inte henne för det som hände oss, till största del anklagar jag deras arbetssituation. Sen är jag övertygad om att de på något vis brustit i sina rutiner men jag är inte så säker på att det ytterst är hennes fel. Jag ställer Karolinska Universitetssjukhuset i Solna ansvariga och ingen specifik person och tyvärr har vi inte fått någon förklaring. Fallet är under utredning hos Patientförsäkringen och förhoppningsvis kan de ge oss i alla fall några svar.

Hem ljuva hem

IMG_0392

Första bilresan efter att ha blivit träffad av solens strålar för första gången. 14 dagar gammal.

Efter två veckor fick vi äntligen åka hem på prov med vår underbara lilla tjej. Vårt rum på sjukhuset var fortfarande vårt i fall vi skulle behöva komma tillbaka. Alla slangar, sladdra och elektroder var borttagna. Nu var hon bara vår friska goa tjej som vi kunde lyfta upp och krama när vi ville, utan krångel. Det var första gången vi fick sätta på henne kläder, det var första gången jag kände total lycka sen Alice föddes. Det var en obeskrivligt skön känsla att få packa ned alla saker och sätta Alice i sin bilstol för första gången. När vi gick genom korridoren i sjukhuset på väg ut satt Alice i sin bilstol och log, säkert absolut inte med mening, men det såg så härligt ut och speglade precis hur vi kände när vi äntligen fick lämna ”det där stället” och åka hem.

Brev från Patientnämnden

Taggar

, , ,

Dela

I fredags fick vi hem ett brev ifrån Patientnämnden. Man hade bifogat de skriftliga svar man krävt av Karolinska Universitetssjukhuset i Solna som vi har väntat på så länge. Tyvärr verkar de inte ha tagit våra frågor på allvar eftersom vi inte fick några svar. Man har skrivit någonting om varje fråga men inga svar på dem.

De här frågorna ställdes:


Varför informerades hon inte om att fostervattnet var mekoniumfärgat?
Mekoniumfärgat fostervatten är inte ovanligt att man ser under förlossningen.

Hur länge väntar man innan man förlöser med snitt i allmänhet och särskilt när man vet att fostervattnet är mekoniumfärgat?
Mekoniumfärgat fostervatten i sig är ingen anledning till kejsarsnitt utan man bedömer fostret med hjälp av fosterövervakning, CTG och/eller laktat vid behov.

Varför fanns det ingen personal i rummet i slutet av förlossningen när krystvärkarna satte igång?
Jag kan tyvärr inte svara på det och jag beklagar djupt att Ida inte hade någon hos sig när krystvärkarna satte in.

Varför barnläkaren och förlossningsläkaren har så olika uppfattningar om hur allvarlig syrebrist deras dotter drabbades av under förlossningen.
Under öppningsskedet fanns det ej tecken till syrebrist utan syrebristen uppstod i samband med förlossningen och skulderdystocin.


Jag trodde aldrig att yttrande sker utan att man tar reda på vad som faktiskt hänt. Det känns bara som att T.f. Områdeschefen (som gett yttrandet) bara lite snabbt har svarat undvikande på våra frågor utan att ens ha läst våra journaler. Ska vården få bete sig såhär? Vi kommer såklart inte att acceptera deras yttrande. Jag ska prata med Patientnämnden igen på måndag, vi tog helgen till att smälta det här lite. Skrev ett mail till KS sjukhusdirektör idag om vad jag anser om allt det här. Får väl se om jag kan få några svar ur honom.

Känslor hos psykologen

Taggar

, , , ,

Dela

Jag var hos psykologen igen igår. Tiden går så fort när man pratar med henne, känns som att vi skulle kunna prata i timmar. Det bästa är att fokuset ligger på mig under hela samtalet och att jag i och med det inte behöver lägga någon energi på att lyssna till andras problem eller tidigare upplevelser. Det gör det mycket enklare att fokusera på mina känslor och upplevelser som var gårdagens ämne. Det viktiga är inte hur det faktiskt var utan hur jag upplevde det.

Vissa delar av förlossningen har jag en helt annan tidsuppfattning av än Björn. Jag upplevde exempelvis stunden när de sprang iväg med Alice som oändligt lång (kanske inte så konstigt?) medan Björn säger att det faktiskt var en kort stund de var borta. Vissa delar har jag inget minne från alls, vissa är väldigt luddiga eller flyter ihop, medan andra är glasklara.

Psykologen vill att jag ska berätta vad jag kände i olika situationer, oftast vet jag vad jag ska svara men ibland är det bara blankt. Exempelvis ville hon att jag skulle berätta hur det kändes när vi äntligen fick in Alice till oss. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det. Jag trodde trotts att vi fått Alice situation förklarad för oss och sett alla kopplingar i vårt rum att när vi väl fick in henne så skulle allt vara normalt och Alice vara frisk. Jag tror inte att man kan förberedas för sånna här saker för de är så ofattbara.

När vi fick in Alice var hon fortfarande kopplad till massa elektroder, saturationsmätare, matsond och grimma. Dessa gjorde det svårt att gulla med henne, att plocka upp henne för att gosa var ett stort projekt som innebar att personalen var tvungen att informeras ifall någon elektrod föll av och man var tvungen att vara två så att den ena kunde hålla koll på alla sladdar vid lyftet. Vi var också tvungna att dokumentera varje matning (mängd), blöjbyte (mängd, utseende) och ta tempen. Vi kände oss överrumplade och övergivna när vi fick in Alice.  Så då kopplade antagligen någon slags försvarsmekanism igång hos mig och blockade allt, därför kommer jag inte ihåg särskilt mycket från det som faktiskt var ett positivt framsteg för Alice.

I slutet kom vi in på existensiella frågor. Jag har väldigt många sånna just nu. Varför överlevde just Alice det här? Varför klarade just hon sig så bra medan andra barn har fått så allvarliga skador? Varför hände det här oss? Såklart kunde hon ju inte ge några svar på dessa frågor, men vi pratade om att det är ok att känna sorg över det vi missat och att få vara lite avundsjuk på dem som fått ”perfekta” förlossningar. Sånna här frågor blir också väldigt tunga när man själv eller någon kär faktiskt råkar ut för livshotande händelser.

Psykologen tror också att processerna med Patientnämnden och Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag blir så viktiga för mig för att det är något som jag kan fokusera på. Att jag på så vis ”slipper” tänka på vad som hände eftersom jag förväntar mig svar ifrån dem. Förhoppningsvis har jag fått svar ifrån dem innan nästa möte, då finns det säkert saker som jag behöver prata om.

Framsteg?

Taggar

, , ,

Dela

Igår ringde vår handläggare hos patientnämnden. Hon ville bara be om ursäkt för att det tar sån tid. KS har fortfarande inte svarat på deras frågor eller ens hört av sig till dem. Hon hade igår kontaktat dem igen och bett dem skynda på processen. Om vi inte redan gjort det tyckte hon att vi skulle anmäla händelsen, men det har vi ju som sagt redan gjort. Skönt att iallafall patientnämnden hörde av sig, det måste ju betyda att de arbetar vidare.

Idag var jag och Alice på skall- mottagningen. Sjukgymnasten har ju tjatat om det så jag tyckte att det var lika bra. Vi var några minuter tidiga, de var 20min försenade. Efter 3 minuters undersökning fick vi åka hem eftersom allt såg jättefint ut.  Kändes väldigt onödigt. Men som vanligt kan man inte besöka KS utan att nån säger nånting som får mig igång mina tankar. För det första var de 3personer i rummet när vi kom in vilket kändes lite mycket på typ 4kvm med ett skrivbord. Det första läkaren säger är:

– Så det här är Alice, hon är ju lite av en kändis här på KS. Hon ser ju så fin ut nu.

Jaha, precis ALLA som jobbar med barn på KS (Astrid Lindgren) verkar veta allt om hennes fall. Sen kan jag ju undra ifall de tycker att alla stackars barn som det inte gått så bra för är de fula då? Hade Alice varit mindre FIN om hon fått fler allvarliga skador som de inte lyckats hjälpa henne med?

Såhär efteråt undrar jag ifall de var så många på rummet bara för att det var Alice som kom och i så fall av vilken anledning?

Ifrågasätta vården?

Taggar

, , ,

Dela

Sista dagen på Björns semester var vi på återbesök på neonatalavdelningen. Trotts att vi fått så många goda besked om Alice utveckling så  har jag mått dåligt inför det här besöket. Hon måste ju bli godkänd och jag oroar mig ständigt för att de ska se nånting som tyder på att allt inte är som det ska. Jag sov väldigt dåligt natten före besöket för att jag låg och tänkte för mycket.

Väl där så såg ju allt såklart superbra ut och Alice behöver inte komma tillbaka föränns hon fyller ett år. Skönt! Men som vanligt får man ju alltid något nytt när man går på de där besöken. Tydligen ska Alice  få träffa psykolog när hon blir lite äldre för att se hur hennes start i livet påverkat henne. Det är väl bra antar jag men det känns som att hennes barndom kommer innehålla mycket sjukhusbesök. När de hade undersökt färdigt undrade de ifall vi hade några frågor och då kunde jag ju såklart inte vara tyst. Jag ifrågasatte varför KS inte gjorde någon Lex Maria anmälan när Alice föddes.

Vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Socialstyrelsen. Denna regel kallas lex Maria.

(Socialstyrelsen)

Läkaren säger då att man har diskuterat det men att han tyvärr inte kunde svara på varför. Men han lovade att han skulle ifrågasätta det.

Jag berättade att specialistmödravåden uttalat sig om att Alice syrebrist inte alls skulle ha varit särskilt allvarlig och frågade vad han ansåg om det. Jag vill att de åtminstone ska kunna ge samma version. Läkaren säger då att det var tråkigt att de sagt så för de har på neonatal bedömt Alice syrebrist som allvarlig och det var därför man valde att kylbehandla henne. Han menar att de aldrig skulle utsatt Alice för behandlingen om det inte ansågs absolut nödvändigt. Sen säger han det som får mig att haja till ordentligt:
-Vi har diskuterat det här fallet flera gånger med förlossningen men vi kommer inte överens. Vi anser att barnläkaren har lång erfarenhet och att man ska kunna lite på hennes bedömning i det här fallet. Men jag ska ta upp det igen och påpeka att ni tagit upp det med mig.

Jag berättade då att jag själv efter vårt samtal på specialist mödravården tagit kontakt med Patientnämnden och gjort en anmälan till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) eftersom vi känner att någonting inte stämmer.

Jag blir bara argare och argare på KS förlossning. Det känns som att de håller barnmorskan bakom ryggen för att hon ska slippa en anmälan. Det borde Lex Maria anmälas så att en utredning startas kring vad som egentligen hände. Jag vill ha svar så att jag kan gå vidare, inte bara få fler anledningar att ifrågasätta. Nu väntar jag otåligt på att Patientnämnden ska höra av sig efter sitt samtal med KS och på LÖF där jag hoppas att man kommer göra en utredning.

Första gången jag höll i Alice. Då var Alice 4 dagar gammal.

Ajajaj!

Taggar

, , ,

Dela

Idag börjar jag och min kropp resan tillbaka, nu ska gravidkroppen bort! Men tyvärr fick jag ingen bra start idag. Jag hade bytt ut mina vanliga skor mot gympadojor eftersom de har bättre dämpning och eftersom jag hade shorts så tog jag låga strumpor på mig. Med Alice i vagnen störtade jag iväg på min powerwalk. Redan halvvägs insåg jag att det skavde på hälarna och ser att strumpan glidit ned i skon och hur jag än gör så åker de bara ned igen, ont i benen fick jag också och det får jag inte av mina vanliga skor. Aja, jag måste ju ta mig hem så det var bara att knata på. Väl hemma inser jag att jag fått stora blåsor på båda hälarna. Ajajaj!

Jag ringde till patientnämnden idag. De ska skicka hem anmälningsblanketter till mig som jag får fylla i och skicka in, sen ska de hjälpa oss med vårt ärende. Precis som vi så tyckte de inte att 15min på specialistmödravården var tillräckligt för att gå igenom förlossningen.

Patientnämnden

Taggar

,

Dela

Vår psykolog tycker vi ska ta kontakt med patientnämnden. Detta kom upp vid vårt senaste möte för några veckor sedan efter att vi pratat om vårt möte med specialistmödravården. Hon sa också att man kan få en”second opinion” från ett annat sjukhus angående förlossningen.

Hittills har jag inte orkat ta tag i det där, men idag var jag inne och läste på patientnämndens hemsida. Jag bestämde mig för att jag ska ringa dem i morgon (om de har öppet då?) eller nästa vecka. Jag vet inte vad de kan göra, men om de kan göra någonting så är det ju bra.