Inlägg taggade ‘Karolinska Universitetssjukhuset i Solna’

Taggar

, , , , , ,

Dela

När vi var på uppföljningssamtal efter förlossningen av Alice frågade vi ifall det skulle göras en lex Maria anmälan eftersom Alice fick så svåra förlossningsskador. Vi fick ett långt och invecklat nej som svar på vår fråga. Flera månader senare mailade jag Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och ifrågasatte återigen varför ingen lex Maria hade gjorts. Då fick vi svaret att man avvaktar eftersom vi gjort anmälan till Patientnämnden. 

Nu har det snart gått fyra år sen vår hemska upplevelse, livet rullar vidare. Vi kan inte se några som helst fel på vår älskade tjej och vården har i det närmsta friskförklarat henne. Vi har något återbesök längre fram i tiden kvar som vi hoppas ska ge oss raka besked så att vi kan lämna allt det här bakom oss, men det är inget vi funderar över. Vår Alice är perfekt på alla vis! Under Alice första sex månader i livet mådde jag inte alls bra. Jag tänkte på förlossningen, sjukhustiden, allt som hade hänt och allt som kunde ha hänt oavbrutet. Jag hade svårt att somna, vaknade ofta upp ur sömnen och hade svårt att somna om. Ingen lyckad kombo med en nyfödd bebis. Men allt eftersom Alice utvecklades blev jag bättre, att hon dessutom satt, kröp och gick tidigt lugnade mig avsevärt. Sen blev ju Alice storasyster och vi fick en annan förlossning att förhålla oss till och framförallt en ny familjemedlem. Livet går vidare. 

Förra veckan fick jag ett brev från Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Jag sliter upp det så fort vi kommer in genom dörren:

Bästa Ida!

Ditt patientärende som skickats till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är nu klart.

I detta brev finner du en kopia på beslutet.

När jag läser beslutet får jag en chock. Ärendet gäller anmälan enligt lex Maria avseende komplikation under förlossning. Jag läser brevet om och om och om igen. Här tar man upp bl.a. vår förlossning, bakgrund, händelseförlopp, vårdgivarens identifierade orsaker till händelsen och vårdgivarens vidtagna/planerade åtgärder. När jag läser brevet så spelas väldigt mycket saker upp i mitt huvud som jag inte längre tänker så mycket på och känslor som ilska, sorg och rädsla sköljer över mig. Jag har väldigt svårt att släppa brevet och sluta läsa, men lyckas ändå sätta barnen vid köksbordet och låter dem leka med Play-doh. Jag ringer upp telefonnumret de uppgett för önskad ytterligare kontakt för att få några svar och kanske få stopp på orkanen i mitt huvud. Tyvärr så hade de inte rätt papper på plats för att kunna ge mig svar där och då men lovade att återkomma inom en vecka. 

Idag ringde de upp. Jag var mest nyfiken på när och varför en lex Maria hade gjorts. Man hade gjort en anmälan först i december 2013 efter många diskussioner och efter avslutat ärende hos Patientnämnden. Jag frågade vilka kompletterade upplysningar IVO begärt eftersom det inte framkom i brevet och fick återigen höra om de bristande journalanteckningarna från min förlossning. Jag fick också veta att man i efterhand skrivit till kompletterande uppgifter, men att man inte brukar acceptera dessa. Vi pratade också om att det lyfts att det saknades en plan under förlossningen som pågick så länge med värkstimulerade dropp och ifrågasatts ifall läkare involverats.

Det här har i mitt huvud alltid varit det som skulle krävas för att jag skulle kunna lämna allt bakom mig. Ett erkännande. Men jag vet inte riktigt vad jag känner.  

 

I videon är Alice sex dagar gammal. Jag är glad att hon var vårt första barn, annars hade jag nog blivit galen av oro eftersom hon inte var som andra sex dagar gamla bebisar. Bilder och videos som denna ger mig fortfarande ont i magen. Jag vill så gärna göra en fotobok med barnen men lyckas aldrig finna orken att gå igenom dessa fotografier ordentligt. Kommer jag någonsin orka det?

 

 

Inte bara ett besök på barnakuten

Taggar

, , ,

Dela

Förra veckan var det ett barn på Alice förskola som hostade Erik rakt i ansiktet när han satt i vagnen.Jaha, nu blir Erik sjuk”, var min första tanke. Mycket riktigt började han hosta lagom till helgen. Såklart är det inte säkert att det var just den hostattacken på förskolan som smittade honom, men jag kan inte påminna mig om att vi har umgåtts med sjuka människor eller varit särskilt mycket bland folk vid tiden för insjuknandet. Hur som helst så hade vi en jobbig natt mellan söndag och måndag och Erik började rossla och det märktes att han hade jobbigt med andningen, så jag bestämde mig för att åka upp till husläkaren på måndagsmorgonen och be på mina bara knän om luftrörsvidgande. För det här är inte första gången hans sjukdom utvecklas i dålig riktning, varenda liten förkylning bidrar till sömnlösa nätter och en oro för att han plötsligt ska dö i andnöd. Det har varit så ända sen han föddes och han var bara några veckor gammal första gången vi åkte till akuten med honom, sedan dess har det blivit flera akutbesök där vi bara blivit hemskickade med konstaterandet att små barn ofta får så här för att de har trånga luftvägar. Men så här illa ska det väl inte bli?

Den här gången fick vi träffa en annan läkare som faktiskt tog mig på allvar. Erik fick andas in luftrörsvidgande redan där i deras akutrum och sen fick vi åka hem med en andningsbehållare och läkemedlet Airomir som är luftrörsvidgande. Läkarens bedömning är att Erik har förkylningsastma och tydligen så diagnostiserar man barn med förkylningsastma efter tre episoder, ”så mask och luftrörsvidgande borde ni ju fått för länge sen” tyckte han. Så långt gick dagen i rätt riktning. Vi åkte hem och Erik fick börja använda sin nya medicin.

När vi på eftermiddagen hade hämtat Alice på förskolan blev Eriks andning ännu mer ansträngd och till slut kändes det nödvändigt med ett besök på Astrid Lindgrens barnakut. Bara under bilfärden blev Erik mycket sämre och jag började oroa mig för att han plötsligt skulle sluta andas och planerade i huvudet hur jag skulle ställa mig på tutan och köra om alla i vägrenen. Turligt nog slutade han inte andas och vi fick snabbt hjälp när vi väl var på plats vid barnakuten. I fem timmar kämpade de på med alla möjliga medel för att få upp hans syresättning utan bestående resultat. Han lyckades inte syresätta sig ordentligt utan syrgas och istället för att få bättre värden så fick han sämre och dessutom feber. Näsprovet visade på RS-virus och Erik blev nu inlagd. Björn och Alice åkte hem när vi fått beskedet att vi skulle hamna på KS Huddinge för att det var fullt på KS Solna där vi befann oss och att vi skulle få ambulanstransport eftersom Erik behövde syrgas.

IMG_1337_editblog_

Nästan tre timmar senare fick vi i alla fall komma upp på avdelning på KS Solna eftersom det blev fullt även på KS Huddinge. Det var nu mitt i natten och vi fick dela rum med en flicka i Alice ålder som också hade RS-virus och svårt att syresätta sig. Eftersom det tydligen inte finns spjälsängar på sjukhuset så förväntades Erik ligga i en vanlig sjukhussäng och jag fick en egen säng bredvid. Sjuksköterskan lät förvånad när jag förklarade att han inte kan ligga i den sängen själv eftersom han kommer börja krypa omkring och till slut klättra över kanten och ramla ned. Har de aldrig haft krypande barn på barnavdelningen? De var i alla fall gulliga och gav mig mat trots att de inte säljer eller serverar mat till föräldrarna. Jag hade inte ätit något sedan lunch och var helt slut efter dagens händelser så det smakade gott med lite mat innan det var dags för en tuff natt.

IMG_1339_editblog_

Nästa morgon var Erik ganska pigg och läkaren tyckte att vi skulle avvakta över dagen för att se hur det utvecklar sig. Under eftermiddagen sov och gnällde Erik nästan konstant men eftersom han syresatt sig själv bra så fick vi permission så att vi kunde spendera natten hemma. Vi fick också med oss Flutide hem att använda med andningsbehållaren, Flutide är ett kortisonpreparat som fungerar inflammationshämmande. 

_MG_2384_editblog_

Idag har Erik varit hyfsat pigg även om andningen fortfarande är ansträngd och det väser när han andas. Jobbigast just nu är egentligen att han får panik när vi ska använda andningsbehållaren och han behöver ha masken mot ansiktet. Vi måste hålla fast honom medan han skriker och sprattlar besatt, vilket är varken lätt eller roligt.

 

Brev från Patientnämnden

Taggar

, , ,

Dela

I fredags fick vi hem ett brev ifrån Patientnämnden. Man hade bifogat de skriftliga svar man krävt av Karolinska Universitetssjukhuset i Solna som vi har väntat på så länge. Tyvärr verkar de inte ha tagit våra frågor på allvar eftersom vi inte fick några svar. Man har skrivit någonting om varje fråga men inga svar på dem.

De här frågorna ställdes:


Varför informerades hon inte om att fostervattnet var mekoniumfärgat?
Mekoniumfärgat fostervatten är inte ovanligt att man ser under förlossningen.

Hur länge väntar man innan man förlöser med snitt i allmänhet och särskilt när man vet att fostervattnet är mekoniumfärgat?
Mekoniumfärgat fostervatten i sig är ingen anledning till kejsarsnitt utan man bedömer fostret med hjälp av fosterövervakning, CTG och/eller laktat vid behov.

Varför fanns det ingen personal i rummet i slutet av förlossningen när krystvärkarna satte igång?
Jag kan tyvärr inte svara på det och jag beklagar djupt att Ida inte hade någon hos sig när krystvärkarna satte in.

Varför barnläkaren och förlossningsläkaren har så olika uppfattningar om hur allvarlig syrebrist deras dotter drabbades av under förlossningen.
Under öppningsskedet fanns det ej tecken till syrebrist utan syrebristen uppstod i samband med förlossningen och skulderdystocin.


Jag trodde aldrig att yttrande sker utan att man tar reda på vad som faktiskt hänt. Det känns bara som att T.f. Områdeschefen (som gett yttrandet) bara lite snabbt har svarat undvikande på våra frågor utan att ens ha läst våra journaler. Ska vården få bete sig såhär? Vi kommer såklart inte att acceptera deras yttrande. Jag ska prata med Patientnämnden igen på måndag, vi tog helgen till att smälta det här lite. Skrev ett mail till KS sjukhusdirektör idag om vad jag anser om allt det här. Får väl se om jag kan få några svar ur honom.