Inlägg taggade ‘läkarbesök’

Barnläkarens utlåtande

Taggar

, , , ,

Dela

I måndags var jag på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Alice för ett sista besök på neonatalavdelningen. I höstas fick vi gå till en barnpsykolog och en sjukgymnast där det gjordes en massa övningar med Alice för att utvärdera eventuella skador hon fått vid förlossningen. Det här läkarbesöket vi var på i måndags skulle sammanfatta dessa två tidigare besök. Lite nervösa var vi ändå, jag och Björn, inför denna slutgiltiga bedömning.

Under Alice första levnadsår oroade jag mig väldigt mycket, hade sömnsvårigheter, svårt att lämna henne ifrån mig och behövde hjälp av psykolog för att bearbeta det som hände under och efter förlossningen. Men nu snart 6 år senare, oroar vi oss inte över att det skulle vara något fel på vår underbara tjej. Det är klart att vetskapen om alla komplikationer hon hade där i början gjort att man alltid hållit lite extra koll på utvecklingsstadier och liknande. Turligt nog har hon ju alltid varit tidig med det mesta, hon satt upp tidigt, gick tidigt, hade tidigt ett stort ordförråd, är social, är väldigt empatisk, har stor fantasi, och är alltid i farten osv. Men vi är hennes föräldrar och kanske är det någonting som vi inte ser?

Besöket visade sig verkligen bli vårt sista möte och Alice är nu utskriven och ”godkänd”. -Nu gör vi slut. Sa läkaren innan vi gick och gav Alice en sjukhusnalle att ta med hem. Jag kan fortfarande inte fatta att det är över. Jag undrar ifall jag någonsin kommer att på riktigt fatta det?

Halloween/Allahelgona även i kroppen.

Taggar

, , , ,

Dela

_MG_2589_editblog_

Ja, nu har ju Halloween redan varit och vi är inne i Allahelgona helgen. Veckan som varit har inte varit bättre än tidigare veckor. Alice har varit på förskolan större delen av veckan men Björn och jag har varit dåliga sen i onsdags båda två. Egentligen blev vi nog aldrig friska utan samma skit som vi dragit runt på i flera veckor nu blossar upp på nytt hela tiden med feber, snor och hosta. I vanliga fall brukar jag dekorera en hel del här hemma inför Halloween men eftersom ingen av oss haft någon ork så fick det räcka med två spöken i köksfönstret och några dekorationspumpor på matsalsbordet. Alice säger ”booo” varje gång hon kommer in i köket och ser spökena och tycker det är riktigt spännande när de lyser på kvällen. Underbara unge!

I tisdags morse upptäckte jag något som liknade ett myggbett på vänstra underarmen, från ”bettet” gick det som en röd ådra upp till armvecket. Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet som vanligt. När jag kom hem var det fortfarande kvar vilket jag tyckte var lite märkligt. Eftersom vi lever i ett lustigt mediasamhälle där man lägger upp allt möjligt knasigt i olika sociala nätverk och jag är en av dem som hänger på detta så lade jag upp en bild av mitt ”bett” på Facebook med frågan ”Vad är det här?”.  Min bästa vän Caroline svarade ganska snabbt och misstänkte blodförgiftning och tyckte att jag skulle ringa vårdguiden. Fick lite andra gissningar också, men jag tog egentligen ingen av dem på allvar eftersom jag var så inställd på att det antagligen var ett myggbet. Dagen fortlöpte, hämtade Alice på förskolan, förberedde middag. Mamma/mormor var förbi en sväng och rastade Alice eftersom jag har så ont i mina fogar. Mamma tyckte att det såg läskigt ut och övertygade mig i alla fall att ringa vårdguiden. Vårdguiden tyckte absolut att jag skulle ta det hela på allvar och genast söka vård på närmaste närakut. Jaha, bara ringa och föröka boka en tid.

883727_10151764525964296_143456587_o

Väl på närakuten fick jag träffa en läkare som bryter så att jag knappt fattar vad människan säger överhuvudtaget. Han pratar om borrelia och blodförgiftning, tittar några sekunder på min arm och skickar hem mig med ett recept på penicillin. Allt är över på mindre än 5 min. När jag går därifrån känner jag mig mer orolig än när jag kom dit. Kommer lillebror i magen må bra av penicillinet? Jag hade noga påpekat att jag var gravid men kände inget förtroende alls för varken läkaren eller hans diagnos (som inte heller var helt tydlig). Brukar man inte ta blodprover om man misstänker blodförgiftning? När vi hämtade ut receptet frågade jag apotekaren om riskerna kring graviditet men hon lugnade mig och sa att det inte ska vara några problem.

På onsdagsmorgonen hade märket på armen blivit ännu större, hårdare och med fler ”ådror” som sträckte sig ifrån den. Jaja, det tar väl kanske ett tag innan penicillinet börjar värka. Vi gör oss i ordning för förskola och jobb. Jag lämnar Alice på förskolan (som numera känns som flera mil bort pga. foglossningen). När jag kommer hem känner jag mig alldeles klibbig och varm. Tar tempen och ser att jag har 38,7 graders feber. Får panik eftersom jag verkligen skulle behöva ta mig till jobbet, vad ska mina kollegor tro om mig. Men efter väldigt mycket velade och kontakt med vårdguiden som absolut vill att jag ska ta mig till akuten landar beslutet ändå i att ta det säkra före det säkra för lillebrors skull. Skulle aldrig kunna förlåta mig själv om någonting skulle hända honom för att jag ”måste” åka till jobbet. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag hade svårt att bestämma mig överhuvudtaget, men jag vill alltid vara så himla duktig.

Mamma kastar sig från sitt jobb för att skjutsa in mig till akuten på KS i Solna. Man tar massor med prover och hittar bland annat stafylokocker. Näsprov är nog bland de värsta prover jag någonsin tagit, känns som att de sticker upp en pinne i hjärnan på en, vrider, vrider och vrider på den där hemska pinnen, det gör inte ont men det är fruktansvärt obehagligt. Läkaren här engagerar sig verkligen och äntligen känner jag mig i trygga händer. Flera av proverna ska ta ett par dagar att analysera så hon lovar att återkomma med svaren. Hon byter ut penicillinet (som tydligen inte alls hjälper mot stafylokocker utan endast streptokocker) mot en antibiotika med större bredd.

Idag hörde läkaren av sig och kunde utesluta några diagnoser utifrån proverna. Men nu skulle hon eventuellt vilja att jag kommer in för en lungröntgen p.g.a.. av någonting hon sett av alla undersökningar och prover. Men eftersom man ogärna röntgar gravida och inte vill röntga någon i onödan så ville hon avvakta tills hon fått in svaren från det sista provet som tydligen inte är klart ännu. Hon ska återkomma.

Ja, jag känner ju att hon tar mitt tillstånd på allvar i alla fall. Men jag vill helst slippa göra en lungröntgen. Jag gjorde flera olika lungröntgen när jag väntade Alice för att man misstänkte att jag hade en propp i lungan och jag mådde verkligen dåligt av vetskapen om vad vi utsatte min lilla bebis i magen för, vill inte sitta i samma sits igen.

 

En mammas intuition

Taggar

, ,

Dela

Idag har vi haft en ganska omtumlande dag. Vi har upplevt att Alice har haft ont i sin vänstra arm i några dagar. Det var i fredags jag reagerade första gången då hon skrek när jag tog i henne för att hon inte fick riva ned telefonen här hemma. Fast den första gången tänkte jag bara ”Oj, vilken stark reaktion. Måste hon bli så arg för att hon inte får som hon vill?” sen tänkte jag inte mer på det. På lördagen hände detta flera gånger och vi upptäckte att hon bara skrek när man tog i hennes vänstra arm eller höll henne i vänstra handen. Påklädning och sätta på sig bilbälte var också jobbigt. Nu började vi ju fatta att något var galet och ringde vårdguiden för råd. De tyckte att vi kunde avvakta tills på måndag och då åka upp till husläkaren. Eftersom hon inte skrek eller var konstant olycklig så trodde de inte att det var något allvarligt utan antagligen bara en stukning. Vi valde då att lyda rådet och avvakta.

Nej, så här kan vi inte ha det! Alice ska inte behöva ha så ont att jag inte kan ta i henne.

På söndagen upplevde vi det som att det var lite bättre så vi åkte aldrig upp till läkaren på måndagen. När Alice och jag varit på Coop och handlat så ville Alice gosa med vår skitiga bil. Jag höll i allt vi hade handlat och kände mig som en packåsna och tog Alice utan att tänka mig för i vänstra armen för att styra henne hemåt. Det skulle jag ju såklart inte ha gjort för nu hade jag inte bara alla saker att bära utan också en gallskrikande Alice som jag var tvungen att bära hem. Nej, så här kan vi inte ha det! Alice ska inte behöva ha så ont att jag inte kan ta i henne. Vi bestämde oss då för att det var dags att besöka doktorn.

I morse vaknade vi alldeles för sent för att hinna upp till deras öppna mottagning. Självklart sover hela familjen länge den dagen vi skulle behöva vakna tidigare och inte tvärtom. Jag bestämmer mig i alla fall för att ringa upp till läkarhuset och se ifall vi inte kunde få en tid under dagen. Turligt nog hade de ett återbud kl. 13, så vi haffade den tiden.

Väl inne hos läkaren visar inte Alice särskilt mycket smärta när läkaren klämmer och känner (typiskt!), hon sträcker sig bara efter nappen, tillslut tittar hon olyckligt upp på mig med tårar i ögonen. Läkaren slutar klämma och känna och jag gör mitt allra bästa för att förklara hur jobbigt hon verkar ha det hemma. Vi får en remiss till röntgen även om han inte tror att det kommer visa någonting, hon verkar ju inte ha så jätteont. Men läkaren tycker att man hellre skickar barn och äldre till röntgen en gång för mycket än en gång för lite. Jag frågar om vi ska komma tillbaka efter vi varit på röntgen och läkaren säger att det får vi om vi vill men annars kan han ringa under eftermiddagen. Jag ifrågasätter ifall det inte är bättre att vi kommer tillbaka ifall det faktiskt visar sig att det är någonting. ”Jo, det skulle ju vara bra OM det visar sig att det är någonting, men den chansen är ju väldigt liten eftersom hon inte har så ont.” Jag kände på mig att det var någonting som inte var bra med Alice arm, hon är ju nästan aldrig ledsen och extremt tålig så när hon gråter för att man tar i henne då är någonting fel. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka efter röntgen.

Ojoj, det ÄR någonting som är fel!

Röntgen gick strålande även om Alice blev lite ledsen efter sista röntgenbilden då de var tvungna att vrida hennes arm. Sen var det bara att sitta i väntrummet och vänta på att få träffa doktorn igen. Alice charmade alla tanter och farbröder som satt i väntrummet och alla tyckte att hon var en så söt och duktig liten tjej. Tillslut fick vi komma in till läkaren igen. Vi blev hämtade av läkarstudenten som var med även vid undersökningen som förklarade att läkaren satt i telefonen med en ortoped för konsultation. ”Ojoj, det ÄR någonting som är fel!” tänkte jag och satte mig ned och lyssande på samtalet som pågick.

Tillslut fick jag äntligen höra det förfärliga beskedet, Alice har en splitterfraktur i vänstra underarmen. Tyvärr har de ju inte de resurser som krävs för att ta hand om det där men eftersom vi ändå ska till Astrid Lindgren i morgon för återbesök hos neuropediatriska avdelningen så tyckte han att vi kunde gå till akuten där efteråt. Vi fick med oss ett kuvert som vi skulle lämna där också men eftersom han förslöt det så vet jag inte vad som står i det men han pratade om en remiss. Alla var lika förvånade över hur allvarlig skada Alice faktiskt hade, hon säger ju knappt ett pip när man undersöker, leker och springer omkring precis som vanligt. Men usch vilket dåligt samvete jag fick! Varför åkte vi inte in med henne tidigare?

Alice fick ett stödbandage tills vidare, i morgon får vi veta om hon behöver en skena eller kanske rentutav gipsas. Vår stackars underbara unge, ska du bryta ett ben i kroppen varje år?

Min pappa har cancer

Taggar

, , , , ,

Dela

För ca. 3 år sen fick vi veta att min pappa har cancer. Han opererades kort därefter och vi hade turen att få behålla honom efter den operationen som var både avancerad och osäker. Någon månad senare kunde jag dansa med min pappa på mitt bröllop.

Cancern visade sig dock vara obotlig och satt även vid hans hjärta och luftstrupe, ställen man inte opererar på. Då satte man igång medicinering med en ny typ av sprutor, riktigt giftiga saker som han tar med jämna mellanrum för att hålla cancern i schack så att den inte sprider sig. Det finns inget sätt att se ifall dessa sprutor fungerar mer än med tiden. Det måste gå tillräckligt lång tid för att se att de faktiskt inte växer. Oro, väntan och sorg har ständigt gnagt på oss de senaste åren medan livet rullat på.

Igår var min pappa och mamma hos läkaren för att prata om framtiden. Hade sprutorna hjälpt? Hade cancern spritt sig? Vi hade turen att få det glädjande beskedet att cancern inte har spridit sig, sprutorna verkar fungera för min pappa, i alla fall hittills. Igår kväll fick vi också beskedet att en av pappas närmaste vänner som fick cancer för ett år sedan inte är lika lyckligt lottad, han kommer inte att få komma hem till sin familj igen. Våra tankar går nu till hans fru och dotter. Det kunde precis lika gärna ha varit min pappa och det hugger i hjärtat bara vid tanken.

Jag är oändligt tacksam och glad att min pappa finns här hos oss. Jag älskar dig pappa!

 

10-månaderskontroll

Taggar

, , , ,

Dela

I morse vaknade jag också snorig och jävlig. Typiskt mig att bli smittad. Men det kanske inte är så konstigt när Alice övade på att pussa mig i måndags med snor rinnande från näsan. Även om dessa pussar var slemmiga så var det ju hur mysigt som helst att hon vill pussa mig. Man tar vad man får liksom.

Alice

Idag hade vi tid hos BVC för sista läkarkontrollen (10-månaderskontrollen). Lite stressad var jag när Alice vägrade att äta sin mat innan vi skulle åka. Vi har märkt att hon äter väldigt lite när hon är sjuk. Hela vägen dit hörde jag barnmorskans uppmaning vi fick redan vid inskrivningen:

– Är det någon gång ni ska hålla tiden så är det de få gånger ni ska träffa doktorn.

Vi lyckades i alla fall komma i tid med säkert hela 3 minuter till godo. Pust! Godkänd blev hon också vår underbara tjej. Det känns alltid som lite antiklimax att gå till BVC. Man har så stora förväntningar på deras undersökningar och sen händer det typ ingenting. När vi är på återbesök på KS så går de igenom ett flera sidor långt häfte med saker: reflexer, utveckling m.m. Idag lyssnade doktorn på hennes hjärta, klämde henne på magen och konstaterade att hennes vikt- och längdkurvor såg bra ut. Tack och hej, nu träffas vi inte fler gånger.

 

 

 

Så många händelser

Taggar

, , , ,

Dela

Jag har blivit sämre på att uppdatera bloggen, jag vet. Men vi har haft så mycket för oss att jag knappt vet vart jag ska börja.

Förra veckan och i början på den här veckan var Åke (svärfar) här och renoverade vårt förråd. Han gjorde taket tätt, tog bort sop-skåpet och snickrade dit en vägg, satte in en fast brevlåda i förrådet och satte in hyllor. Underbart att få det gjort, det hade nog tagit oss en evighet att bli klara med alla de projekten. Förrådet är ju oftast inte en plats man prioriterar och därför lätt ”glömmer bort”.

I fredags var vi bjudna hem till Patrik och Camilla på middag. Det serverades en god 3-rätters middag. Jag var mest imponerad av förrätten och efterrätten som bestod av hemmagjord skagenröra med avocado och chockladpudding med krossade hallon. Mumsfillibabba säger jag bara. Känner mig väldigt inspirerad att göra något speciellt till dem när det är vår tur att stå för middagen. Vi spelade en omgång av brädspelet Ticket-to-ride också. Extra trevligt att jag vann också. 😉

Helgen som var spenderade Björn större delen i Globen och tittade på StarCraft så jag och Alice fick roa oss själva.

Den här veckan har vi bara varit hemma jag ock Alice. Åke har avslutat arbetet på förrådet. Eftersom det ändå varit hyfsat väder så har jag sett till att ta en promenad varje dag. Idag tog vi en riktigt lång promenad på över 1,5tim.

Det känns som att den här veckan är lugnet före stormen. Vi har inga träffar eller inbokade läkarbesök den här veckan, men nästa vecka drar det igång igen och vi har en fet hög med kallelser som hänger på kylskåpet.

Röntgen & läkarbesök

Taggar

, , , ,

Dela

Idag var det dags att besöka röntgen med Alice nyckelben igen. Förra gången såg man att det var helt av och nu skulle man röntga igen för att se så att allt såg bra ut. Vi hade tid kl: 9.45 på Astrid Lindgrens sjukhus. Precis innan vi ska åka tittar jag en snabbis på kallelsen en sista gång och ser då att vi även ska på läkarbesök kl: 10.45. Attans, besöket var ju inget jag såg fram emot från början, nu skulle vi behöva stanna ännu längre.

Vi parkerade i Astrid Lindgrens p-hus för första gången. Jag får ångest bara jag tänker på parkeringssituationen vid KS, men den här gången lyckades vi få en väldigt bra plats utan större ansträngning. Fast jag saknar Polon när vi ska på dessa besök eller när jag ska ta bilen in till stan, den var ju väldigt mycket smidigare i trånga utrymmen.

När vi kom till röntgen så väntade vi i max 5 min innan det blev vår tur, ändå var vi där 15min för tidigt! Jag fick ta på mig ett skyddande förkläde och hålla fast Alice på britsen när de skulle röntga. Alice var på gott humör så det blev inget mardrömsscenario där jag skulle blivit tvungen och hålla fast henne hårt mot hennes vilja. Vi lyckades på andra försöket och fick vandra vidare till ortopeden där vi skulle träffa läkaren.

Hos ortopeden gick det däremot inte snabbt. Vi väntade i 1tim innan vi fick komma in. Sån tur var så var ju Alice inte den enda bebisen som hade dåligt tålamod så väntan var inte allt för jobbig eftersom alla bebisarna lät lika mycket. Väl inne hos läkaren tittade man lite på Alice och kände lite på henne. Allt såg och kändes bra. Jag fick också känna på ”bullan” som bildats på benet. Sen tittade vi på Alice röntgenbilder (som vi också fick ta med oss hem utskrivna på papper.) Det är fascinerande vilken läkningsförmåga bebisar har. Eftersom allt såg så bra ut slipper vi träffa också den här läkaren igen.

Efter vi lämnat sjukhuset åkte vi till Stinsen för lunch och shopping med Carro och Casper. Jag åt pasta med parmaskinka för första gången sen innan jag blev gravid (eftersom man inte ska äta parmaskinka som gravid) och det var såååå gott! Sen ramlade vi in på Polarn o Pyret precis när de startade sin sommar rea. Blev lite mer än vad jag tänkt mig, men jag är ändå väldigt nöjd.

Just nu sitter vi och väntar på att Peter ska komma hem till oss för ännu en match av Settlers of Catan

.

Hörseltest

Taggar

, , ,

Dela

Klockan 11 idag hade vi tid på KS för hörseltest. Bara masa sig upp på morgonen och försöka klara av alla rutiner och hoppas att inget oförutsett händer.  Alice var som vanligt duktig och vi var klara med stor marginal. Resan dit var läskig eftersom regnet öste ner och vi numera har bredare däck som jag inte riktigt kommer överens med + att jag inte trivs med att köra nu när Alice sitter med i bilen. Det är en sak att köra bil när man bara har sig själv att ta hand om, en helt annan när det värdefullaste man har sitter i bilen.

Vi kom iallafall fram till KS och jag gör ett försök i p-huset att hitta en p-plats. En farbror ska precis åka när vi kommer ner på bottenvåningen så jag väntar snällt på att han ska åka. När jag ska åka in i rutan inser jag att båda bilarna som står parkerade bredvid står snett och på strecken mellan våra rutor. Efter mycket lirkande lyckades jag tillslut parkera bilen utan att köra på någon av de dåligt parkerade bilarna, även om det var nära ett par gånger. När jag ska plocka ut Alice inser jag snabbt att jag aldrig kommer få ut bilstolen eftersom det är för trångt. Efter lite lirkande får jag iallafall ut Alice, tur att jag plockade med mig barnvagnen. Tog bara med mig den utifall att jag skulle behöva parkera långt bort för att jag inte hittat någon p-plats. Usch, vad arg jag var.

Min svåger tipsade om denna sida: http://www.youparklikeanidiot.net/ och jag tänker nu börja ha dessa i bilen att lappa alla idioter med som uppenbarligen aldrig borde fått körkort. Gör det ni med, de som parkerar som idioter förtjänar att få veta det.

Vi kommer iallafall fram i tid och blir insläppta nästan med en gång. Man stoppade en ”hörlur” i varje öra på Alice och på något sätt såg de på sin skärm att hon hör. Det hela tog ca. 5min sen fick vi åka hem igen. Blir lite arg eftersom de lovat att försöka samordna våra besök så vi ska slippa åka dit så ofta, det resulterade i 4 olika läkarbesök vid 4 olika tillfällen före midsommar. Vi har ju dessutom alla besök hos BVC också så vi har fullt upp.