Inlägg taggade ‘förlossning’

Barnläkarens utlåtande

Taggar

, , , ,

Dela

I måndags var jag på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Alice för ett sista besök på neonatalavdelningen. I höstas fick vi gå till en barnpsykolog och en sjukgymnast där det gjordes en massa övningar med Alice för att utvärdera eventuella skador hon fått vid förlossningen. Det här läkarbesöket vi var på i måndags skulle sammanfatta dessa två tidigare besök. Lite nervösa var vi ändå, jag och Björn, inför denna slutgiltiga bedömning.

Under Alice första levnadsår oroade jag mig väldigt mycket, hade sömnsvårigheter, svårt att lämna henne ifrån mig och behövde hjälp av psykolog för att bearbeta det som hände under och efter förlossningen. Men nu snart 6 år senare, oroar vi oss inte över att det skulle vara något fel på vår underbara tjej. Det är klart att vetskapen om alla komplikationer hon hade där i början gjort att man alltid hållit lite extra koll på utvecklingsstadier och liknande. Turligt nog har hon ju alltid varit tidig med det mesta, hon satt upp tidigt, gick tidigt, hade tidigt ett stort ordförråd, är social, är väldigt empatisk, har stor fantasi, och är alltid i farten osv. Men vi är hennes föräldrar och kanske är det någonting som vi inte ser?

Besöket visade sig verkligen bli vårt sista möte och Alice är nu utskriven och ”godkänd”. -Nu gör vi slut. Sa läkaren innan vi gick och gav Alice en sjukhusnalle att ta med hem. Jag kan fortfarande inte fatta att det är över. Jag undrar ifall jag någonsin kommer att på riktigt fatta det?

Äntligen kom lillebror!

Taggar

, , ,

Dela

Graviditeter och förlossningar är inte min grej!

Tänk att jag nu är välsignad med två härliga och friska barn! Ingen av mina graviditeter har varit komplikationsfria och det har varit flera tillfällen då vi varit riktigt oroliga. Med Alice hade jag misstänkt propp i lungan tidigt i graviditeten och med Erik misstänkte man att jag blivit blodförgiftad. Utöver dessa orosmoment har jag under båda graviditeterna varit heltidssjukskriven för foglossning ungefär halva graviditeterna. Erik bestämde sig dessutom under sista veckorna för att lägga sig i säte, men vände sig i tid för att vi skulle slippa genomgå ett vändningsförsök, även om vi faktiskt var tvungna att åka in till Karolinska sjukhuset i Solna bara för att få beskedet att han vänt sig och vi fick åka hem.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att min kropp inte är skapad för graviditeter, många verkar gå igenom så mysiga graviditeter, jag är inte en av dem.

883727_10151764525964296_143456587_o

Blodförgiftning?

0186755631047e59d336cd94b264a2b794aabc04b0

Vändningsförsök

Förlossningar verkar inte heller riktigt vara min grej. Vi är otroligt tacksamma för att båda våra barn är friska, för hur de kom ut i världen har varit allt annat än komplikationsfritt. Alice fastnade på vägen ut (skulderdystoci), fick syrebrist och hamnade på kylbädd. Utöver detta fick hon också diverse infektioner och bröt ena nyckelbenet, så vi tillbringade hennes två första veckor i livet på sjukhus. Du kan läsa min förlossningsberättelse med Alice här! Man kan ju tycka att redan min första graviditet och förlossning skulle avskräckt mig från att någonsin vilja skaffa fler barn, men icke. Jag var fast besluten om att vi skulle ha fler barn, att Alice skulle få ett syskon.

IMG_0238

Alice låg nedkyld sina första tre dygn ute i den stora världen.

Precis som med Alice lyckades vi inte bli gravida på egen hand utan jag fick medicineras med Pergotime. Under vår semester med husvagnen sommaren 2013 plussade jag äntligen igen. Alice skulle bli storasyster!

_MG_1567

Efterlängtat plus!

Man kan ju alltid önska

Jag hade en väldigt stark önskan att den här förlossningen skulle få bli en ”normal” förlossning, en förlossning där jag skulle få upp mitt barn på bröstet, Björn få klippa navelsträngen och allt skulle vara bra med barnet. Jag hade under graviditeten kontakt med Aurora-mottagningen (en mottagning för förlossningsrädda) på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna där vi också planerade att föda. Man tyckte att jag borde föda vaginalt eftersom det inte fanns några hinder för detta och man trodde starkt att eftersom Alice föddes vaginalt så borde andra förlossningen flyta på smidigt. Eftersom kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer ser man helst att man föder vaginalt, men beslutet var ändå upp till mig. Jag ville ju som sagt få min ”normala” förlossning så kejsarsnitt var aldrig aktuellt, dessutom hade jag ju aldrig blivit snittad men klarat av en vaginal förlossning tidigare så det kändes tryggare. Ett tillväxtultraljud tydde på ett normalstort barn så allt verkade gå precis som vi ville.

Ultraljud_blogg_

Erik i magen vid rutinultraljudet.

Vårt beräknade förlossningsdatum kom och gick, jag började faktiskt undra om jag bara var skengravid eftersom det inte hände något. Exakt en vecka efter beräknat förlossningsdatum fick jag värkar under natten. Hela dagen gick jag med svaga värkar som var hyfsat regelbundna men inte tillräckligt täta eller starka. På kvällen åkte vi ändå in till förlossningen för en kontroll, jag var bara öppen en centimeter ”fast med mjuka kanter” som de noga påpekade. Vi fick åka hem igen men det kändes ändå bra att veta att allt var bra med lillebror i magen.

Kvällen den 22 mars stod jag inte ut längre. Vi ringde till förlossningen och jag överdrev både värkarnas styrka och täthet en aning bara för att vi skulle få åka in. Väl där var jag bara öppen fyra centimeter, så det var några oroliga sekunder där som jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Men vi blev inskrivna 19:52 och min förlossning hade officiellt startat.

Nu kör vi!

Klockan 21.50 klarar jag mig fortfarande helt utan smärtlindring och man planerar en ny bedömning efter klockan 23:00 på kvällen. Jag fortsätter gå runt, sitter på en pilatesboll, pillar på mobilen, småpratar med Björn, allt för att fördriva tiden.

22:30 erbjuder man mig en tidig EDA. Läkaren som sätter smärtlindringen finns ju inte alltid till hands och eftersom jag redan visste och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha EDA insatt precis som jag hade med Alice så erbjöd man det i god tid.

23:30 kommer narkosläkaren in och lägger EDA utan att aktivera den eftersom jag ännu inte behöver smärtlindringen, men nu sitter den i alla fall där.

00:15 Sticker man hål på mina hinnor (Amniotomi) för att försöka få fart på värkarna. Jag var nu öppen fem centimeter och man sätter en skalp CTG-registrering på Erik.

00:20 börjar jag med lustgas eftersom man räknar med att värkarna ska öka i styrka efter amniotomin och det kan vara skönt att få ”öva” lite innan de riktigt onda värkarna sätter in.

01:40 sätter man in värkstimulerande dropp (Oxytocin) eftersom allting tydde på värksvaghet.

02:15 aktiverar man EDA:n eftersom värkarna blir allt starkare

._MG_3309_editblog_

02:40 har jag fortfarande väldigt ont av värkarna trots EDA och det känns inte alls som under Alice förlossningen då jag fick EDA insatt, då kunde jag ganska snabbt sova efter att man lagt den, nu kämpade jag mig fortfarande igenom värkarna med lustgas. Efter ett tag inser jag att bara min vänstra sida är bedövad.

03:05 kommer narkosläkaren in och drar ut EDA:n lite. Jag får nu bättre smärtlindringseffekt men inte alls lika bra som vid Alice förlossningen. Bara att kämpa vidare.

Det värkstimulerande droppet har inte gett den effekt man önskade och lillebrors puls går ned under mina sammandragningar. Jag får börja inta olika positioner för att se om det blir någon förbättring, jag vill helst bara ligga på rygg i sängen, men de ville nödvändigt ha mig på sidan vilket gjorde vansinnigt ont när värkarna kom. Jag började seriöst undra om jag verkligen skulle överleva förlossningen om jag skulle vara tvungen att ligga på sida.

04:45 känner jag ett starkt tryck nedåt när värkarna kommer och de olika ställningarna jag fått prova har inte hjälpt Eriks puls från att sjunka under värkarna. EDA:n har inte heller den effekt man har önskat. Man har under förloppets gång stängt av och satt på det värkstimulerande droppet ett antal gånger utan att vi visste om det pga lillebrors CTG. Nu stänger man av det helt.

05:00 konstaterar läkaren att jag är öppen 8 cm. Hon konstaterar också att lillebror ligger med vidöppen bjudning precis som Alice gjorde. Läkaren förklarar att hon inte har några stora förhoppningar på en lyckad vaginal förlossning och att hon är orolig för att lillebror ska fastna med axlarna (Skulderdystoci) precis som Alice gjorde. Hon rekommenderade kejsarsnitt men valet var fortfarande mitt. Om jag ville försöka kämpa med olika ställningar för att han skulle komma nedåt så fick jag det, men i slutändan kanske kejsarsnitt ändå skulle bli nödvändigt. Valet var egentligen väldigt enkelt eftersom vi absolut inte ville riskera att hamna i samma situation som förra gången, men jag bröt ändå ihop när jag insåg att jag inte skulle få min normala förlossning och jag var dessutom livrädd.

Inte riktigt som vi hade tänkt oss

Väl inne i operationssalen hade jag vansinniga värkar. Det bestämdes att EDA:n skulle tas bort eftersom den fungerade tveksamt och att jag istället skulle få en spinalbedövning. Medan man väntade på att bedövningen skulle ta fick jag hemska värkar gång på gång och alla i rummet var lika förvånade varje gång jag fick en värk eftersom bedövningen borde tagit bort smärtan. Antagligen för att få mig att tänka på någonting annat än min rädsla började man gissa lillebrors vikt. Tillväxtultraljudet hade visat på en normalstor bebis och man uppskattade att barnet inte skulle väga över 4000gr. Ingen i operationssalen trodde på den bedömningen utifrån hur stor mage jag hade där jag låg. Jag gissade på 3900gr medan läkaren trodde mer på 4500gr.

Ännu en narkosläkare tillkallades eftersom spinalbedövningen inte heller tog. Men allt såg bra ut och man kunde inte förstå varför jag fortfarande kände mina värkar. Vid det här laget var jag helt förtvivlad varje gång en ny värk kom och hela min kropp skakade oavbrutet, till och med barnsköterskan såg tårögd ut när hon försökte hjälpa mig genom värkarna. Till slut var det någon som kom på att det fanns lustgas på rummet, inte för att den hjälpte särskilt mycket, men det var klart mycket bättre än inget. Jag drog in så mycket lustgas jag bara kunde när jag kände värkarna komma och hoppades nog nånstans att jag skulle svimma och slippa känna eller tänka.

Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig.

Till slut gav man upp och det bestämdes att jag skulle sövas eftersom bedövningen inte tog. Då fick jag ännu mer panik eftersom jag aldrig tidigare blivit sövd. Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig. Att jag sen har läst om folk som blir sövda men känner hela operationen gjorde ju inte saken bättre. Jag fick för mig att jag ville ringa min mamma ifall jag skulle råka dö där på operationsbordet, men Björn övertalade mig (sån tur var!) om att det bara skulle skrämma henne. Björn fick inte stanna kvar i rummet när det blev bestämt att jag skulle sövas, utan fick vänta på lillebror i barnrummet som låg vägg i vägg tillsammans med barnsköterskan och barnläkaren. Jag fick en mask att andas i och strax därefter känner jag en konstig doft som smakade konstigt i munnen, sen är allting svart.

Ett mirakel!

06:21 föds Erik, 3790gr tung och 51cm lång. Jag var den som gissat närmast på vikten, men det visste jag ju inte då eftersom jag fortfarande låg på operationsbordet nedsövd. Erik skrek direkt och barnläkaren konstaterade att han mådde bra och kunde lämna rummet ganska omgående. Björn fick i alla fall klippa navelsträngen. Björn och Erik fick sen packa ihop sig och återvända till förlossningsrummet för att vänta på mig.

Under operationen får jag en blödning och förlorar 1400ml blod. Jag vet inte när jag vaknar till första gången, jag vet bara att någon försökte få liv i mig och sa mitt namn sen var allting svart igen. Jag glider in och ut ur sömn flera gånger innan jag uppfattar vart jag är och vaknar upp ensam på uppvaket. Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och vi pratar lite om saker jag inte minns. Men jag minns att hon sa att hon skulle ringa till förlossningen så att jag kunde få träffa min man och vår lilla pojke. Jag fick låna en telefon och ringde hem till min mamma för att berätta vad som hänt. Det var skönt att äntligen få prata med henne.

Någonstans brast det i kommunikationen mellan förlossningen och uppvaket för Björn och Erik kom aldrig. Istället träffades vi på BB i rummet vi skulle spendera våra närmsta dagar. Jag låg redan där inne när Björn och Erik kom och man lade direkt Erik hud mot hud på mitt bröst. Han var hungrig och tog direkt bröstet och började suga. Björn hade inte haft det helt lätt de där timmarna innan vi äntligen återförenades, med en hungrig bebis som inte ville annat än få mat.

20140324-114408.jpg

Hela det första dygnet efter operationen är som ett töcken. Jag sov av och till hela dagen och kommer knappt ihåg någonting mer än att jag inte hade någon matlust, att mina föräldrar hälsade på under sen eftermiddag tillsammans med Alice och att man ville att jag skulle sätta mig upp i sängen (vilket gjorde sjukt ont).

Vi stannade på BB sammanlagt 4 dygn och vi fick den där normala BB-tiden som jag drömt om så länge. Dagarna flöt på ganska bra, när vi inte gullade med Erik var det rörelseträning för mig pga. snittet, besök av Björns föräldrar och bror samt av min mormor och morfar, vardagliga bestyr och amning som skulle komma igång. Men jag förstår inte alla de som sagt att snitt skulle vara så enkelt och praktiskt? Jag tyckte att det var ett helvete rent ut sagt att komma tillbaka, det gjorde sjukt ont HELA tiden i flera dagar, jag tappade aptiten helt och mådde illa av morfinet, att hitta bekväma sovställningar var princip omöjligt även en tid efter det att vi kom hem. Jag har fortfarande obehag och nedsatt känsel från naveln ned till snittet och nu har det snart gått sex månader sen jag snittades.

Huvudvärk!

Under vistelsen på BB hade jag till och från sjukt ont i huvudet men man viftade bort det som trötthet eftersom jag ändå piggnat till och var uppe på benen hyfsat snabbt. Tyvärr tilltog huvudvärken när vi kom hem från BB och den blev bara värre och värre. Till slut låg jag bara i soffan och kved, ville ha kolsvart och inga ljud. Det blev ohållbart så till slut kontaktade Björn förlossningen som i sin tur kontaktade akuten och bad oss åka in. Väl där fick jag träffa en läkare som gjorde bedömningen att jag fått en Durapunktion, vilket innebär att narkosläkaren stack in nålen för långt när hon lade ryggmärgsbedövningen och på så vis punkterade mig och min spinalvätska läckte ut. Symptomen för det är olidlig huvudvärk. Man hade ingen möjlighet att under helgen boka en tid för att lägga en bloodpatch vilket är ett ingrepp där man går in och ”lagar” punktionen, så istället ordinerades jag liggläge och ofantligt mycket smärtlindring. En Durapunktion läker sig själv med tiden och enligt läkaren så borde den redan ha läkt ut, men om det fortfarande skulle varit lika illa på måndags morgonen skulle man boka in en tid åt mig för bloodpatch. Smärtlindringen underlättade smärtan så pass bra att jag aldrig behövde lägga någon bloodpatch, men det var ett par riktigt jobbiga första dagar hemma och Björn stannade hemma ett par dagar extra utöver de första 10 dagarna för att hjälpa till med barnen.

Jag fick aldrig den där förlossningen jag ville ha och visst sörjer jag lite att jag inte fått upp nåt av mina barn på bröstet när de kom ut i världen, men det känns ändå ok. Jag har idag två friska, härliga och efterlängtade barn och det är det enda som egentligen betyder någonting.

01e33467192b21f06d5669bb901856d65433fc76b6

Min mening med livet! ♥

 

 

 

 

 

Bebisbubblan

Taggar

, , ,

Dela

Ja, just nu lever vi i bebisbubblan. Tyvärr hann vi inte mycket mer än hem innan komplikationer uppstod för mig och vi hamnade på akuten redan andra dagen hemma. Antagligen har jag råkat ut för en dura-punktion vilket kan inträffa när man sätter epidural. Det innebär att det läcker spinalvätska, vilket i sin tur leder till fruktansvärd huvudvärk. Då pratar vi inte vanlig huvudvärk, utan den typ av värk där du önskar att du kunde karva ut din hjärna med en sked för att slippa smärtan. Det blev alltså inte särskilt mycket bebismys när vi väl kom hem utan allt fokus låg på att få igång amningen och överleva smärtan i huvudet. Efter ett besök på akuten och ordinerad massvis av smärtlindring i olika former är jag i alla fall människa igen och kan äntligen njuta av min lilla prins.

_MG_3351_editblog_

Vår prins kommer få namnet Erik efter sin gammelmorfar, men mellannamnet har vi lagt lite på is tills vidare eftersom Eriks syssling nyligen fick det tilltänkta andranamnet. Fy på er Stefan och Jessica! 😉

_MG_3375_editblog_

Just nu kämpar vi på med amningen här hemma. Jag skulle hemskt gärna vilja lyckas med amningen den här gången nu när förutsättningarna är så pass mycket bättre än de var med Alice. Hittills går det faktiskt riktigt bra, Erik är en naturbegåvning och jag har fått väldigt bra råd och stöttning ifrån BBs återbesöksmottagning. Det är inte helt lätt att lita på sin kropp efter två komplicerade förlossningar, man behöver många klappar på axeln från rätt håll. Jag har tänkt dela med mig av min förlossningsberättelse men den får vänta lite. Just nu vill jag bara njuta av min härliga familj här hemma.

_MG_0623_editblog_ _MG_0605_editblog_
_MG_0621_editblog_

 

 

Välkommen till världen!

Taggar

, , ,

Dela

Söndagen den 23:e mars klockan 06.21 kom vår son till världen. 3790 gram tung och 51cm lång.

20140324-114408.jpg

En långdragen förlossning som efter konstaterad hjässbjudning slutade med akut kejsarsnitt. Men vi mår alla bra och vi njuter av vår lilla kille på BB just nu.

Alice fick träffa sin lillebror redan igår tillsammans med mormor och morfar. ”Bebis!” konstaterade Alice och vill gärna både bära och hålla i sin lillebror. Med vår hjälp fick hon hålla i honom en stund, hon lät sig nöjas med det.

Helt otroligt hur mycket kärlek man kan ge. Trodde nästan inte att den skulle räcka till en ny bebis.

20140324-113854.jpg

20140324-113934.jpg image

Auroramottagningen

Taggar

, ,

Dela

Igår besökte jag Auroramottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Jag blev remitterad dit redan vid inskrivningssamtalet hos mödravården p.g.a. hur min förra förlossningen blev. Jag hade som vanligt inte några större förväntningar inför ett samtal på KS, jag/vi brukar oftast gå därifrån besvikna. Jag visste heller inte vad vi skulle prata om och vad besöket skulle gå ut på (inte heller ovanligt inför besöken på KS). Men jag åkte i alla fall dit. Väl där fick jag träffa en väldigt trevlig aurorabarnmorska och vi satt ned i en soffgrupp på hennes kontor. Hon ställde lite frågor kring min tidigare förlossning och berättade att hon läst igenom mina journaler. Jag fick berätta vad jag var mest orolig över inför denna förlossning och man skulle nog lättast kunna beskriva vårt samtal som att vi skrev en önskelista inför kommande förlossning. Jag förmedlande mina önskemål:

  • att få komma till KS och inte bli hänvisad till annat sjukhus,
  • att vara extra bevakad och inte bli bortglömda som vi blev förra gången,
  • att man har koll på och fyller på ryggmärgsbedövningen i tid (vilket man inte hade/gjorde förra gången),
  • att vi inte vill vara ensam när krystvärkarna sätter igång (som vi var förra gången),
  • att man sätter in antibiotika mot GBS så att jag och Alice inte blir dåliga som förra gången (jag hade och antagligen smittade jag Alice med GBS under förlossnigen),
  • att vi får en normal BB-tid om förlossningen går som den ska och inte blir tidigt hemskickade bara för att jag är omföderska (vår tid på BB utan barn vill vi bara glömma).

Den här ”önskelistan” kommer finnas på förlossningen och man kommer ta väldigt stor hänsyn till den när vi kontaktar dem i samband med att värkarna sätter in. Man kan inte 100% lova att jag har en garanterad plats på KS, det kan ju vara fullt, men alla som har en förlossningsplan hamnar högre upp i prioriteringen. På grund av mina tidigare komplikationer kommer man att ha extra koll oavsett och eftersom jag har GBS även denna gång (har det visat sig efter prover) så kommer man att sätta in antibiotika. Jag kommer heller inte att få lämna BB de första 48 timmarna eftersom man måste hålla oss under hårdare bevakning p.g.a. GBS:en. Så det låter ju som att förutsättningarna för en bra förlossning finns där, nu hoppas vi bara att allt går som det ska.

Efter min förlossning har också flera av deras rutiner ändrats och man har bland annat ett större samarbete mellan Neonatalavdelningen och BB. Skönt att allt vårt kämpande ändå lett till konkreta ändringar som förbättrat vården. Nu hoppas vi bara att Patientförsäkringen ska bli klara snart så att vi kan lägga allt det där negativa bakom oss och bara fokusera på de bra sakerna som den 10 april 2012 förde med sig, vi fick en underbar liten Alice och hon är alldeles perfekt.

Neonatal_0018

Äntligen fick vi vara tillsammans! (Del 4)

Taggar

, , , , , , , , ,

Dela

Nu är Alice 1,5 år och äntligen har jag lyckats skriva färdigt sista delen av min förlossningsberättelse. Det har varit svårt men skönt att skriva om mina upplevelser. Tack för att du har tagit del av min förlossningsberättelse och för allt stöd och för all underbara feedback ni har gett mig.

Det här är den fjärde delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här, Björns upplevelse kan du läsa här. Del 3 kan du läsa här,

Vår nya situation

Vi hade inte gjort annat än längtat efter att få rå om Alice själva men insåg aldrig hur påfrestande det skulle bli. Nu var Alice åtta dagar gammal och uppfyllde kraven för att  få komma in till oss. Hon kunde andas själv och hade kopplas bort från respiratorn. Nu hade hon bara puls och syresättningsmätare samt 3 elektroder på bröstet och en infart som flyttades mellan händer och fötter med jämna mellanrum, vilket var en avsevärd minskning men fortfarande i vägen när man skulle plocka upp henne eller amma henne. Dygnet runt skulle hon ha antibiotika var 4:e timme eftersom hon fortfarande hade en infektion i kroppen och det tog en timme att få i henne. Deras apparat larmade var femte minut när de gav antibiotikan för att den, som dom sa, var ”lite kinkig”.

Trots att de sagt att hon skulle vårdas på rummet hade vi lyckats måla upp en bild av att när vi äntligen kommer få henne så kommer hon att vara frisk och vi skulle få den där normala BB-tiden. Den bilden krossades direkt när de kopplade in henne på vårt rum och vi insåg att det inte alls skulle gå att gulla särskilt mycket med henne och den hårda sanningen att hon fortfarande var sjuk.

Alice säng i vårt numera gemensamma rum.

Nu blev det en massa spring på vårt rum. Läkare som ville titta på henne, sköterskor som skulle ge henne mediciner, sköterskor som ville hjälpa oss med ammningen, sköterskor som kom in för att någon elektrod hade släppt, städare mfl.. Man kunde inte räkna med att få vara ifred några längre stunder vilket var väldigt jobbigt för mig och Björn även om det var för Alice skull. Det fanns inte tid för något privatliv överhuvudtaget vilket gjorde det väldigt svårt att få bearbeta sina känslor eftersom det hela tiden sprang folk in och ut ur rummet.

Nu skulle vi själva anteckna och redovisa allt kring Alice, ta tempen, kolla avföringens färg/konsistens, anteckna hur många milliliter mat hon fick i sig (vi sondmatade henne fortfarande eftersom vi inte fått igång amningen), om vi gav henne smärtlindrande m.m. Dessa anteckningar skulle skrivas på en lista som satt på väggen och som några ggr per dag skrevs in i datorn.

Återbesök på akuten

Efter två dygn blev mitt tillstånd mycket sämre. Jag mådde illa av mina mediciner och fick knappt sova pga av larmande apparater och Alice som skulle sondmatas var 3:e timme. Vi fick sova en timme var tredje timme hela nätterna och på dagarna fanns det inte tid att sova mellan matning, skötsel, egen hygien, egna måltider och läkarronder. Jag fick akut ont i magen igen och mitt i natten måste vi besöka akuten ännu en gång. Personalen körde fram en rullstol som Björn fick köra ner mig i och de tar in Alice på övervakningsrum. Den här gången är jag så sliten och trött att det verkligen känns som att jag ska dö. Jag är rädd på riktigt och gråter okontrollerat, mer av rädsla än smärta även om jag hade riktigt ont. Vi får träffa jourhavande gynekolog som ringer labb och  kontrollerar mina provsvar sen förra akutbesöket. Han konstaterar att man satt in rätt penicillin och ber mig låta det värka några dagar till så borde det bli bättre. Han skriver ut mer smärtstillande och säger åt mig att vila mycket. (Tack för tipset, men tyvärr har vi ingen möjlighet att sova och vila eftersom vi tar hand om vårt sjuka barn!). Tillslut kan vi ändå återförenas med Alice på vårt rum igen, då var det typ 4 timmar kvar till morgonens läkarrond.

Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Personalen på famlje-neonatalen är nu oroliga för mig och säger till Björn att jag måste sova så mycket jag bara kan. På nätterna får vi dåligt med sömn och på dagarna vägrade jag sova dels eftersom det nästan var omöjligt men framför allt eftersom jag ville vara med Alice och ta hand om henne så mycket jag orkade med. Första gången hon skulle bada var jag så matt att jag fick sitta på sängen och titta på medan Björn och en sköterska badade Alice, det kändes bittert.

Psykologen

Redan från början fick vi tillgång till en kurator och efter ett akutsamtal med henne kom man fram till att man skulle avlasta oss så mycket som möjligt eftersom läget var ohållbart. Mellan 22 och 06 fick Alice ligga i sal och bli omhändertagen av sköterskorna som arbetade nattskift så att vi fick sova och mellan 17-18 så vi fick äta middag och röra oss från rummet. Nu kontaktade man även en psykolog som kom in och pratade med oss. Det var otroligt skönt att få prata med henne, att få berätta om våra upplevelser kring förlossningen, tiden på IVA och hur vi mådde. Hon är fortfarande den enda inom vården som har hört hela vår historia och upplevelse av den här tiden. Vården är inte intresserade av hur föräldrarna upplever intensivvård av sitt barn eller hur de skulle kunna hjälpa familjer i kris, senare har vi också fått erfara att de inte är särskilt förtjusta i att man ifrågasätter eller påpekar att man är missnöjd.

Tuffa stunder

Vissa stunder var tuffare än andra, det är de tillfällena man kommer ihåg glasklart och oftast tänker tillbaka till. Alice hade från start konstant en infart insatt så att man kunde ge henne smärtstillande, antibiotika m.m. Den här infarten var man tvungen att placeras om ganska ofta pga. infektionsrisk och för att inte anstränga venerna för mycket. Man flyttade runt den mellan händer och fötter och det var lika jobbigt varje gång de stack henne.

Men de värsta sticken av alla var när de bestämde sig för att man behövde göra ett urinprov för att försöka lista ut var den mystiska infektionen kom ifrån. Då skulle man ta det direkt ur urinblåsan med hjälp av vad jag upplevde som världens längsta nål och gå in genom magen. Jag frågade läkaren vad jag kunde göra för att underlätta hans arbete och blev placerad vid Alice ansikte för att lugna henne. Jag smekte hennes ena hand med min och strök henne över kinden medan de ”utsatte” henne för ett helt värdelöst prov som inte gav en enda droppe urin. Alice grät och tittade mig förtvivlat i ögonen. Eftersom man prompt skulle ha ett urinprov så beslöt man sig för att pröva på nytt senare. Andra gången upplevde jag som värre än första särskilt eftersom resultatet uteblev även denna gång. Den här gången kunde jag heller inte hålla tårarna borta när Alice grät och läkaren förkunnade att han inte skulle försöka igen.
– För då blir din mamma arg på mig Alice.
Man valde att sätta en påse som man klistrade fast istället för en blöja för att ”fånga” urinet när Alice beslöt sig för att kissa. Det fungerade bättre och läkaren fick sitt urinprov. Jag var ganska förbannad på att man inte använt sig av påse från början men jag antar att det fanns fördelar med nålen också även om jag har väldigt svårt att se det. (Varför utsätts inte vuxna för denna typ av provtagning exempelvis? Om den nu skulle vara bättre?)

Jag är självklart obeskrivligt tacksam för alla läkare som hjälpte Alice men det är svårt att se sitt barn sjuk och behöva se henne utsättas för både det ena och det andra. Hon förstod ju inte vart smärtan kom ifrån eller varför vi lät främlingar göra henne illa.

IMG_0326_edit_

Amning

Alice hade antagligen outvecklad magmun när hon föddes. Efter varje matning kaskadkräktes hon och fick nästan inte behålla någon mat alls. Jag kunde ju inte amma henne från början eftersom det var omöjligt bland alla slangar och sladdar, istället pumpade jag ut bröstmjölken åt henne och hon fick den via sond. Nu när Alice låg på familjerum så var tanken att jag skulle få igång min amning. Jag ville verkligen amma och Alice var hungrig men hon fattade verkligen inte hur hon skulle göra. Sonden fick vara kvar och vi fick fortsätta öva på amning. Jag upplevde det som lite besvärande att den första syrran som skulle lära mig att amma var en kille, han var också väldigt tjatig och ville att jag skulle öva hela tiden, så fort han kom in på vårt rum påpekade han någonting om amningen. Att sätta sig ned för att amma Alice var inte heller det enklaste eftersom elektroder ramlade av och larmet gick, man var tvungen att vara minst två personer som flyttade henne för att hantera alla sladdar.
Dessutom skulle jag ju som sagt pumpa också, jag hade varken ork eller lust att amma däremellan. När jag väl satt där och ammade så fick vi det heller inte att fungera, Alice skrek och gnuggade sig mot mina redan ömma bröstvårtor (p.g.a. allt pumpande). Det kändes som att jag höll på att förlora förståndet.

Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände.

Ett av kraven för att vi skulle få åka hem var att Alice skulle kunna äta. Tillslut gav jag upp och man beslutade att vi skulle börja flaskmata henne med min mjölk. Om vi ville fortsätta öva på amningen när vi kom hem så var det ju bara bra, men just då handlade det om att lära henne äta så vi kunde få bort sonden och få åka hem. Hon var besvärlig med flaskan och så fort vi var färdiga så kaskadkräktes hon bara upp allting. Det jobbigaste av allt var att sjuksystrarna inte trodde oss när vi beskrev hur hon kaskadkräktes eftersom de aldrig var där när det hände. De trodde nog att vi som förstagångsföräldrar överdrev och att det bara var en söt liten spya som kom upp med en rap. De verkade också tro att vi gjorde någonting fel eftersom hon aldrig ville äta upp (och då inte nådde målen för hur mycket hon skulle äta varje dag).

En natt när jag hade suttit och trugat i Alice så mycket jag kunde pep jag efter hjälp och förklarade att hon inte verkade vilja ha mer. Tjejen som kom in bad att få prova om hon kunde få i henne maten. Hon betedde sig så fruktansvärt överlägset att jag själv ville spy. Hon lyckades i alla fall få i Alice hela flaskan och tittade upp på mig med världens största flin, men just då spyr Alice rakt ut, en riktig praktspya, en sån som vi hela tiden försökt förklara för läkarna och tjejerna på avdelningen. Hela Alice och hela tjejen var helt dyngsura. Tjejen försvann sen ganska snabbt från vårt rum och sa inte så mycket mer. Behöver jag säga att det är enda gången jag verkligen uppskattat en spya?

Nattligt besök

I efterhand har jag fått veta att min barnmorska tidigare förlöst en kvinna med skulderdystoci (när barnets axlar sitter fast när huvudet är framfött precis som Alice gjorde) och att den kvinnan sprack väldigt mycket och har mått väldigt dåligt efteråt av det. Jag vet det eftersom min ansvariga barnmorska från förlossningen kom upp till oss på rummet mitt i natten när jag precis hade sondmatat Alice. Jag satt ju upp och var i alla fall lite vaken men Björn valde att ignorera henne och sov vidare. Det var ett obehagligt samtal, jag ville ju helst aldrig se henne igen men nu satt hon där framför mig och jag var ändå lite nyfiken på vad hon hade att säga. Hon talade om att kvinnan vi träffade på gyn-akuten hade skällt på henne för att hon inte hade kontaktat mig tidigare och att hon hade talat om att vi fanns uppe på Neo. Hela samtalet kändes mer för hennes skull än för min/vår. Hon ville lätta sitt hjärta och jag sa inte många ord under vårt ”samtal”. Hon sa rakt ut att hon mår dåligt över det som hände mig och för mig kändes det som att hon var där för att få min förlåtelse, som att hon anklagade sig själv för händelseförloppet.

Jag anklagar inte henne för det som hände oss, till största del anklagar jag deras arbetssituation. Sen är jag övertygad om att de på något vis brustit i sina rutiner men jag är inte så säker på att det ytterst är hennes fel. Jag ställer Karolinska Universitetssjukhuset i Solna ansvariga och ingen specifik person och tyvärr har vi inte fått någon förklaring. Fallet är under utredning hos Patientförsäkringen och förhoppningsvis kan de ge oss i alla fall några svar.

Hem ljuva hem

IMG_0392

Första bilresan efter att ha blivit träffad av solens strålar för första gången. 14 dagar gammal.

Efter två veckor fick vi äntligen åka hem på prov med vår underbara lilla tjej. Vårt rum på sjukhuset var fortfarande vårt i fall vi skulle behöva komma tillbaka. Alla slangar, sladdra och elektroder var borttagna. Nu var hon bara vår friska goa tjej som vi kunde lyfta upp och krama när vi ville, utan krångel. Det var första gången vi fick sätta på henne kläder, det var första gången jag kände total lycka sen Alice föddes. Det var en obeskrivligt skön känsla att få packa ned alla saker och sätta Alice i sin bilstol för första gången. När vi gick genom korridoren i sjukhuset på väg ut satt Alice i sin bilstol och log, säkert absolut inte med mening, men det såg så härligt ut och speglade precis hur vi kände när vi äntligen fick lämna ”det där stället” och åka hem.

Alice tid på Intensivvårdsavdelning (del 3)

Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Dela

Det här är den tredje delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här. Björns upplevelse kan du läsa här. Det är nu det blir svårt att återberätta i detalj eftersom våra dagar flöt samman på sjukhuset, vi försökte bara klara av en dag i taget. Det har också varit den jobbigaste delen att skriva om eftersom vi var i chock och inte var oss själva då. Enligt psykologen har vi upplevt ett trauma, vi höll på att förlora vårt barn.

Det är jobbigt att tänka tillbaka på de detaljer som man gärna skjuter ifrån sig. Oftast kommer minnena tillbaka när man ska lägga sig för kvällen eller när man vaknar mitt i natten. Jag har de senaste månaderna haft svåra sömnsvårigheter pga. detta, de kommer i perioder. Oftast återkommer minnena och sömnsvårigheterna i samband med återbesök på sjukhuset eller i vår kontakt med Patientnämnden och LÖF. Ifrån den här perioden har vi heller inte mycket dokumentation att se tillbaka på för att väcka minnena av våra uppleveler eller för att kunna placera händelserna till en vis dag eller tidpunkt, bara Alice sjukjournaler som är rent medicinska. Jag kommer att dela in den här tiden i två delar, Alice tid på IVA (Intensivvårdsavdelningen) och Alice tid på Neo (Neonatalavdelningen). Den här tredje delen kommer handla om Alice tid på IVA.

Jag har skrivit på det här inlägget i över 6 månader nu. Jag tycker hela tiden att det fattas bitar, att jag inte kan förklara vår upplevelse tillräckligt bra. Men jag kommer nog aldrig kunna beskriva den vidrigaste upplevelsen i mitt liv med ord, bara den som upplevt känslan av att kunna förlora sitt barn vet hur det känns och det är obeskrivligt.

Första tre dygnen

De tre första dygnen när Alice var nedkyld låg jag fortfarande på BB. Det är svårt att förstå hur man direkt efter att man bara lite kort hunnit träffa sitt barn kan lämna det i händerna på någon annan och gå till sitt rum för att sova. Jag kan inte heller förstå hur vi kunde göra det! Men vi somnade ganska direkt när vi kom till BB-avdelningen runt 04.30 på morgonen. Helt utslagna efter förlossningen och nattens händelser. Det fanns ju inte så mycket vi kunde göra för Alice och vi kände oss mest i vägen när de skulle installera henne i alla apparater. Men framför allt var det nog chocken som gjorde oss till robotar som inte ville känna eller tänka. Psykologen har förklarat det som att man upplever en overklighetskänsla, att hjärnan skyddar sig själv när det blir för mycket att ta in och ”stänger av”.

Tidigt på morgonen den 11 april kom man in för att ta mitt blodtryck och temp. Vi somnade om igen och vaknade vid 9.00. Vi åt frukost och duschade innan vi gick ned till Alice. Eller Björn gick, jag fick åka rullstol eftersom jag hade ont överallt och särskilt i magen. Inte nog med dessa sammandragningar, jag hade sjukt mycket träningsvärk och framför allt i ryggen och ont efter att de hängde på min mage vid förlossningen.

Barnskrik hördes från de andra rummen.

Det är en besynnerlig känsla att ligga på BB utan sitt barn. Alla andra strövade omkring med sina bebisar och tittade undrade på oss eftersom vi inte bar på något barn. Barnskrik hördes från de andra rummen. Jobbigast var det vid frukost när alla gick till köket för att hämta frukost, för där satt de och gullade med sina bebisar och tittade undrande på oss.

När vi kom ned till Alice fick vi träffa en annan kvinnlig läkare inne på ett av kontoren. Återigen gick man igenom Alice tillstånd med oss. Den här gången förstod jag lite mer vad som sas, men det var fortfarande saker som inte gick in. Hon ville att vi skulle förbereda oss på att Alice antagligen skulle behöva stanna på sjukhuset i minst 3 veckor. Hon var noga med att tala om att kylbehandling är en relativt ny metod för att behandla syrebrist hos nyfödda barn. Kylbehandling kan minska risken för bestående men, men man vet inte hur effektivt det kommer att vara just för Alice. Man hade under natten gjort en skallröntgen som visat att hon bara hade blödningar utanpå skallbenet, vilket var positivt. Först trodde man att hon fått blödningar innanför skallbenet eftersom hennes huvud såg så tilltyglat ut.

Nu var Alice nedkyld till 33 grader, sederad (nedsövd) och behandlades med lugnande och bedövande medel för att slippa smärta och obehag. De närmaste 3 dygnen skulle hon få kylbehandling sen skulle man sakta värma upp henne igen. Läkaren berättade att Alice vid förlossningen brutit vänster nyckelbenet och fått en vänstersidig Plexusskada. Nyckelbenet räknade man med skulle läka helt men plexusskadan gick ännu inte att avgöra hur pass allvarlig den var och vilken funktion Alice skulle få i den armen i framtiden. I efterhand hade man också konstaterat efter prover på navelsträngen att hon redan tidigare under kvällen haft syrebrist, hur länge kunde man inte se. Hon hade också bajsat i fostervattnet och fått ned det i lungorna och fått en infektion av detta. Hon berättade att Alice är mycket känslig för alla former av hantering som exempelvis vid byte av blöja eller att bara lägga henne på sidan. Men hon tyckte ändå att vi kunde vara försiktigt optimistiska men poängterade att vi var tidigt i förloppet. Läkaren berättade också de större undersökningar man planerat för Alice; nya labb-prover, EEG som visar hjärnaktiviteten och när hon blivit stabilare skulle också ultraljud av hjärtat,  och magnetröntgen av hjärnan utföras.

Där låg hon vår lilla bebis bland alla sladdar och apparater. Vi vågade knappt röra henne eftersom Björn första natten blev fräst åt att vi inte fick röra henne för att ”hon blir upprörd” och nu på morgonen fick vi ju höra av läkaren att hon var extremt känslig. En sjuksköterska berättade att när hon blir upprörd så kraschar hon och att det hade hänt under natten. Man hade behövt handventilera henne tills hon blivit stabil igen. Så hennes tre första dygn (när hon var nedkyld) höll vi henne bara i handen fast vi inte ville annat än gosa och krama henne, lära känna henne.

Det gjorde ont i hjärtat att se henne ligga där, mitt barn skulle inte behöva gå igenom en sån här sak, så här skulle det inte vara! Vi satt hos henne så mycket vi orkade men hade dåligt samvete varje gång vi gick därifrån. Jag hade ont, det var trångt pga. alla apparater och det var varmt i rummet för barnens skull. Var tredje timme skulle jag dessutom pumpa bröstmjölk, sen måste man ju också äta och sova.

Ammningshetsen började tidigt trotts att vi inte hade Alice hos oss och det var jag inte riktigt bered på. Redan den där första morgonen kom man in och ville visa mig handmjölkning innan vi ens hunnit besöka Alice. Då lyckades vi i alla fall få dispens till senare på eftermiddagen med den demonstrationen. Sen ville man ju så fort som möjligt att jag skulle få fram mjölk åt Alice så de kunde sondmata henne med min mjölk. Jag valde att pumpa ut bröstmjölken med hjälp av en bröstpump. Det kändes inte mänskligt att behöva sitta där och pumpa utan några resultat när jag inte ens fått hålla i mitt barn. Första gången jag fick ut lite mjölk var jag helt sjukt stolt, det var bara några droppar men det kom i alla fall något. Vi pep och visade stolt upp vad jag lyckats åstadkomma.

– Ja, det där var ju inte så mycket. Det kan du slänga. Säger tjejen som kommer in i rummet.

Under tiden jag kämpade med pumpen fick Alice donerad bröstmjölk. Tillslut efter ett par dagars pumpande lyckades jag ändå få igång mjölkproduktionen. All mjölk jag fick ut skulle lämnas i ett kylskåp på IVA med datum, klockslag och namn på. Vi fick hjälpa till att mata Alice genom sonden. Lite, lite, lite skulle tryckas in under en längre stund.

Björn matar Alice genom sonden. En liten spruta med mjölk i som man sprutar in i en slang som går in genom näsan och ner i magen.

Alice samlade på sig en massa vätska i kroppen pga. kylbehandlingen, så under hennes första dygn gick hon upp 1kg och svullnade överallt, det syntes mest i ansiktet. Hon fick också vita fläckar för att hon var så kall.

Min mamma och pappa köpte boken Sov sött Knappen som vi läste för Alice varje kväll innan vi lämnade henne för natten, mest för att hon skulle höra våra röster. Det är ju inte så att man kan komma på så himla mycket att säga till sitt nyfödda nedsövda barn. Lite pratade man ju med varandra när man satt där, men alla pratade med låga röster för barnens skull.

Det var tuffa de där 3 första dygnen när Alice var nedsövd, inte bara psykiskt utan fysiskt också. Jag avundas alla de mammor som kan ligga på rummet med sitt barn och bara njuta och ta det lungt på BB. Vi stressade varje morgon för att duscha och äta frukost så vi kunde komma ned till Alice som låg en våning under oss. Det gjorde ont bara att ta sig ur sängen. Andra natten konstaterade man att jag hade feber och att min livmoder inte drog ihop sig som den skulle. Man medicinerade med starkare smärtstillande och masserade magen (inte på ett skönt sätt) för att livmodern skulle dra ihop sig. Tillslut gav man mig medicin som skulle framkalla sammandragningar av livmodern. Febern trodde de berodde på att mjölken runnit till, då brukar man tydligen kunna få förhöjd temperatur.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne. BB och Neonatal vägrade prata med varandra (av okänd anledning) så det var vi själva som fick tjata om att vi hemskt gärna ville ha ett rum eftersom vi inte ville lämna Alice. BB ville skriva ut mig och Neonatal visste inte om det fanns plats för oss på avdelning. Rummen är ju främst till för de föräldrar vars barn är döende eller där familjen bor långt ifrån sjukhuset. Alice var stabil nu men inte tillräckligt frisk för att få lämna intensivvården eftersom hon fortfarande var kopplad till respirator och fortfarande låg på kylbädd, dessutom bor vi i Stockholm.

Mötet med vårt barn

Efter 3 dygn började man sakta värma upp Alice (det skulle ske under 8 timmar). Jag har nog aldrig varit så otålig i hela mitt liv. Johan som var vår kontaktsjuksköterska ringde mig när hon hade öppnat ögonen för första gången. Vi skyndade såklart ner till Alice som när vi kom fram hade somnat igen. När hon väl öppnade ögonen och såg på oss var det kärlek överallt.

Nu när Alice var vaken skulle jag få hålla i henne. Man skärmade av vår del av rummet och vi var 5 vuxna som tillsammans lyfte över Alice med alla sladdar och apparater till mitt bröst. Jag fick sitta i en skinnfåtölj med en lånad skjorta som man kunde knäppa upp framtill för att få hud mot hud, något som man verkligen förespråkar eftersom forskningen säger att det hjälper barnet att både bli frisk och skapa ett band mellan barn och förälder, dessutom triggar det hormonerna som framkallar bröstmjölk.

Första gången jag höll i mitt barn

Första gången jag höll i Alice. (14/4)

Nu när Alice inte längre hade kylbehandling fick vi börja hjälpa till att sköta henne. Hon skulle vändas med jämna mellanrum och såklart få ny blöja, sondmatningen började vi ju med redan under hennes första dagar.

Neonatal_0019
När Alice var 6 dagar gammal flyttades hon till ett rum där stabila barn som fortfarande behövde stanna på IVA låg. Det här var sista stoppet innan hon skulle komma till vårt rum och fortsätta vårdas där.

Första gången Björn fick hålla i Alice (16/4). Då hade man tagit bort respiratorn och Alice flyttats till ett rum där mer stabila barn hamnar.

Livet i samvårdsrummet

De resterande 14 dagarna fick vi i alla fall tillslut tillgång till ett familjerum på neonatalavdelningen så vi skulle ha möjlighet att besöka Alice när vi ville på dygnet utan begränsningar. Men osäkerheten innan vi äntligen fick ett familjerum var outhärdlig. Vi fick höra det samma dag som jag skulle skrivas ut, alltså dag 3, samma dag som man avslutade kylbehandlingen. Men man var noga med att tala om för oss att om någon familj behövde rummet som inte bor lika ”nära” så skulle vi bli hemskickade. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit hemskickad utan mitt barn. Vi hade blivit väldigt begränsade med hur mycket vi skulle kunna hälsa på henne då eftersom man inte orkar varken psykiskt eller fysiskt vara på IVA-avdelningarna mer än korta stunder i taget, det är olidligt varmt (för barnens skull), apparater piper, man ser sitt barns alla värden hela tiden på skärmar, man ser sitt barn med mängder av sladdar inkopplade i kroppen och rätt som det är går larmet för att ett barn i rummet kraschar. Ännu värre var det när Alice värden sjönk och hennes apparater började larma. Barnen ligger i speciella sängar som är placerade i ståhöjd och eftersom det är massa apparater i rummet så är det också väldigt trångt. Så dagarna ägnar man åt att vandra fram och tillbaka mellan familjerummet och IVA-avdelningen där ens barn ligger.

I rummet vi fick fanns det två separata sängar, en sjuksäng och en man kan fälla ut ur ett skåp. Inget ligga och kramas eller trösta varandra här inte! Tanken var att man som mamma skulle kunna bli överskriven till NEO från BB och få vård där, vilket jag inte blev, jag blev utskriven. Vi hade även ett eget badrum med toa och dusch som var förvånansvärt fräsch, nästan hotellfräscht. På rummet fanns en stol, ett nattduksbord och ett skötbord samt alla möjliga typer av inkopplingar för vård av barn på rummet.

Vi åkte hem en kväll för att ta med saker vi skulle behöva de närmsta veckorna. Att lämna Alice ensam på sjukhuset var bland det jobbigaste jag någonsin har gjort. Att komma hem utan henne var fruktansvärt.

Våra familjers stöd och hjälp under den här tiden var ovärderlig. De kom med matlådor var och varannan dag så att vi skulle få i oss mat. Maten kunde vi förvara i gemensam kyl och frys som fanns i familjerummet. Alla hade 1/2 hylla var i kylskåp/frys så man fick inte plats med särskilt mycket. I familjerummet fanns också TV, soffor, bord och stolar samt ett kök. Deppigare plats får man leta efter, här satt alla med gråten i halsen (eller rinnande längst med kinderna) och försökte få i sig lite mat. En familj hade sin son på IVA, han hade ett hjärtfel och skulle opereras, en annan familj hade fått tvillingar som inte mådde bra och en tredje familj hade en för tidigt född son.

Komplikationer

Under tiden vi ligger på samvårdsrum så får jag bara mer och mer ont i magen. Vi besökte KS akut när jag hade så ont så jag knappt kunde gå längre. Där konstaterar man att jag har feber och kopplar in mig på dropp. Jag hade inte känt mig febrig och alla på BB sa ju att man kunde känna sig varm när mjölken rinner till så jag hade inte funderat så mycket på det. Ontet i magen sa alla berodde på sammandragningar så jag försökte härda ut. Vi hör hur läkaren ringer och pratar om mig, vi vet inte vem han ringer men vi hör att han diskuterar ifall jag ska skickas till Danderyd eftersom de har en gyn-akut där (vilket KS tydligen inte har!). Jag får panik eftersom jag absolut inte vill till Danderyd när Alice ligger här och inser att Björn måste stanna här med henne.

Efter en stund får vi veta att en läkare som jobbade på förlossningen den natten Alice föddes visste vilka vi var och kunde ta hand om oss. Vi får följa med henne till ett rum där hon tar prover på mig och sen skriver ut två olika typer av penicillin. Vi får också höra att hon försökt få tag på oss men att vi då var utskrivna och hon visste inte att vi fått ett familjerum på neonatal. Hon ansåg att det fanns anledning att ifrågasätta min förlossning och gav oss en remiss till specialistmödravården för samtal. Vi tyckte att samtalet med henne var skumt, vi hade inte hittills haft en tanke på att ifrågasätta hanteringen av min förlossning. Nu började såklart tankarna snurra mycket kring detta. Redan på BB var det en sjuksköterska som ”bara sådär” tipsade mig om att jag kunde få min förlossningsjournal tidigare om jag begärde det, jag fattade aldrig varför men bad såklart om den. Det här var dagen efter Alice föddes och i samband med att jag fick journalen bad de mig läsa igenom den och säga om jag ”höll med” om det som stod. Eftersom jag då fortfarande var i chock så visste jag varken ut eller in, men jo det stod ju att jag ville ha värmekudde på magen och det var ju inte sant eftersom jag ville ha den på ryggen. Det var ju såklart bara en löjlig och helt oviktig detalj men senare här hemma har jag hittat flera saker som enligt mig inte stämmer som tex. när mina krystvärkar startade. I journalen har man skrivit att mina krystvärkar startade när de väl kom in till oss, inte när jag talade om att de startade och de lämnade oss ensamma. Jag fick i alla fall ligga kvar på familjerummet och knapra penicillin som gjorde mig fruktansvärt illamående, men jag får vara kvar hos Alice och det är det som är viktigt.

Dag 8 när vi kommer till Alice på morgonen får vi veta att hon samma dag skrivs ut från IVA och in på familje-neonatalen, nu ska hon få vårdas på rummet. I och med det så var vår plats i samvårdsrummet säkrat eftersom vi nu skulle ta hand om henne där och lära känna varandra, komma igång med amningen och tillslut få ta med henne hem. Men det som vi sett fram emot så länge visade sig inte vara så underbart som vi trott.

Fortsättning följer…

Den saknade delen

Taggar

, , , , ,

Dela

Det här är ett gästinlägg skrivet av Björn någon månad efter att Alice föddes. Vi tänkte från början vänta med att publicera det här inlägget tills jag hade publicerat alla mina delar men nu känns det rätt att publicera detta. Men läs gärna del 1 och del 2 av min förlossningsberättelse innan du läser detta.

Jag kunde ju inte följa med Alice när hon föddes, men det kunde Björn. Det är också intressant att höra hur en man uppfattar situationen som på sätt och vis bara observerar den. Här är alltså den saknade delen, Björns upplevelse.


Efter att sköterskorna hade kommit in på rummet igen och tagit kontroll över situationen kände jag mig lite lugnare, men bara lite. Det var nu det skulle hända; Alice skulle komma ut. Sköterskorna ändrade ställning på Idas säng och hjälpte henne att ändra ställning så barnet lättare skulle kunna komma ut. Sedan började de ”riktiga krystningarna”. Nu vara det inte uppvärmning längre, nu skulle hon ut. Jag satt vid den övre delen av sängen och försökte förmedla vad sköterskorna ville på ett lugnt och sammanhållet sätt; jag ville inte att Ida skulle få panik. Samtidigt kände jag mig väldigt hjälplös då jag inte kunde hjälpa Ida med det otroligt tunga arbetet. Efter några krystningar så insåg jag lite smått att något inte var som det skulle. Sköterskorna larmade och helt plötsligt är det tio sköterskor i rummet där det nyss bara var tre. En gråhårig dam tar över kommandot och de trycker hårt på Idas mage. Vid det här laget så är jag väldigt orolig för att Ida inte ska orka särskilt länge till. Jag märker också att Ida är väldigt orolig och på gränsen till vad jag tror är panik, så jag koncentrerar mig på att säga till henne vad hon ska göra och uppmuntra henne mellan värkarna.

Efter mycket tungt arbete från alla utom mig är hon ute, vår Alice. Hon ligger på Idas mage med fötterna uppåt alldeles stilla. Hennes hud är gråaktig med blåa fläckar. Snabbt och flinkt så klipper en av sköterskorna navelsträngen samtidigt som hon instruerar vår barnmorska att hon ska ta sig snabbt och försiktigt till barnrummet. Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen. Innan jag reser mig upp för att följa med Alice så vänder jag mig om och talar om för Ida vad jag ska göra. Jag vill fortfarande lugna henne.

Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen.

Jag går ut i korridoren och går snabbt runt hörnet efter barnmorska med Alice. De går in i ett rum vid slutet av korridoren som jag inte reflekterat över tidigare. Där inne finns det tre stycken britsar i lagom storlek för nyfödda barn. Alice läggs upp på den mittersta och två sköterskor tar plats på vardera långsida. En läkare som dykt upp från ingenstans tar platsen vid huvudänden. Resterande personal ser till att de tre som jobbar på Alice får de verktyg de behöver. En av sköterskorna frågar om jag vill sitta ner. Ur tonfallet tolkar jag att hon är rädd att jag ska svimma så jag känner snabbt efter hur jag mår. Min diagnos är att jag är väldigt darrig, men att det troligtvis beror på adrenalin och inte så mycket chock. Jag placerar mig på läkarens vänstra sida, ett steg bakåt. Jag vill absolut inte vara i vägen. Sköterskan frågar om vi har valt ett namn åt henne. Jag svarar utan att tveka, ”Alice”.

Läkaren suger ut skräp från luftvägarna på Alice. Först med en väldigt tunn slang och sedan med en lite grövre. När luftvägarna är klara börjar Alice kippa efter luft. Läkaren ser snabbt att Alice inte andas som hon ska och placerar en liten mask över hennes ansikte och lyfter rytmiskt på fingret som täcker ett litet hål i masken. Alice lungor töms och fylls med syre. Sköterskan närmast mig jobbar med att ta blodprover från Alice hand. Det ser väldigt pilligt ut med små, små rör som ska samla upp blod med hjälp av kapillärkraft. Efter någon minut med assisterad andning öppnar Alice ögonen för första gången någonsin. Jag ser direkt att hon har Idas ögon. Hon är så otroligt vacker! Jag kan inte tro att det är sant! Jag är på kanten till att gråta av lycka och samtidigt förtvivlan, men stoppar mig själv med tanken att om jag gråter nu kommer jag inte kunna se vad som händer.

Det första blodprovet strular. Jag har vid två tillfällen hört ett ljud jag känner igen väl; standardljudet i Windows när ett fel uppstått. Det stressar mig lite och jag överlägger snabbt i huvudet om jag borde ta en titt på det för att se om jag kan fixa det. Mitt beslut blir att jag inte vill lämna Alice för att fixa en dator. Dessutom är det nog bara jag som vill vara till nytta igen. De hade troligtvis inte tillåtit mig att hjälpa till. De beslutar till slut att ta ett nytt blodprov och processen med de små rören börjar om. Under tiden har läkaren tagit beslutet att intubera Alice och koppla upp henne till en respirator som ska andas åt henne. Intuberingen går snabbt och smärtfritt. Jag konstaterar att det här är riktiga proffs.

När Alice är inkopplad i respiratorn och har en normal andningsfrekvens så frågar läkaren om jag vill ta ett steg närmare och hålla en hand på Alice. Självklart vill jag, men frågan är om jag kommer att vara i vägen. Läkaren försäkrar mig att jag inte är i vägen så jag lägger försiktigt min ena hand över hennes bröstkorg. Hon tittar med sina klarblåa ögon rakt på mig, men ser inte riktigt ut att kunna fokusera. Hon blinkar trött. I mitt huvud tänker jag att ”Hon är jag, hon är en del av mig”. Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Under hela tiden har min oro för Ida legat i bakhuvudet och gnagt. Jag funderar på om hon är utom sig av panik och/eller sorg, om hon ligger och blöder ihjäl och jag inte är där, om hon är ensam. Jag vill att hon ska vara där med mig, och Alice. Tänk om jag förlorar dem båda, vad gör jag då? Kan jag ens fortsätta leva då?

Läkaren och sköterskorna tejpar fast alla slangar de satt in och pratar om att ringa efter en transportkuvös. När det är klart säger läkaren till mig att vi ska gå in och prata med Ida. Jag funderar snabbt över hur jag ska förhålla mig till Ida, vilket kroppsspråk jag ska visa upp. Jag vill inte att hon ska se hur rädd jag verkligen är av rädsla att hon ska tro att Alice är död. Jag behöver inte fundera särskilt länge eftersom läkaren snabbt talar om vad som har hänt Ida. Jag går fram till Ida som fortfarande ligger i sängen och ler och säger, ”Hon är jättefin! Hon är så söt!”. Sedan är det dags för oss att gå tillbaka till Alice, men innan vi går talar läkaren om att vi snart kommer tillbaka och då ska Ida få hälsa på Alice.

Väl tillbaka i barnrummet så är Alice redan placerad i transportkuvösen. Hon ser lite missnöjd ut, men kanske mest förvirrad och ledsen. Sköterskorna fixar till det sista och sedan börjar de rulla ut henne ur rummet och in till Ida. Inne hos Ida så öppnar de luckan så Ida också får känna och klappa på Alice. En av sköterskorna frågar om jag har en kamera med mig och kanske vill ta en bild. Självklart har jag en kamera med mig. Jag har faktiskt två med, man vet aldrig. Jag letar först efter den lilla smidiga i väskan, men ångrar mig snabbt. Det är klart att jag ska ta den stora, bättre kameran. Jag tar några få bilder på Ida och Alice innan det är dags för oss att lämna Ida igen.

IMG_2414

Alice rullas in i en hiss tillsammans med läkaren och en sköterska. En annan sköterska säger att jag ska följa med henne uppför trapporna. Vi ska bara två våningar upp så jag springer och tar två, tre trappsteg i taget. Halvvägs inser jag att jag inte har ätit särskilt mycket och sovit väldigt lite det senaste dygnet. Jag är utmattad, men saktar inte ner för det. Jag vill inte förlora en sekund med Alice! När vi kommer upp så tvättar jag händerna och smörjer in mig rejält med handsprit eftersom sköterskan säger åt mig att göra det. Anledningen är att vi ska gå in på neonatalavdelningen där många väldigt små barn med nästan inget immunförsvar finns. Vi går in i en sal och jag slås direkt av mängden apparater och skärmar. Min första tanke är ”Star Trek” och den andra är ”Så det är hit alla skattepengar går”. Alice ligger i en liten säng med flera slangar och sladdar inkopplade än sist. Personalen förklarar att de håller på att koppla in övervakningsutrustning. Efter ett litet tag säger de att jag strax måste gå ut ur salen eftersom de ska utföra sterilt arbete. Jag vill inte vara i vägen och passar på att ta en bild till på Alice innan jag går ut och nerför trapporna tillbaka till Ida för att försöka berätta vad som hänt.

Läs del 3 av Idas berättelse här.

Känslor hos psykologen

Taggar

, , , ,

Dela

Jag var hos psykologen igen igår. Tiden går så fort när man pratar med henne, känns som att vi skulle kunna prata i timmar. Det bästa är att fokuset ligger på mig under hela samtalet och att jag i och med det inte behöver lägga någon energi på att lyssna till andras problem eller tidigare upplevelser. Det gör det mycket enklare att fokusera på mina känslor och upplevelser som var gårdagens ämne. Det viktiga är inte hur det faktiskt var utan hur jag upplevde det.

Vissa delar av förlossningen har jag en helt annan tidsuppfattning av än Björn. Jag upplevde exempelvis stunden när de sprang iväg med Alice som oändligt lång (kanske inte så konstigt?) medan Björn säger att det faktiskt var en kort stund de var borta. Vissa delar har jag inget minne från alls, vissa är väldigt luddiga eller flyter ihop, medan andra är glasklara.

Psykologen vill att jag ska berätta vad jag kände i olika situationer, oftast vet jag vad jag ska svara men ibland är det bara blankt. Exempelvis ville hon att jag skulle berätta hur det kändes när vi äntligen fick in Alice till oss. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det. Jag trodde trotts att vi fått Alice situation förklarad för oss och sett alla kopplingar i vårt rum att när vi väl fick in henne så skulle allt vara normalt och Alice vara frisk. Jag tror inte att man kan förberedas för sånna här saker för de är så ofattbara.

När vi fick in Alice var hon fortfarande kopplad till massa elektroder, saturationsmätare, matsond och grimma. Dessa gjorde det svårt att gulla med henne, att plocka upp henne för att gosa var ett stort projekt som innebar att personalen var tvungen att informeras ifall någon elektrod föll av och man var tvungen att vara två så att den ena kunde hålla koll på alla sladdar vid lyftet. Vi var också tvungna att dokumentera varje matning (mängd), blöjbyte (mängd, utseende) och ta tempen. Vi kände oss överrumplade och övergivna när vi fick in Alice.  Så då kopplade antagligen någon slags försvarsmekanism igång hos mig och blockade allt, därför kommer jag inte ihåg särskilt mycket från det som faktiskt var ett positivt framsteg för Alice.

I slutet kom vi in på existensiella frågor. Jag har väldigt många sånna just nu. Varför överlevde just Alice det här? Varför klarade just hon sig så bra medan andra barn har fått så allvarliga skador? Varför hände det här oss? Såklart kunde hon ju inte ge några svar på dessa frågor, men vi pratade om att det är ok att känna sorg över det vi missat och att få vara lite avundsjuk på dem som fått ”perfekta” förlossningar. Sånna här frågor blir också väldigt tunga när man själv eller någon kär faktiskt råkar ut för livshotande händelser.

Psykologen tror också att processerna med Patientnämnden och Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag blir så viktiga för mig för att det är något som jag kan fokusera på. Att jag på så vis ”slipper” tänka på vad som hände eftersom jag förväntar mig svar ifrån dem. Förhoppningsvis har jag fått svar ifrån dem innan nästa möte, då finns det säkert saker som jag behöver prata om.

När vi fick träffa Alice (del 2)

Taggar

, , , ,

Dela

Om du inte har läst den första delen rekommenderas du att göra det först!

När Alice kom ut slängde man bara upp henne på min mage för att snabbt klippa navelsträngen. Allt jag såg var två bleka fötter innan man sprang iväg med henne och hörde hur de ropade:
-Pappa ska med!
Jag puttade på Björn som satt vid mitt huvud och höll mig i händerna. Han såg lika chockad ut som jag kände mig.

Jag låg kvar på rummet och bad förtvivlat de sköterskor som var kvar på rummet att rädda mitt barn utan att få något svar eftersom de inte hade några svar att ge. Jag har insett efteråt att det var här chocken började för mig. Jag låg i sängen och stirrade rakt fram i väggen samtidigt som jag tänkte på hur overkligt det var att ligga här och stirra på väggen medan de sprungit iväg med mitt barn, hur ska jag reagera? Hon får ju bara inte dö, det klarar jag inte av! Jag grät inte, jag skrek inte, jag bara var. Jag vågade inte tänka överhuvudtaget.

Man frågade mig ifall jag sett vilket kön det var på barnet och jag svarade att jag inte sett mer än fötterna men att man på ultraljudet sagt att det skulle vara en tjej. Jo, det var en flicka.

Man hjälpte mig med moderkakan och sen skulle jag sys. Redan under graviditeten hade jag nojjat mig över att spricka och för hur ont det skulle göra att bli sydd ”där nere”. Alla har sagt att man inte tänker på hur ont det gör eftersom man ligger och gullar och fascineras av sitt barn. Nu hade jag inget annat att fokusera på än att få det överstökat. Det var inte skönt och jag tyckte det gick väldigt långsamt. Varför kom de inte tillbaka med mitt barn?
– Du har i alla fall inte spruckit mycket. Säger barnmorskan som syr ihop mig.
– Bara 3 yttre stygn och några inre. Fortsätter hon.
– Jaha, det är ju bra. Svarar jag. Men tänkte samtidigt att jag ju hellre spruckit från naveln till svanskotan än att mitt barn ska dö.

Tydligen var Björn och läkaren inne en snabbis efter att man kopplat in henne i respiratorn för att tala om att hon lever och att man kommer förbi med henne innan de åker upp till IVA (Intensivvårdsavdelningen). Det här har jag inget som helst minne av. När de hade placerat henne i transportkuvösen rullade man in henne till mig.

Första bilden på Alice och första gången jag fick se henne.

Känslan när jag såg henne för första gången är obeskrivlig, hon var så fin, det sötaste barnet jag någonsin sett. Jag var så fascinerad, kunde det där barnet verkligen vara vårt? Den här lilla personen har jag och Björn skapat, jag har burit på henne i 9 månader. Hon tittade rakt på mig och det kändes som om hon bad mig hjälpa henne, trösta henne. Jag kände mig så maktlös när jag såg henne ligga där, jag måste lite på att läkarna tar hand om henne. De öppnade luckan till kuvösen så jag fick känna på henne en snabbis sen drog de iväg henne. Björn fick följa med Alice.

När Alice rullats iväg blev jag ensam på rummet. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ringa mamma eftersom jag behövde någon att prata med. Jag berättade att de blivit mormor och morfar och vart Alice var. Jag kommer inte ihåg vår konversation men jag vet att jag inte ville skrämma upp dem för mycket trotts att jag själv var helt trasig inombords.

En sköterska kom in och sa att hon skulle hämta smörgås och juice åt mig och att Björn kan få detta när han kommer ner från IVA. Vår ”festmåltid” som jag läst att den nya lyckliga familjen får efter förlossningen. Jag ville att Björn skulle komma tillbaka till mig, jag ville inte äta den där ”måltiden” ensam. Samtidigt ville jag ju att han skulle vara med Alice. Innan sköterskan kom in med min smörgås dök Björn upp. Han fick inte stanna längre hos Alice när de skulle ”installera” henne på avdelningen, men vi var båda välkomna upp när jag blivit utskriven från förlossningen. Vi åt och Björn berättade vad som hänt när han var borta.

De ville att jag skulle duscha och besöka toaletten. Att duscha kändes inte som något jag prioriterade i det läget, det var jobbigt att stå också så jag hade ingen vidare lust heller, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Efter 3 1/2 timmar blir jag äntligen utskriven och de kör upp mig till IVA i rullstol efter att vi lämnat våra saker i rummet på BB. Äntligen skulle vi få vara med vår lilla dotter.

Alice i sin ”rymddräkt” och inkopplad i ”rymdstationen”.

På IVA höll man på och förberedde Alice för kylbehandling. Kylbehandling är en relativt ny men väldigt effektiv metod som ska hjälpa hjärnan att läka sig själv efter syrebrist. Massa personal som ”pluggade” in vårt lilla barn i något som för mig lika gärna kunde vara en rymdstation med massa sladdar till olika skärmar och apparater. Hon hade också en liten ”rymddräkt” på sig som skulle hålla henne nedkyld de kommande 3 dygnen. Overklig, hjärtskärande och fullständigt outhärdligt är de ända orden jag kan beskriva det här första besöket som. Det var inte så här det skulle vara, mitt barn ska inte behöva ha en massa sladdar och apparater för att leva. Just då kände vi oss bara i vägen, men personalen försäkrade oss om att vi aldrig är i vägen, det är vårt barn och vi ska självklart få vara med henne så mycket vi vill.

Vi han bara sitta där en kort stund innan vi fick träffa barnläkaren som ville förklara vad som hänt och vad som nu skulle hända med Alice.Vi tog inte in särskilt mycket av det läkaren sa vid det första mötet. Allt hon sa kändes som käftsmällar kombinerat med känslan av att någon försökte karva ut mitt hjärta med en sked. Varför händer det här oss? Mitt barn ska inte behöva gå igenom det här? Sluta!!!!

Allt jag uppfattade var att de gör allt de kan för Alice, att man påbörjar kylbehandling för att syrebristen ska göra så liten skada som möjligt. Att man inte vet hur svåra skador hon kommer få. Jag var ju såklart tvungen att fråga vilka skador vi pratade om:
– Det finns risk för cp-skador. Säger läkaren. Hon sa sen flera andra mindre möjliga skador men jag lyssnade inte längre då. Det bara ringde i huvvet på mig. Mitt barn kommer bli cp-skadat! Har jag gått runt hela graviditeten och oroat mig för down syndrom pga. hennes ekogena tarm för att sen föda fram ett friskt barn som nu kommer bli cp?! Jag vill inte ha ett cp-barn! Jag vill att Alice ska få vara frisk!

Efter samtalet tittade vi bara in en snabbis hos Alice. Nu var det nästan morgon och massa personal stod fortfarande runt Alice och fixade. Vi gick tillbaka till BB, åt en varsin macka, sen sov vi.

Läs fortsättningen här!

Läs pappa Björns upplevelse av förlossningen här!