Inlägg taggade ‘förlossningsberättelse’

Äntligen kom lillebror!

Taggar

, , ,

Dela

Graviditeter och förlossningar är inte min grej!

Tänk att jag nu är välsignad med två härliga och friska barn! Ingen av mina graviditeter har varit komplikationsfria och det har varit flera tillfällen då vi varit riktigt oroliga. Med Alice hade jag misstänkt propp i lungan tidigt i graviditeten och med Erik misstänkte man att jag blivit blodförgiftad. Utöver dessa orosmoment har jag under båda graviditeterna varit heltidssjukskriven för foglossning ungefär halva graviditeterna. Erik bestämde sig dessutom under sista veckorna för att lägga sig i säte, men vände sig i tid för att vi skulle slippa genomgå ett vändningsförsök, även om vi faktiskt var tvungna att åka in till Karolinska sjukhuset i Solna bara för att få beskedet att han vänt sig och vi fick åka hem.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att min kropp inte är skapad för graviditeter, många verkar gå igenom så mysiga graviditeter, jag är inte en av dem.

883727_10151764525964296_143456587_o

Blodförgiftning?

0186755631047e59d336cd94b264a2b794aabc04b0

Vändningsförsök

Förlossningar verkar inte heller riktigt vara min grej. Vi är otroligt tacksamma för att båda våra barn är friska, för hur de kom ut i världen har varit allt annat än komplikationsfritt. Alice fastnade på vägen ut (skulderdystoci), fick syrebrist och hamnade på kylbädd. Utöver detta fick hon också diverse infektioner och bröt ena nyckelbenet, så vi tillbringade hennes två första veckor i livet på sjukhus. Du kan läsa min förlossningsberättelse med Alice här! Man kan ju tycka att redan min första graviditet och förlossning skulle avskräckt mig från att någonsin vilja skaffa fler barn, men icke. Jag var fast besluten om att vi skulle ha fler barn, att Alice skulle få ett syskon.

IMG_0238

Alice låg nedkyld sina första tre dygn ute i den stora världen.

Precis som med Alice lyckades vi inte bli gravida på egen hand utan jag fick medicineras med Pergotime. Under vår semester med husvagnen sommaren 2013 plussade jag äntligen igen. Alice skulle bli storasyster!

_MG_1567

Efterlängtat plus!

Man kan ju alltid önska

Jag hade en väldigt stark önskan att den här förlossningen skulle få bli en ”normal” förlossning, en förlossning där jag skulle få upp mitt barn på bröstet, Björn få klippa navelsträngen och allt skulle vara bra med barnet. Jag hade under graviditeten kontakt med Aurora-mottagningen (en mottagning för förlossningsrädda) på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna där vi också planerade att föda. Man tyckte att jag borde föda vaginalt eftersom det inte fanns några hinder för detta och man trodde starkt att eftersom Alice föddes vaginalt så borde andra förlossningen flyta på smidigt. Eftersom kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer ser man helst att man föder vaginalt, men beslutet var ändå upp till mig. Jag ville ju som sagt få min ”normala” förlossning så kejsarsnitt var aldrig aktuellt, dessutom hade jag ju aldrig blivit snittad men klarat av en vaginal förlossning tidigare så det kändes tryggare. Ett tillväxtultraljud tydde på ett normalstort barn så allt verkade gå precis som vi ville.

Ultraljud_blogg_

Erik i magen vid rutinultraljudet.

Vårt beräknade förlossningsdatum kom och gick, jag började faktiskt undra om jag bara var skengravid eftersom det inte hände något. Exakt en vecka efter beräknat förlossningsdatum fick jag värkar under natten. Hela dagen gick jag med svaga värkar som var hyfsat regelbundna men inte tillräckligt täta eller starka. På kvällen åkte vi ändå in till förlossningen för en kontroll, jag var bara öppen en centimeter ”fast med mjuka kanter” som de noga påpekade. Vi fick åka hem igen men det kändes ändå bra att veta att allt var bra med lillebror i magen.

Kvällen den 22 mars stod jag inte ut längre. Vi ringde till förlossningen och jag överdrev både värkarnas styrka och täthet en aning bara för att vi skulle få åka in. Väl där var jag bara öppen fyra centimeter, så det var några oroliga sekunder där som jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Men vi blev inskrivna 19:52 och min förlossning hade officiellt startat.

Nu kör vi!

Klockan 21.50 klarar jag mig fortfarande helt utan smärtlindring och man planerar en ny bedömning efter klockan 23:00 på kvällen. Jag fortsätter gå runt, sitter på en pilatesboll, pillar på mobilen, småpratar med Björn, allt för att fördriva tiden.

22:30 erbjuder man mig en tidig EDA. Läkaren som sätter smärtlindringen finns ju inte alltid till hands och eftersom jag redan visste och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha EDA insatt precis som jag hade med Alice så erbjöd man det i god tid.

23:30 kommer narkosläkaren in och lägger EDA utan att aktivera den eftersom jag ännu inte behöver smärtlindringen, men nu sitter den i alla fall där.

00:15 Sticker man hål på mina hinnor (Amniotomi) för att försöka få fart på värkarna. Jag var nu öppen fem centimeter och man sätter en skalp CTG-registrering på Erik.

00:20 börjar jag med lustgas eftersom man räknar med att värkarna ska öka i styrka efter amniotomin och det kan vara skönt att få ”öva” lite innan de riktigt onda värkarna sätter in.

01:40 sätter man in värkstimulerande dropp (Oxytocin) eftersom allting tydde på värksvaghet.

02:15 aktiverar man EDA:n eftersom värkarna blir allt starkare

._MG_3309_editblog_

02:40 har jag fortfarande väldigt ont av värkarna trots EDA och det känns inte alls som under Alice förlossningen då jag fick EDA insatt, då kunde jag ganska snabbt sova efter att man lagt den, nu kämpade jag mig fortfarande igenom värkarna med lustgas. Efter ett tag inser jag att bara min vänstra sida är bedövad.

03:05 kommer narkosläkaren in och drar ut EDA:n lite. Jag får nu bättre smärtlindringseffekt men inte alls lika bra som vid Alice förlossningen. Bara att kämpa vidare.

Det värkstimulerande droppet har inte gett den effekt man önskade och lillebrors puls går ned under mina sammandragningar. Jag får börja inta olika positioner för att se om det blir någon förbättring, jag vill helst bara ligga på rygg i sängen, men de ville nödvändigt ha mig på sidan vilket gjorde vansinnigt ont när värkarna kom. Jag började seriöst undra om jag verkligen skulle överleva förlossningen om jag skulle vara tvungen att ligga på sida.

04:45 känner jag ett starkt tryck nedåt när värkarna kommer och de olika ställningarna jag fått prova har inte hjälpt Eriks puls från att sjunka under värkarna. EDA:n har inte heller den effekt man har önskat. Man har under förloppets gång stängt av och satt på det värkstimulerande droppet ett antal gånger utan att vi visste om det pga lillebrors CTG. Nu stänger man av det helt.

05:00 konstaterar läkaren att jag är öppen 8 cm. Hon konstaterar också att lillebror ligger med vidöppen bjudning precis som Alice gjorde. Läkaren förklarar att hon inte har några stora förhoppningar på en lyckad vaginal förlossning och att hon är orolig för att lillebror ska fastna med axlarna (Skulderdystoci) precis som Alice gjorde. Hon rekommenderade kejsarsnitt men valet var fortfarande mitt. Om jag ville försöka kämpa med olika ställningar för att han skulle komma nedåt så fick jag det, men i slutändan kanske kejsarsnitt ändå skulle bli nödvändigt. Valet var egentligen väldigt enkelt eftersom vi absolut inte ville riskera att hamna i samma situation som förra gången, men jag bröt ändå ihop när jag insåg att jag inte skulle få min normala förlossning och jag var dessutom livrädd.

Inte riktigt som vi hade tänkt oss

Väl inne i operationssalen hade jag vansinniga värkar. Det bestämdes att EDA:n skulle tas bort eftersom den fungerade tveksamt och att jag istället skulle få en spinalbedövning. Medan man väntade på att bedövningen skulle ta fick jag hemska värkar gång på gång och alla i rummet var lika förvånade varje gång jag fick en värk eftersom bedövningen borde tagit bort smärtan. Antagligen för att få mig att tänka på någonting annat än min rädsla började man gissa lillebrors vikt. Tillväxtultraljudet hade visat på en normalstor bebis och man uppskattade att barnet inte skulle väga över 4000gr. Ingen i operationssalen trodde på den bedömningen utifrån hur stor mage jag hade där jag låg. Jag gissade på 3900gr medan läkaren trodde mer på 4500gr.

Ännu en narkosläkare tillkallades eftersom spinalbedövningen inte heller tog. Men allt såg bra ut och man kunde inte förstå varför jag fortfarande kände mina värkar. Vid det här laget var jag helt förtvivlad varje gång en ny värk kom och hela min kropp skakade oavbrutet, till och med barnsköterskan såg tårögd ut när hon försökte hjälpa mig genom värkarna. Till slut var det någon som kom på att det fanns lustgas på rummet, inte för att den hjälpte särskilt mycket, men det var klart mycket bättre än inget. Jag drog in så mycket lustgas jag bara kunde när jag kände värkarna komma och hoppades nog nånstans att jag skulle svimma och slippa känna eller tänka.

Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig.

Till slut gav man upp och det bestämdes att jag skulle sövas eftersom bedövningen inte tog. Då fick jag ännu mer panik eftersom jag aldrig tidigare blivit sövd. Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig. Att jag sen har läst om folk som blir sövda men känner hela operationen gjorde ju inte saken bättre. Jag fick för mig att jag ville ringa min mamma ifall jag skulle råka dö där på operationsbordet, men Björn övertalade mig (sån tur var!) om att det bara skulle skrämma henne. Björn fick inte stanna kvar i rummet när det blev bestämt att jag skulle sövas, utan fick vänta på lillebror i barnrummet som låg vägg i vägg tillsammans med barnsköterskan och barnläkaren. Jag fick en mask att andas i och strax därefter känner jag en konstig doft som smakade konstigt i munnen, sen är allting svart.

Ett mirakel!

06:21 föds Erik, 3790gr tung och 51cm lång. Jag var den som gissat närmast på vikten, men det visste jag ju inte då eftersom jag fortfarande låg på operationsbordet nedsövd. Erik skrek direkt och barnläkaren konstaterade att han mådde bra och kunde lämna rummet ganska omgående. Björn fick i alla fall klippa navelsträngen. Björn och Erik fick sen packa ihop sig och återvända till förlossningsrummet för att vänta på mig.

Under operationen får jag en blödning och förlorar 1400ml blod. Jag vet inte när jag vaknar till första gången, jag vet bara att någon försökte få liv i mig och sa mitt namn sen var allting svart igen. Jag glider in och ut ur sömn flera gånger innan jag uppfattar vart jag är och vaknar upp ensam på uppvaket. Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och vi pratar lite om saker jag inte minns. Men jag minns att hon sa att hon skulle ringa till förlossningen så att jag kunde få träffa min man och vår lilla pojke. Jag fick låna en telefon och ringde hem till min mamma för att berätta vad som hänt. Det var skönt att äntligen få prata med henne.

Någonstans brast det i kommunikationen mellan förlossningen och uppvaket för Björn och Erik kom aldrig. Istället träffades vi på BB i rummet vi skulle spendera våra närmsta dagar. Jag låg redan där inne när Björn och Erik kom och man lade direkt Erik hud mot hud på mitt bröst. Han var hungrig och tog direkt bröstet och började suga. Björn hade inte haft det helt lätt de där timmarna innan vi äntligen återförenades, med en hungrig bebis som inte ville annat än få mat.

20140324-114408.jpg

Hela det första dygnet efter operationen är som ett töcken. Jag sov av och till hela dagen och kommer knappt ihåg någonting mer än att jag inte hade någon matlust, att mina föräldrar hälsade på under sen eftermiddag tillsammans med Alice och att man ville att jag skulle sätta mig upp i sängen (vilket gjorde sjukt ont).

Vi stannade på BB sammanlagt 4 dygn och vi fick den där normala BB-tiden som jag drömt om så länge. Dagarna flöt på ganska bra, när vi inte gullade med Erik var det rörelseträning för mig pga. snittet, besök av Björns föräldrar och bror samt av min mormor och morfar, vardagliga bestyr och amning som skulle komma igång. Men jag förstår inte alla de som sagt att snitt skulle vara så enkelt och praktiskt? Jag tyckte att det var ett helvete rent ut sagt att komma tillbaka, det gjorde sjukt ont HELA tiden i flera dagar, jag tappade aptiten helt och mådde illa av morfinet, att hitta bekväma sovställningar var princip omöjligt även en tid efter det att vi kom hem. Jag har fortfarande obehag och nedsatt känsel från naveln ned till snittet och nu har det snart gått sex månader sen jag snittades.

Huvudvärk!

Under vistelsen på BB hade jag till och från sjukt ont i huvudet men man viftade bort det som trötthet eftersom jag ändå piggnat till och var uppe på benen hyfsat snabbt. Tyvärr tilltog huvudvärken när vi kom hem från BB och den blev bara värre och värre. Till slut låg jag bara i soffan och kved, ville ha kolsvart och inga ljud. Det blev ohållbart så till slut kontaktade Björn förlossningen som i sin tur kontaktade akuten och bad oss åka in. Väl där fick jag träffa en läkare som gjorde bedömningen att jag fått en Durapunktion, vilket innebär att narkosläkaren stack in nålen för långt när hon lade ryggmärgsbedövningen och på så vis punkterade mig och min spinalvätska läckte ut. Symptomen för det är olidlig huvudvärk. Man hade ingen möjlighet att under helgen boka en tid för att lägga en bloodpatch vilket är ett ingrepp där man går in och ”lagar” punktionen, så istället ordinerades jag liggläge och ofantligt mycket smärtlindring. En Durapunktion läker sig själv med tiden och enligt läkaren så borde den redan ha läkt ut, men om det fortfarande skulle varit lika illa på måndags morgonen skulle man boka in en tid åt mig för bloodpatch. Smärtlindringen underlättade smärtan så pass bra att jag aldrig behövde lägga någon bloodpatch, men det var ett par riktigt jobbiga första dagar hemma och Björn stannade hemma ett par dagar extra utöver de första 10 dagarna för att hjälpa till med barnen.

Jag fick aldrig den där förlossningen jag ville ha och visst sörjer jag lite att jag inte fått upp nåt av mina barn på bröstet när de kom ut i världen, men det känns ändå ok. Jag har idag två friska, härliga och efterlängtade barn och det är det enda som egentligen betyder någonting.

01e33467192b21f06d5669bb901856d65433fc76b6

Min mening med livet! ♥

 

 

 

 

 

Alice tid på Intensivvårdsavdelning (del 3)

Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Dela

Det här är den tredje delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här. Björns upplevelse kan du läsa här. Det är nu det blir svårt att återberätta i detalj eftersom våra dagar flöt samman på sjukhuset, vi försökte bara klara av en dag i taget. Det har också varit den jobbigaste delen att skriva om eftersom vi var i chock och inte var oss själva då. Enligt psykologen har vi upplevt ett trauma, vi höll på att förlora vårt barn.

Det är jobbigt att tänka tillbaka på de detaljer som man gärna skjuter ifrån sig. Oftast kommer minnena tillbaka när man ska lägga sig för kvällen eller när man vaknar mitt i natten. Jag har de senaste månaderna haft svåra sömnsvårigheter pga. detta, de kommer i perioder. Oftast återkommer minnena och sömnsvårigheterna i samband med återbesök på sjukhuset eller i vår kontakt med Patientnämnden och LÖF. Ifrån den här perioden har vi heller inte mycket dokumentation att se tillbaka på för att väcka minnena av våra uppleveler eller för att kunna placera händelserna till en vis dag eller tidpunkt, bara Alice sjukjournaler som är rent medicinska. Jag kommer att dela in den här tiden i två delar, Alice tid på IVA (Intensivvårdsavdelningen) och Alice tid på Neo (Neonatalavdelningen). Den här tredje delen kommer handla om Alice tid på IVA.

Jag har skrivit på det här inlägget i över 6 månader nu. Jag tycker hela tiden att det fattas bitar, att jag inte kan förklara vår upplevelse tillräckligt bra. Men jag kommer nog aldrig kunna beskriva den vidrigaste upplevelsen i mitt liv med ord, bara den som upplevt känslan av att kunna förlora sitt barn vet hur det känns och det är obeskrivligt.

Första tre dygnen

De tre första dygnen när Alice var nedkyld låg jag fortfarande på BB. Det är svårt att förstå hur man direkt efter att man bara lite kort hunnit träffa sitt barn kan lämna det i händerna på någon annan och gå till sitt rum för att sova. Jag kan inte heller förstå hur vi kunde göra det! Men vi somnade ganska direkt när vi kom till BB-avdelningen runt 04.30 på morgonen. Helt utslagna efter förlossningen och nattens händelser. Det fanns ju inte så mycket vi kunde göra för Alice och vi kände oss mest i vägen när de skulle installera henne i alla apparater. Men framför allt var det nog chocken som gjorde oss till robotar som inte ville känna eller tänka. Psykologen har förklarat det som att man upplever en overklighetskänsla, att hjärnan skyddar sig själv när det blir för mycket att ta in och ”stänger av”.

Tidigt på morgonen den 11 april kom man in för att ta mitt blodtryck och temp. Vi somnade om igen och vaknade vid 9.00. Vi åt frukost och duschade innan vi gick ned till Alice. Eller Björn gick, jag fick åka rullstol eftersom jag hade ont överallt och särskilt i magen. Inte nog med dessa sammandragningar, jag hade sjukt mycket träningsvärk och framför allt i ryggen och ont efter att de hängde på min mage vid förlossningen.

Barnskrik hördes från de andra rummen.

Det är en besynnerlig känsla att ligga på BB utan sitt barn. Alla andra strövade omkring med sina bebisar och tittade undrade på oss eftersom vi inte bar på något barn. Barnskrik hördes från de andra rummen. Jobbigast var det vid frukost när alla gick till köket för att hämta frukost, för där satt de och gullade med sina bebisar och tittade undrande på oss.

När vi kom ned till Alice fick vi träffa en annan kvinnlig läkare inne på ett av kontoren. Återigen gick man igenom Alice tillstånd med oss. Den här gången förstod jag lite mer vad som sas, men det var fortfarande saker som inte gick in. Hon ville att vi skulle förbereda oss på att Alice antagligen skulle behöva stanna på sjukhuset i minst 3 veckor. Hon var noga med att tala om att kylbehandling är en relativt ny metod för att behandla syrebrist hos nyfödda barn. Kylbehandling kan minska risken för bestående men, men man vet inte hur effektivt det kommer att vara just för Alice. Man hade under natten gjort en skallröntgen som visat att hon bara hade blödningar utanpå skallbenet, vilket var positivt. Först trodde man att hon fått blödningar innanför skallbenet eftersom hennes huvud såg så tilltyglat ut.

Nu var Alice nedkyld till 33 grader, sederad (nedsövd) och behandlades med lugnande och bedövande medel för att slippa smärta och obehag. De närmaste 3 dygnen skulle hon få kylbehandling sen skulle man sakta värma upp henne igen. Läkaren berättade att Alice vid förlossningen brutit vänster nyckelbenet och fått en vänstersidig Plexusskada. Nyckelbenet räknade man med skulle läka helt men plexusskadan gick ännu inte att avgöra hur pass allvarlig den var och vilken funktion Alice skulle få i den armen i framtiden. I efterhand hade man också konstaterat efter prover på navelsträngen att hon redan tidigare under kvällen haft syrebrist, hur länge kunde man inte se. Hon hade också bajsat i fostervattnet och fått ned det i lungorna och fått en infektion av detta. Hon berättade att Alice är mycket känslig för alla former av hantering som exempelvis vid byte av blöja eller att bara lägga henne på sidan. Men hon tyckte ändå att vi kunde vara försiktigt optimistiska men poängterade att vi var tidigt i förloppet. Läkaren berättade också de större undersökningar man planerat för Alice; nya labb-prover, EEG som visar hjärnaktiviteten och när hon blivit stabilare skulle också ultraljud av hjärtat,  och magnetröntgen av hjärnan utföras.

Där låg hon vår lilla bebis bland alla sladdar och apparater. Vi vågade knappt röra henne eftersom Björn första natten blev fräst åt att vi inte fick röra henne för att ”hon blir upprörd” och nu på morgonen fick vi ju höra av läkaren att hon var extremt känslig. En sjuksköterska berättade att när hon blir upprörd så kraschar hon och att det hade hänt under natten. Man hade behövt handventilera henne tills hon blivit stabil igen. Så hennes tre första dygn (när hon var nedkyld) höll vi henne bara i handen fast vi inte ville annat än gosa och krama henne, lära känna henne.

Det gjorde ont i hjärtat att se henne ligga där, mitt barn skulle inte behöva gå igenom en sån här sak, så här skulle det inte vara! Vi satt hos henne så mycket vi orkade men hade dåligt samvete varje gång vi gick därifrån. Jag hade ont, det var trångt pga. alla apparater och det var varmt i rummet för barnens skull. Var tredje timme skulle jag dessutom pumpa bröstmjölk, sen måste man ju också äta och sova.

Ammningshetsen började tidigt trotts att vi inte hade Alice hos oss och det var jag inte riktigt bered på. Redan den där första morgonen kom man in och ville visa mig handmjölkning innan vi ens hunnit besöka Alice. Då lyckades vi i alla fall få dispens till senare på eftermiddagen med den demonstrationen. Sen ville man ju så fort som möjligt att jag skulle få fram mjölk åt Alice så de kunde sondmata henne med min mjölk. Jag valde att pumpa ut bröstmjölken med hjälp av en bröstpump. Det kändes inte mänskligt att behöva sitta där och pumpa utan några resultat när jag inte ens fått hålla i mitt barn. Första gången jag fick ut lite mjölk var jag helt sjukt stolt, det var bara några droppar men det kom i alla fall något. Vi pep och visade stolt upp vad jag lyckats åstadkomma.

– Ja, det där var ju inte så mycket. Det kan du slänga. Säger tjejen som kommer in i rummet.

Under tiden jag kämpade med pumpen fick Alice donerad bröstmjölk. Tillslut efter ett par dagars pumpande lyckades jag ändå få igång mjölkproduktionen. All mjölk jag fick ut skulle lämnas i ett kylskåp på IVA med datum, klockslag och namn på. Vi fick hjälpa till att mata Alice genom sonden. Lite, lite, lite skulle tryckas in under en längre stund.

Björn matar Alice genom sonden. En liten spruta med mjölk i som man sprutar in i en slang som går in genom näsan och ner i magen.

Alice samlade på sig en massa vätska i kroppen pga. kylbehandlingen, så under hennes första dygn gick hon upp 1kg och svullnade överallt, det syntes mest i ansiktet. Hon fick också vita fläckar för att hon var så kall.

Min mamma och pappa köpte boken Sov sött Knappen som vi läste för Alice varje kväll innan vi lämnade henne för natten, mest för att hon skulle höra våra röster. Det är ju inte så att man kan komma på så himla mycket att säga till sitt nyfödda nedsövda barn. Lite pratade man ju med varandra när man satt där, men alla pratade med låga röster för barnens skull.

Det var tuffa de där 3 första dygnen när Alice var nedsövd, inte bara psykiskt utan fysiskt också. Jag avundas alla de mammor som kan ligga på rummet med sitt barn och bara njuta och ta det lungt på BB. Vi stressade varje morgon för att duscha och äta frukost så vi kunde komma ned till Alice som låg en våning under oss. Det gjorde ont bara att ta sig ur sängen. Andra natten konstaterade man att jag hade feber och att min livmoder inte drog ihop sig som den skulle. Man medicinerade med starkare smärtstillande och masserade magen (inte på ett skönt sätt) för att livmodern skulle dra ihop sig. Tillslut gav man mig medicin som skulle framkalla sammandragningar av livmodern. Febern trodde de berodde på att mjölken runnit till, då brukar man tydligen kunna få förhöjd temperatur.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne. BB och Neonatal vägrade prata med varandra (av okänd anledning) så det var vi själva som fick tjata om att vi hemskt gärna ville ha ett rum eftersom vi inte ville lämna Alice. BB ville skriva ut mig och Neonatal visste inte om det fanns plats för oss på avdelning. Rummen är ju främst till för de föräldrar vars barn är döende eller där familjen bor långt ifrån sjukhuset. Alice var stabil nu men inte tillräckligt frisk för att få lämna intensivvården eftersom hon fortfarande var kopplad till respirator och fortfarande låg på kylbädd, dessutom bor vi i Stockholm.

Mötet med vårt barn

Efter 3 dygn började man sakta värma upp Alice (det skulle ske under 8 timmar). Jag har nog aldrig varit så otålig i hela mitt liv. Johan som var vår kontaktsjuksköterska ringde mig när hon hade öppnat ögonen för första gången. Vi skyndade såklart ner till Alice som när vi kom fram hade somnat igen. När hon väl öppnade ögonen och såg på oss var det kärlek överallt.

Nu när Alice var vaken skulle jag få hålla i henne. Man skärmade av vår del av rummet och vi var 5 vuxna som tillsammans lyfte över Alice med alla sladdar och apparater till mitt bröst. Jag fick sitta i en skinnfåtölj med en lånad skjorta som man kunde knäppa upp framtill för att få hud mot hud, något som man verkligen förespråkar eftersom forskningen säger att det hjälper barnet att både bli frisk och skapa ett band mellan barn och förälder, dessutom triggar det hormonerna som framkallar bröstmjölk.

Första gången jag höll i mitt barn

Första gången jag höll i Alice. (14/4)

Nu när Alice inte längre hade kylbehandling fick vi börja hjälpa till att sköta henne. Hon skulle vändas med jämna mellanrum och såklart få ny blöja, sondmatningen började vi ju med redan under hennes första dagar.

Neonatal_0019
När Alice var 6 dagar gammal flyttades hon till ett rum där stabila barn som fortfarande behövde stanna på IVA låg. Det här var sista stoppet innan hon skulle komma till vårt rum och fortsätta vårdas där.

Första gången Björn fick hålla i Alice (16/4). Då hade man tagit bort respiratorn och Alice flyttats till ett rum där mer stabila barn hamnar.

Livet i samvårdsrummet

De resterande 14 dagarna fick vi i alla fall tillslut tillgång till ett familjerum på neonatalavdelningen så vi skulle ha möjlighet att besöka Alice när vi ville på dygnet utan begränsningar. Men osäkerheten innan vi äntligen fick ett familjerum var outhärdlig. Vi fick höra det samma dag som jag skulle skrivas ut, alltså dag 3, samma dag som man avslutade kylbehandlingen. Men man var noga med att tala om för oss att om någon familj behövde rummet som inte bor lika ”nära” så skulle vi bli hemskickade. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit hemskickad utan mitt barn. Vi hade blivit väldigt begränsade med hur mycket vi skulle kunna hälsa på henne då eftersom man inte orkar varken psykiskt eller fysiskt vara på IVA-avdelningarna mer än korta stunder i taget, det är olidligt varmt (för barnens skull), apparater piper, man ser sitt barns alla värden hela tiden på skärmar, man ser sitt barn med mängder av sladdar inkopplade i kroppen och rätt som det är går larmet för att ett barn i rummet kraschar. Ännu värre var det när Alice värden sjönk och hennes apparater började larma. Barnen ligger i speciella sängar som är placerade i ståhöjd och eftersom det är massa apparater i rummet så är det också väldigt trångt. Så dagarna ägnar man åt att vandra fram och tillbaka mellan familjerummet och IVA-avdelningen där ens barn ligger.

I rummet vi fick fanns det två separata sängar, en sjuksäng och en man kan fälla ut ur ett skåp. Inget ligga och kramas eller trösta varandra här inte! Tanken var att man som mamma skulle kunna bli överskriven till NEO från BB och få vård där, vilket jag inte blev, jag blev utskriven. Vi hade även ett eget badrum med toa och dusch som var förvånansvärt fräsch, nästan hotellfräscht. På rummet fanns en stol, ett nattduksbord och ett skötbord samt alla möjliga typer av inkopplingar för vård av barn på rummet.

Vi åkte hem en kväll för att ta med saker vi skulle behöva de närmsta veckorna. Att lämna Alice ensam på sjukhuset var bland det jobbigaste jag någonsin har gjort. Att komma hem utan henne var fruktansvärt.

Våra familjers stöd och hjälp under den här tiden var ovärderlig. De kom med matlådor var och varannan dag så att vi skulle få i oss mat. Maten kunde vi förvara i gemensam kyl och frys som fanns i familjerummet. Alla hade 1/2 hylla var i kylskåp/frys så man fick inte plats med särskilt mycket. I familjerummet fanns också TV, soffor, bord och stolar samt ett kök. Deppigare plats får man leta efter, här satt alla med gråten i halsen (eller rinnande längst med kinderna) och försökte få i sig lite mat. En familj hade sin son på IVA, han hade ett hjärtfel och skulle opereras, en annan familj hade fått tvillingar som inte mådde bra och en tredje familj hade en för tidigt född son.

Komplikationer

Under tiden vi ligger på samvårdsrum så får jag bara mer och mer ont i magen. Vi besökte KS akut när jag hade så ont så jag knappt kunde gå längre. Där konstaterar man att jag har feber och kopplar in mig på dropp. Jag hade inte känt mig febrig och alla på BB sa ju att man kunde känna sig varm när mjölken rinner till så jag hade inte funderat så mycket på det. Ontet i magen sa alla berodde på sammandragningar så jag försökte härda ut. Vi hör hur läkaren ringer och pratar om mig, vi vet inte vem han ringer men vi hör att han diskuterar ifall jag ska skickas till Danderyd eftersom de har en gyn-akut där (vilket KS tydligen inte har!). Jag får panik eftersom jag absolut inte vill till Danderyd när Alice ligger här och inser att Björn måste stanna här med henne.

Efter en stund får vi veta att en läkare som jobbade på förlossningen den natten Alice föddes visste vilka vi var och kunde ta hand om oss. Vi får följa med henne till ett rum där hon tar prover på mig och sen skriver ut två olika typer av penicillin. Vi får också höra att hon försökt få tag på oss men att vi då var utskrivna och hon visste inte att vi fått ett familjerum på neonatal. Hon ansåg att det fanns anledning att ifrågasätta min förlossning och gav oss en remiss till specialistmödravården för samtal. Vi tyckte att samtalet med henne var skumt, vi hade inte hittills haft en tanke på att ifrågasätta hanteringen av min förlossning. Nu började såklart tankarna snurra mycket kring detta. Redan på BB var det en sjuksköterska som ”bara sådär” tipsade mig om att jag kunde få min förlossningsjournal tidigare om jag begärde det, jag fattade aldrig varför men bad såklart om den. Det här var dagen efter Alice föddes och i samband med att jag fick journalen bad de mig läsa igenom den och säga om jag ”höll med” om det som stod. Eftersom jag då fortfarande var i chock så visste jag varken ut eller in, men jo det stod ju att jag ville ha värmekudde på magen och det var ju inte sant eftersom jag ville ha den på ryggen. Det var ju såklart bara en löjlig och helt oviktig detalj men senare här hemma har jag hittat flera saker som enligt mig inte stämmer som tex. när mina krystvärkar startade. I journalen har man skrivit att mina krystvärkar startade när de väl kom in till oss, inte när jag talade om att de startade och de lämnade oss ensamma. Jag fick i alla fall ligga kvar på familjerummet och knapra penicillin som gjorde mig fruktansvärt illamående, men jag får vara kvar hos Alice och det är det som är viktigt.

Dag 8 när vi kommer till Alice på morgonen får vi veta att hon samma dag skrivs ut från IVA och in på familje-neonatalen, nu ska hon få vårdas på rummet. I och med det så var vår plats i samvårdsrummet säkrat eftersom vi nu skulle ta hand om henne där och lära känna varandra, komma igång med amningen och tillslut få ta med henne hem. Men det som vi sett fram emot så länge visade sig inte vara så underbart som vi trott.

Fortsättning följer…

När vi fick träffa Alice (del 2)

Taggar

, , , ,

Dela

Om du inte har läst den första delen rekommenderas du att göra det först!

När Alice kom ut slängde man bara upp henne på min mage för att snabbt klippa navelsträngen. Allt jag såg var två bleka fötter innan man sprang iväg med henne och hörde hur de ropade:
-Pappa ska med!
Jag puttade på Björn som satt vid mitt huvud och höll mig i händerna. Han såg lika chockad ut som jag kände mig.

Jag låg kvar på rummet och bad förtvivlat de sköterskor som var kvar på rummet att rädda mitt barn utan att få något svar eftersom de inte hade några svar att ge. Jag har insett efteråt att det var här chocken började för mig. Jag låg i sängen och stirrade rakt fram i väggen samtidigt som jag tänkte på hur overkligt det var att ligga här och stirra på väggen medan de sprungit iväg med mitt barn, hur ska jag reagera? Hon får ju bara inte dö, det klarar jag inte av! Jag grät inte, jag skrek inte, jag bara var. Jag vågade inte tänka överhuvudtaget.

Man frågade mig ifall jag sett vilket kön det var på barnet och jag svarade att jag inte sett mer än fötterna men att man på ultraljudet sagt att det skulle vara en tjej. Jo, det var en flicka.

Man hjälpte mig med moderkakan och sen skulle jag sys. Redan under graviditeten hade jag nojjat mig över att spricka och för hur ont det skulle göra att bli sydd ”där nere”. Alla har sagt att man inte tänker på hur ont det gör eftersom man ligger och gullar och fascineras av sitt barn. Nu hade jag inget annat att fokusera på än att få det överstökat. Det var inte skönt och jag tyckte det gick väldigt långsamt. Varför kom de inte tillbaka med mitt barn?
– Du har i alla fall inte spruckit mycket. Säger barnmorskan som syr ihop mig.
– Bara 3 yttre stygn och några inre. Fortsätter hon.
– Jaha, det är ju bra. Svarar jag. Men tänkte samtidigt att jag ju hellre spruckit från naveln till svanskotan än att mitt barn ska dö.

Tydligen var Björn och läkaren inne en snabbis efter att man kopplat in henne i respiratorn för att tala om att hon lever och att man kommer förbi med henne innan de åker upp till IVA (Intensivvårdsavdelningen). Det här har jag inget som helst minne av. När de hade placerat henne i transportkuvösen rullade man in henne till mig.

Första bilden på Alice och första gången jag fick se henne.

Känslan när jag såg henne för första gången är obeskrivlig, hon var så fin, det sötaste barnet jag någonsin sett. Jag var så fascinerad, kunde det där barnet verkligen vara vårt? Den här lilla personen har jag och Björn skapat, jag har burit på henne i 9 månader. Hon tittade rakt på mig och det kändes som om hon bad mig hjälpa henne, trösta henne. Jag kände mig så maktlös när jag såg henne ligga där, jag måste lite på att läkarna tar hand om henne. De öppnade luckan till kuvösen så jag fick känna på henne en snabbis sen drog de iväg henne. Björn fick följa med Alice.

När Alice rullats iväg blev jag ensam på rummet. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ringa mamma eftersom jag behövde någon att prata med. Jag berättade att de blivit mormor och morfar och vart Alice var. Jag kommer inte ihåg vår konversation men jag vet att jag inte ville skrämma upp dem för mycket trotts att jag själv var helt trasig inombords.

En sköterska kom in och sa att hon skulle hämta smörgås och juice åt mig och att Björn kan få detta när han kommer ner från IVA. Vår ”festmåltid” som jag läst att den nya lyckliga familjen får efter förlossningen. Jag ville att Björn skulle komma tillbaka till mig, jag ville inte äta den där ”måltiden” ensam. Samtidigt ville jag ju att han skulle vara med Alice. Innan sköterskan kom in med min smörgås dök Björn upp. Han fick inte stanna längre hos Alice när de skulle ”installera” henne på avdelningen, men vi var båda välkomna upp när jag blivit utskriven från förlossningen. Vi åt och Björn berättade vad som hänt när han var borta.

De ville att jag skulle duscha och besöka toaletten. Att duscha kändes inte som något jag prioriterade i det läget, det var jobbigt att stå också så jag hade ingen vidare lust heller, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Efter 3 1/2 timmar blir jag äntligen utskriven och de kör upp mig till IVA i rullstol efter att vi lämnat våra saker i rummet på BB. Äntligen skulle vi få vara med vår lilla dotter.

Alice i sin ”rymddräkt” och inkopplad i ”rymdstationen”.

På IVA höll man på och förberedde Alice för kylbehandling. Kylbehandling är en relativt ny men väldigt effektiv metod som ska hjälpa hjärnan att läka sig själv efter syrebrist. Massa personal som ”pluggade” in vårt lilla barn i något som för mig lika gärna kunde vara en rymdstation med massa sladdar till olika skärmar och apparater. Hon hade också en liten ”rymddräkt” på sig som skulle hålla henne nedkyld de kommande 3 dygnen. Overklig, hjärtskärande och fullständigt outhärdligt är de ända orden jag kan beskriva det här första besöket som. Det var inte så här det skulle vara, mitt barn ska inte behöva ha en massa sladdar och apparater för att leva. Just då kände vi oss bara i vägen, men personalen försäkrade oss om att vi aldrig är i vägen, det är vårt barn och vi ska självklart få vara med henne så mycket vi vill.

Vi han bara sitta där en kort stund innan vi fick träffa barnläkaren som ville förklara vad som hänt och vad som nu skulle hända med Alice.Vi tog inte in särskilt mycket av det läkaren sa vid det första mötet. Allt hon sa kändes som käftsmällar kombinerat med känslan av att någon försökte karva ut mitt hjärta med en sked. Varför händer det här oss? Mitt barn ska inte behöva gå igenom det här? Sluta!!!!

Allt jag uppfattade var att de gör allt de kan för Alice, att man påbörjar kylbehandling för att syrebristen ska göra så liten skada som möjligt. Att man inte vet hur svåra skador hon kommer få. Jag var ju såklart tvungen att fråga vilka skador vi pratade om:
– Det finns risk för cp-skador. Säger läkaren. Hon sa sen flera andra mindre möjliga skador men jag lyssnade inte längre då. Det bara ringde i huvvet på mig. Mitt barn kommer bli cp-skadat! Har jag gått runt hela graviditeten och oroat mig för down syndrom pga. hennes ekogena tarm för att sen föda fram ett friskt barn som nu kommer bli cp?! Jag vill inte ha ett cp-barn! Jag vill att Alice ska få vara frisk!

Efter samtalet tittade vi bara in en snabbis hos Alice. Nu var det nästan morgon och massa personal stod fortfarande runt Alice och fixade. Vi gick tillbaka till BB, åt en varsin macka, sen sov vi.

Läs fortsättningen här!

Läs pappa Björns upplevelse av förlossningen här!