Inlägg taggade ‘KS’

Genomgång av förlossningen

Taggar

, , , ,

Dela

Förra måndagen var vi tillbaka på KS för ett samtal med överläkaren på kvinnokliniken. Vi har ju varit där tidigare på samtal och pga det hade vi inga höga förväntningar på detta samtal. Förra gången kände vi oss överkörda och kränkta, då fick vi 15 min att ställa frågor utan att vi fått möjlighet att förbereda oss eftersom vi inte fått veta vad mötet skulle handla om. De frågor vi lyckades komma på upplevde vi inte att vi fick svar på, läkaren lät otålig och nedlåtande.

Den här gången kom vi alltså dit utan större förväntningar. Egentligen ville jag inte gå dit alls men tänkte att det kanske skulle verka skumt när vi har anmält dem både till Patientnämden och Landstingets ömsesidiga försäkring. Den här gången satt vi i lite mer än 1,5 tim och pratade.  Det kändes som att han hade förberett sig. Det kändes  som att de ansträngde sig.

Vi hade haft tid på oss att förbereda frågor och fick tillfredsställande svar på de flesta av dem. Men det är svårt att titta på exempelvis CTG och bara lita på att allt han säger stämmer, vi har ingen medicinsk utbildning och måste lite blint på att han talar sanning och inte undanhåller information. Han skulle försöka ordna så vi får prata med någon på Karolinska i Huddinge för en ”second opinion”. Fast även där tycker vi det är svårt eftersom ingenting säger att de inte håller varandra bakom ryggen. Det är hemskt att inte våga lita på vården, men det är tyvärr resultatet efter vår upplevelse av förlossningen.

Vi ifrågasatte varför de inte Lex Maria anmält men fick aldrig något enligt oss vettigt svar. Vi i ifrågasatte honom flera gånger men han ansåg inte att det skulle resultera i någonting och därför hade han heller inte anmält det. Men vi tycker inte att det är upp till honom att avgöra ifall det skulle leda till någonting, det är ju därför Lex Maria finns, för att opartiskt göra en utredning där man tittar på ifall någonting kan förbättras för att kunna undvika liknande händelser. Men som sagt, han ansåg inte att det var nödvändigt. Vi hade ju hoppats på att det skulle bli en Lex Maria så att vi den vägen skulle få en ”second opinion”. Det skulle också kännas som ett erkännande och vi skulle känna att vi hade fått upprättelse.

Men allt som allt kändes det ändå som ett bra samtal. De har ansträngt sig och vi har fått säga det vi vill berätta. Det kändes viktigt att de får höra vår upplevelse så att de kan förbättra vården. Vi fick också feedback efter vårt förra möte och fick veta att han hade tagit upp de synpunkter vi lämnade vid första mötet och att de nu ska arbeta för att det inte ska hända igen. Han frågade också oss ett par saker som vi med våra erfarenheter kunde ge vår åsikt kring för att de skulle kunna bli bättre i kontakten med mammor som haft jobbiga förlossningar. Bland annat om vi ansåg att en barnmorska ska ringa upp mamman i fråga för att ventilera händelsen. Min åsikt är att det ska barnmorskan absolut inte göra! Kvinnan bör själv få välja om hon vill ha kontakt med barnmorskan igen för att ventilera eller ställa frågor. Jag blev utsatt för en liknande händelse när vi låg på familjerum med Alice. Mitt i natten kom min barnmorska upp på vårt rum och ville prata. Hon berättade hur dåligt hon mår m.m. Jag var fortfarande i chock och mådde jättedåligt, Björn låg och sov bredvid mig samtidigt som jag försökte söva Alice. Jag upplevde att hon utnyttjade mig som redskap för att själv må bättre och det var varken rätt tidpunkt eller plats för det samtalet.

Framsteg?

Taggar

, , ,

Dela

Igår ringde vår handläggare hos patientnämnden. Hon ville bara be om ursäkt för att det tar sån tid. KS har fortfarande inte svarat på deras frågor eller ens hört av sig till dem. Hon hade igår kontaktat dem igen och bett dem skynda på processen. Om vi inte redan gjort det tyckte hon att vi skulle anmäla händelsen, men det har vi ju som sagt redan gjort. Skönt att iallafall patientnämnden hörde av sig, det måste ju betyda att de arbetar vidare.

Idag var jag och Alice på skall- mottagningen. Sjukgymnasten har ju tjatat om det så jag tyckte att det var lika bra. Vi var några minuter tidiga, de var 20min försenade. Efter 3 minuters undersökning fick vi åka hem eftersom allt såg jättefint ut.  Kändes väldigt onödigt. Men som vanligt kan man inte besöka KS utan att nån säger nånting som får mig igång mina tankar. För det första var de 3personer i rummet när vi kom in vilket kändes lite mycket på typ 4kvm med ett skrivbord. Det första läkaren säger är:

– Så det här är Alice, hon är ju lite av en kändis här på KS. Hon ser ju så fin ut nu.

Jaha, precis ALLA som jobbar med barn på KS (Astrid Lindgren) verkar veta allt om hennes fall. Sen kan jag ju undra ifall de tycker att alla stackars barn som det inte gått så bra för är de fula då? Hade Alice varit mindre FIN om hon fått fler allvarliga skador som de inte lyckats hjälpa henne med?

Såhär efteråt undrar jag ifall de var så många på rummet bara för att det var Alice som kom och i så fall av vilken anledning?

Sjukgymnasten

Taggar

, , , , ,

Dela

Idag var jag och Alice på Karolinska Universitetssjukhuset igen, fast den här gången hos sjukgymnasten med hennes plexusskada. Allt såg toppen ut så nu räknas armen som frisk och vi behöver inte åka tillbaka dit igen. Skönt!

Mindre skönt var det att sjukgymnasten vill att vi ska besöka skallmottagningen för att Alice huvud inte riktigt format sig som det ska. Men,men det skadar ju inte med ett besök för att höra vad de har att säga om saken.

På vägen hem svängde vi förbi mitt jobb för att hälsa på lite. Trevligt att få prata lite med kollegorna. Nu är Alice helt utslagen efter alla äventyr och sover sött i sin vagga.

Ifrågasätta vården?

Taggar

, , ,

Dela

Sista dagen på Björns semester var vi på återbesök på neonatalavdelningen. Trotts att vi fått så många goda besked om Alice utveckling så  har jag mått dåligt inför det här besöket. Hon måste ju bli godkänd och jag oroar mig ständigt för att de ska se nånting som tyder på att allt inte är som det ska. Jag sov väldigt dåligt natten före besöket för att jag låg och tänkte för mycket.

Väl där så såg ju allt såklart superbra ut och Alice behöver inte komma tillbaka föränns hon fyller ett år. Skönt! Men som vanligt får man ju alltid något nytt när man går på de där besöken. Tydligen ska Alice  få träffa psykolog när hon blir lite äldre för att se hur hennes start i livet påverkat henne. Det är väl bra antar jag men det känns som att hennes barndom kommer innehålla mycket sjukhusbesök. När de hade undersökt färdigt undrade de ifall vi hade några frågor och då kunde jag ju såklart inte vara tyst. Jag ifrågasatte varför KS inte gjorde någon Lex Maria anmälan när Alice föddes.

Vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Socialstyrelsen. Denna regel kallas lex Maria.

(Socialstyrelsen)

Läkaren säger då att man har diskuterat det men att han tyvärr inte kunde svara på varför. Men han lovade att han skulle ifrågasätta det.

Jag berättade att specialistmödravåden uttalat sig om att Alice syrebrist inte alls skulle ha varit särskilt allvarlig och frågade vad han ansåg om det. Jag vill att de åtminstone ska kunna ge samma version. Läkaren säger då att det var tråkigt att de sagt så för de har på neonatal bedömt Alice syrebrist som allvarlig och det var därför man valde att kylbehandla henne. Han menar att de aldrig skulle utsatt Alice för behandlingen om det inte ansågs absolut nödvändigt. Sen säger han det som får mig att haja till ordentligt:
-Vi har diskuterat det här fallet flera gånger med förlossningen men vi kommer inte överens. Vi anser att barnläkaren har lång erfarenhet och att man ska kunna lite på hennes bedömning i det här fallet. Men jag ska ta upp det igen och påpeka att ni tagit upp det med mig.

Jag berättade då att jag själv efter vårt samtal på specialist mödravården tagit kontakt med Patientnämnden och gjort en anmälan till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) eftersom vi känner att någonting inte stämmer.

Jag blir bara argare och argare på KS förlossning. Det känns som att de håller barnmorskan bakom ryggen för att hon ska slippa en anmälan. Det borde Lex Maria anmälas så att en utredning startas kring vad som egentligen hände. Jag vill ha svar så att jag kan gå vidare, inte bara få fler anledningar att ifrågasätta. Nu väntar jag otåligt på att Patientnämnden ska höra av sig efter sitt samtal med KS och på LÖF där jag hoppas att man kommer göra en utredning.

Första gången jag höll i Alice. Då var Alice 4 dagar gammal.

När vi fick träffa Alice (del 2)

Taggar

, , , ,

Dela

Om du inte har läst den första delen rekommenderas du att göra det först!

När Alice kom ut slängde man bara upp henne på min mage för att snabbt klippa navelsträngen. Allt jag såg var två bleka fötter innan man sprang iväg med henne och hörde hur de ropade:
-Pappa ska med!
Jag puttade på Björn som satt vid mitt huvud och höll mig i händerna. Han såg lika chockad ut som jag kände mig.

Jag låg kvar på rummet och bad förtvivlat de sköterskor som var kvar på rummet att rädda mitt barn utan att få något svar eftersom de inte hade några svar att ge. Jag har insett efteråt att det var här chocken började för mig. Jag låg i sängen och stirrade rakt fram i väggen samtidigt som jag tänkte på hur overkligt det var att ligga här och stirra på väggen medan de sprungit iväg med mitt barn, hur ska jag reagera? Hon får ju bara inte dö, det klarar jag inte av! Jag grät inte, jag skrek inte, jag bara var. Jag vågade inte tänka överhuvudtaget.

Man frågade mig ifall jag sett vilket kön det var på barnet och jag svarade att jag inte sett mer än fötterna men att man på ultraljudet sagt att det skulle vara en tjej. Jo, det var en flicka.

Man hjälpte mig med moderkakan och sen skulle jag sys. Redan under graviditeten hade jag nojjat mig över att spricka och för hur ont det skulle göra att bli sydd ”där nere”. Alla har sagt att man inte tänker på hur ont det gör eftersom man ligger och gullar och fascineras av sitt barn. Nu hade jag inget annat att fokusera på än att få det överstökat. Det var inte skönt och jag tyckte det gick väldigt långsamt. Varför kom de inte tillbaka med mitt barn?
– Du har i alla fall inte spruckit mycket. Säger barnmorskan som syr ihop mig.
– Bara 3 yttre stygn och några inre. Fortsätter hon.
– Jaha, det är ju bra. Svarar jag. Men tänkte samtidigt att jag ju hellre spruckit från naveln till svanskotan än att mitt barn ska dö.

Tydligen var Björn och läkaren inne en snabbis efter att man kopplat in henne i respiratorn för att tala om att hon lever och att man kommer förbi med henne innan de åker upp till IVA (Intensivvårdsavdelningen). Det här har jag inget som helst minne av. När de hade placerat henne i transportkuvösen rullade man in henne till mig.

Första bilden på Alice och första gången jag fick se henne.

Känslan när jag såg henne för första gången är obeskrivlig, hon var så fin, det sötaste barnet jag någonsin sett. Jag var så fascinerad, kunde det där barnet verkligen vara vårt? Den här lilla personen har jag och Björn skapat, jag har burit på henne i 9 månader. Hon tittade rakt på mig och det kändes som om hon bad mig hjälpa henne, trösta henne. Jag kände mig så maktlös när jag såg henne ligga där, jag måste lite på att läkarna tar hand om henne. De öppnade luckan till kuvösen så jag fick känna på henne en snabbis sen drog de iväg henne. Björn fick följa med Alice.

När Alice rullats iväg blev jag ensam på rummet. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ringa mamma eftersom jag behövde någon att prata med. Jag berättade att de blivit mormor och morfar och vart Alice var. Jag kommer inte ihåg vår konversation men jag vet att jag inte ville skrämma upp dem för mycket trotts att jag själv var helt trasig inombords.

En sköterska kom in och sa att hon skulle hämta smörgås och juice åt mig och att Björn kan få detta när han kommer ner från IVA. Vår ”festmåltid” som jag läst att den nya lyckliga familjen får efter förlossningen. Jag ville att Björn skulle komma tillbaka till mig, jag ville inte äta den där ”måltiden” ensam. Samtidigt ville jag ju att han skulle vara med Alice. Innan sköterskan kom in med min smörgås dök Björn upp. Han fick inte stanna längre hos Alice när de skulle ”installera” henne på avdelningen, men vi var båda välkomna upp när jag blivit utskriven från förlossningen. Vi åt och Björn berättade vad som hänt när han var borta.

De ville att jag skulle duscha och besöka toaletten. Att duscha kändes inte som något jag prioriterade i det läget, det var jobbigt att stå också så jag hade ingen vidare lust heller, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Efter 3 1/2 timmar blir jag äntligen utskriven och de kör upp mig till IVA i rullstol efter att vi lämnat våra saker i rummet på BB. Äntligen skulle vi få vara med vår lilla dotter.

Alice i sin ”rymddräkt” och inkopplad i ”rymdstationen”.

På IVA höll man på och förberedde Alice för kylbehandling. Kylbehandling är en relativt ny men väldigt effektiv metod som ska hjälpa hjärnan att läka sig själv efter syrebrist. Massa personal som ”pluggade” in vårt lilla barn i något som för mig lika gärna kunde vara en rymdstation med massa sladdar till olika skärmar och apparater. Hon hade också en liten ”rymddräkt” på sig som skulle hålla henne nedkyld de kommande 3 dygnen. Overklig, hjärtskärande och fullständigt outhärdligt är de ända orden jag kan beskriva det här första besöket som. Det var inte så här det skulle vara, mitt barn ska inte behöva ha en massa sladdar och apparater för att leva. Just då kände vi oss bara i vägen, men personalen försäkrade oss om att vi aldrig är i vägen, det är vårt barn och vi ska självklart få vara med henne så mycket vi vill.

Vi han bara sitta där en kort stund innan vi fick träffa barnläkaren som ville förklara vad som hänt och vad som nu skulle hända med Alice.Vi tog inte in särskilt mycket av det läkaren sa vid det första mötet. Allt hon sa kändes som käftsmällar kombinerat med känslan av att någon försökte karva ut mitt hjärta med en sked. Varför händer det här oss? Mitt barn ska inte behöva gå igenom det här? Sluta!!!!

Allt jag uppfattade var att de gör allt de kan för Alice, att man påbörjar kylbehandling för att syrebristen ska göra så liten skada som möjligt. Att man inte vet hur svåra skador hon kommer få. Jag var ju såklart tvungen att fråga vilka skador vi pratade om:
– Det finns risk för cp-skador. Säger läkaren. Hon sa sen flera andra mindre möjliga skador men jag lyssnade inte längre då. Det bara ringde i huvvet på mig. Mitt barn kommer bli cp-skadat! Har jag gått runt hela graviditeten och oroat mig för down syndrom pga. hennes ekogena tarm för att sen föda fram ett friskt barn som nu kommer bli cp?! Jag vill inte ha ett cp-barn! Jag vill att Alice ska få vara frisk!

Efter samtalet tittade vi bara in en snabbis hos Alice. Nu var det nästan morgon och massa personal stod fortfarande runt Alice och fixade. Vi gick tillbaka till BB, åt en varsin macka, sen sov vi.

Läs fortsättningen här!

Läs pappa Björns upplevelse av förlossningen här!

 

 

 

Patientnämnden

Taggar

,

Dela

Vår psykolog tycker vi ska ta kontakt med patientnämnden. Detta kom upp vid vårt senaste möte för några veckor sedan efter att vi pratat om vårt möte med specialistmödravården. Hon sa också att man kan få en”second opinion” från ett annat sjukhus angående förlossningen.

Hittills har jag inte orkat ta tag i det där, men idag var jag inne och läste på patientnämndens hemsida. Jag bestämde mig för att jag ska ringa dem i morgon (om de har öppet då?) eller nästa vecka. Jag vet inte vad de kan göra, men om de kan göra någonting så är det ju bra.

Röntgen & läkarbesök

Taggar

, , , ,

Dela

Idag var det dags att besöka röntgen med Alice nyckelben igen. Förra gången såg man att det var helt av och nu skulle man röntga igen för att se så att allt såg bra ut. Vi hade tid kl: 9.45 på Astrid Lindgrens sjukhus. Precis innan vi ska åka tittar jag en snabbis på kallelsen en sista gång och ser då att vi även ska på läkarbesök kl: 10.45. Attans, besöket var ju inget jag såg fram emot från början, nu skulle vi behöva stanna ännu längre.

Vi parkerade i Astrid Lindgrens p-hus för första gången. Jag får ångest bara jag tänker på parkeringssituationen vid KS, men den här gången lyckades vi få en väldigt bra plats utan större ansträngning. Fast jag saknar Polon när vi ska på dessa besök eller när jag ska ta bilen in till stan, den var ju väldigt mycket smidigare i trånga utrymmen.

När vi kom till röntgen så väntade vi i max 5 min innan det blev vår tur, ändå var vi där 15min för tidigt! Jag fick ta på mig ett skyddande förkläde och hålla fast Alice på britsen när de skulle röntga. Alice var på gott humör så det blev inget mardrömsscenario där jag skulle blivit tvungen och hålla fast henne hårt mot hennes vilja. Vi lyckades på andra försöket och fick vandra vidare till ortopeden där vi skulle träffa läkaren.

Hos ortopeden gick det däremot inte snabbt. Vi väntade i 1tim innan vi fick komma in. Sån tur var så var ju Alice inte den enda bebisen som hade dåligt tålamod så väntan var inte allt för jobbig eftersom alla bebisarna lät lika mycket. Väl inne hos läkaren tittade man lite på Alice och kände lite på henne. Allt såg och kändes bra. Jag fick också känna på ”bullan” som bildats på benet. Sen tittade vi på Alice röntgenbilder (som vi också fick ta med oss hem utskrivna på papper.) Det är fascinerande vilken läkningsförmåga bebisar har. Eftersom allt såg så bra ut slipper vi träffa också den här läkaren igen.

Efter vi lämnat sjukhuset åkte vi till Stinsen för lunch och shopping med Carro och Casper. Jag åt pasta med parmaskinka för första gången sen innan jag blev gravid (eftersom man inte ska äta parmaskinka som gravid) och det var såååå gott! Sen ramlade vi in på Polarn o Pyret precis när de startade sin sommar rea. Blev lite mer än vad jag tänkt mig, men jag är ändå väldigt nöjd.

Just nu sitter vi och väntar på att Peter ska komma hem till oss för ännu en match av Settlers of Catan

.

Besök hos Plexusmottagningen

Taggar

, , , ,

Dela

Idag var Alice och jag på läkarbesök igen. Den här gången besökte vi Plexusmottagningen. Man misstänker att Alice har en plexus-skada som uppstod vid förlossningen. Jag skulle fylla i ett papper när jag kom dit med standardfrågor angående förlossningen. I vanliga fall brukar hälsoblanketter inte vara svåra att fylla i, men den här var det. Jag tyckte det var oerhört pinsamt att inte kunna besvara alla frågor, kändes som att personalen skulle tolka det som att jag inte bryr mig om mitt barn. Jag bannar mig själv för att jag inte kommer ihåg alla miljoner detaljer ur vår förlossning och hennes sjukhistorik även fast jag vet att det är omöjligt. Dessutom vill man inte annat än förtränga vissa saker och upplevelser, men varje gång man ska på läkarbesök river de upp allting igen. Men eftersom Alice var så duktig idag så behöver vi inte träffa den läkaren fler gånger, nu är det bara uppföljningar hos sjukgymnasten som är aktuellt. Väldigt skönt att slippa några av alla de besök vi får göra på KS.

Jag lämnade också tillbaka pumpen idag, så nu blir det endast ersättning för Alice framöver. Är efter omständigheterna väldigt nöjd med hur mycket bröstmjölk hon ändå fått. Det är alltid lite jobbigt att besöka neonatalavdelningen men nu är pumpen i alla fall lämnad.

 

Min förlossningsberättelse (del 1)

Taggar

, , , ,

Dela

Alice föddes den 10 april klockan 23:46. Hon var 53cm lång och vägde 4,6kg. Alice och jag hade en väldigt lång och kämpig förlossning, ett dygn hemma med värkar och sedan 18 tim på förlossningen innan hon kom ut. Björn är min klippa, han var lika delaktig i förlossningen som jag och gav mig verkligen allt stöd jag behövde. Tack vare honom stod jag ut alla dessa timmar och kände mig trygg. Trotts att min förlossning inte gick som önskat så var förlossningen det häftigaste jag någonsin gjort och en upplevelse jag vill uppleva igen. Det här är min förlossningsberättelse och min upplevelse av förlossningen med lite stöd av förlossningsjournalen.

Mina värkar satte igång 04:30 den 9 april. Jag ringde Danderyds sjukhus 3ggr, första gången tyckte de att jag skulle avvakta, andra gången var det fullt och tyckte jag kunde avvakta så kanske det fanns plats om 4 timmar, tredje gången runt 23 på kvällen ville man skicka mig vidare till Uppsala men kanske skulle det finnas plats om 4 timmar. Jag sa att jag hellre avvaktar lite till eftersom jag absolut inte ville åka till Uppsala. Jag och Björn gjorde oss i ordning för natten även om jag insåg att jag inte skulle få sova.

Klockan 04:30 den 10 april stod jag inte ut längre, nu ville jag i alla fall få komma in för en kontroll. Björn fick ringa det här fjärde samtalet till Danderyd för att undvika Uppsala, jag kände mig inte tillräckligt stark för att säga ifrån. Tillslut lyckades de få in oss på Karolinska sjukhuset men de såg gärna att vi tog det lugnt hemma eftersom det inte fanns plats med en gång. Vi åt frukost, duschade och packade det sista innan vi åkte.

06:32 kom vi in och jag blev undersökt. Jag hoppades verkligen att de inte skulle skicka hem mig igen. Jag var öppen 5cm och fick beröm för att jag jobbat på så bra hemma. När jag frågade hur lång tid det brukar ta från 5cm tills barnet är ute sa barnmorskan att vi borde ha vår bebis vid ca 13:30 idag om allt gick som det skulle. Nu fick vi ett rum på förlossningsavdelning – stora enheten. Strax efter vi kommit i ordning där inne rullas en tjej in i rummet bredvid som gallskriker och fortsätter göra det ett bra tag tills hennes förlossning var över. Jag blev lite orolig när jag hörde henne och funderade på när jag skulle få sådär ont.

09:57 tar man mitt vatten för att ”få igång det hela” eftersom ingenting händer. Nu tar man även fram lustgasen så jag hinner öva upp tekniken. Lustgas var inte alls som jag trott, man blir inte glad eller fnittrig, bara avtrubbad och lite ”borta”. Men lustgasen var min bästa vän resten av förlossningen.

11:00 har jag bara öppnats ytterligare 1cm och man vill nu sätta in värkstimulerande dropp. I samband med det rekommenderar man sätta epiduralbedövning (EDA) eftersom de räknar med att smärtan kommer öka. Jag hade innan bestämt att jag skulle klara förlossningen med enbart lustgas men vågar inte annat än göra som de rekommenderar. EDA var så skönt! Inte att sätta in (eftersom de misslyckades på första försöket) men effekten var otrolig! Jag sov till och med en stund, vilket var väldigt skönt efter att knappt ha fått sova på två nätter. Vad som var mindre skönt var när de glömde fylla på och värkarna kom non-stop (tack vare det värkstimulerande droppet) så jag inte fick några pauser. Dagen fortsätter och man uppmanar mig att byta ställningar då och då.

20:20 tillkallade man läkaren eftersom jag inte öppnade mig trotts värkstimulerande. När barnmorskan kände efter var jag 8 cm öppen och minuten efter när läkaren ber mig krysta vid nästa värk så var jag plötsligt öppen 10cm.
– Bra, nu fortsätter vi som vanligt och skippar snitt, sa läkaren.
Var snitt ens på tapeten? Det hade ingen nämnt för mig! Men lättad blev jag, för snittad vill jag inte bli.

Någon gång runt 23  börjar mina krystvärkar och jag talar om det för barnmorskan.
– Du får försöka andas igenom värkarna för hon har inte roterat färdigt, sa barnmorskan. Jag får ligga på höger sida med vänster ben i högläge. Klockan är nu 23:17. Trotts att jag bestämt säger att det inte går att andas igenom dem och hon ser att jag krystar så lämnar alla rummet. Jag och Björn blir ensamma och jag fortsätter krysta eftersom jag inte kan andas igenom dem, kroppen tog över. Jag känner att ”Nu kommer hon ut!” vilket jag också upplyser Björn om i ren panik. Jag trodde helt ärligt att hon skulle ploppa ut på golvet eftersom ingen kom när vi ringer på hjälp. Jag skickar ut Björn i korridoren efter hjälp men där finns ingen. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, kommer äntligen barnmorskan in och konstaterar att krystningarna hade börjat. Nu var klockan 23:37.

Jag krystar och krystar och krystar. Flera gånger säger man till mig att:
– Bara en krystning till sen kommer hon! Men ingen bebis kom ut.
Jag märker att barnmorskan bara blir mer och mer stressad vilket ger mig panik. Jag känner att jag måste få ut henne nu! Jag hör också hur barnmorskan viskar att ansiktet inte ligger rätt. Mer panik! Jag letar efter värkarna och känner dem knappt för att jag är så stressad, får ännu mer panik när jag inte orkar pressa mer fast alla skriker åt mig att ta i mer. Björn ser också stressad ut och jag försöker verkligen trycka så länge jag kan vid varje krystvärk.
– Jag håller fast huvudet utanför! Säger barnmorskan.

23:45 Är det plötsligt väldigt många människor i rummet. Man lägger mig på rygg och två personer hänger sig över min mage och trycker samtidigt som barnmorskan och en till sätter mina fötter mot sig och säger bestämt åt mig att ta i för allt vad jag är värd!

Läs fortsättningen!

Hörseltest

Taggar

, , ,

Dela

Klockan 11 idag hade vi tid på KS för hörseltest. Bara masa sig upp på morgonen och försöka klara av alla rutiner och hoppas att inget oförutsett händer.  Alice var som vanligt duktig och vi var klara med stor marginal. Resan dit var läskig eftersom regnet öste ner och vi numera har bredare däck som jag inte riktigt kommer överens med + att jag inte trivs med att köra nu när Alice sitter med i bilen. Det är en sak att köra bil när man bara har sig själv att ta hand om, en helt annan när det värdefullaste man har sitter i bilen.

Vi kom iallafall fram till KS och jag gör ett försök i p-huset att hitta en p-plats. En farbror ska precis åka när vi kommer ner på bottenvåningen så jag väntar snällt på att han ska åka. När jag ska åka in i rutan inser jag att båda bilarna som står parkerade bredvid står snett och på strecken mellan våra rutor. Efter mycket lirkande lyckades jag tillslut parkera bilen utan att köra på någon av de dåligt parkerade bilarna, även om det var nära ett par gånger. När jag ska plocka ut Alice inser jag snabbt att jag aldrig kommer få ut bilstolen eftersom det är för trångt. Efter lite lirkande får jag iallafall ut Alice, tur att jag plockade med mig barnvagnen. Tog bara med mig den utifall att jag skulle behöva parkera långt bort för att jag inte hittat någon p-plats. Usch, vad arg jag var.

Min svåger tipsade om denna sida: http://www.youparklikeanidiot.net/ och jag tänker nu börja ha dessa i bilen att lappa alla idioter med som uppenbarligen aldrig borde fått körkort. Gör det ni med, de som parkerar som idioter förtjänar att få veta det.

Vi kommer iallafall fram i tid och blir insläppta nästan med en gång. Man stoppade en ”hörlur” i varje öra på Alice och på något sätt såg de på sin skärm att hon hör. Det hela tog ca. 5min sen fick vi åka hem igen. Blir lite arg eftersom de lovat att försöka samordna våra besök så vi ska slippa åka dit så ofta, det resulterade i 4 olika läkarbesök vid 4 olika tillfällen före midsommar. Vi har ju dessutom alla besök hos BVC också så vi har fullt upp.