Arkiv för kategorin ‘Vårdresan’

Patientförsäkringen

Taggar

, , , ,

Dela

I morse ringde de ifrån Patientförsäkringen. Vi har äntligen fått en handläggare! Hon verkade väldigt trevlig och ska nu skicka ett brev hem till oss med sina kontaktuppgifter. Hon kunde inte säga så mycket om Alice fall men kunde tala om att två olika läkare nu ska titta på Alice journaler och göra varsin enskild bedömning. Hon varnade också för att det här kan ta flera månader till även om hon tyckte att det gått väldigt lång tid redan nu bara för att få en handläggare. Men just i det fallet så vet vi ju att det är KS som bär skulden för förseningarna. Vi ska också avvakta med min anmälan och se hur Alice anmälan utvecklar sig. Skönt att det äntligen händer saker i alla fall.

Den saknade delen

Taggar

, , , , ,

Dela

Det här är ett gästinlägg skrivet av Björn någon månad efter att Alice föddes. Vi tänkte från början vänta med att publicera det här inlägget tills jag hade publicerat alla mina delar men nu känns det rätt att publicera detta. Men läs gärna del 1 och del 2 av min förlossningsberättelse innan du läser detta.

Jag kunde ju inte följa med Alice när hon föddes, men det kunde Björn. Det är också intressant att höra hur en man uppfattar situationen som på sätt och vis bara observerar den. Här är alltså den saknade delen, Björns upplevelse.


Efter att sköterskorna hade kommit in på rummet igen och tagit kontroll över situationen kände jag mig lite lugnare, men bara lite. Det var nu det skulle hända; Alice skulle komma ut. Sköterskorna ändrade ställning på Idas säng och hjälpte henne att ändra ställning så barnet lättare skulle kunna komma ut. Sedan började de ”riktiga krystningarna”. Nu vara det inte uppvärmning längre, nu skulle hon ut. Jag satt vid den övre delen av sängen och försökte förmedla vad sköterskorna ville på ett lugnt och sammanhållet sätt; jag ville inte att Ida skulle få panik. Samtidigt kände jag mig väldigt hjälplös då jag inte kunde hjälpa Ida med det otroligt tunga arbetet. Efter några krystningar så insåg jag lite smått att något inte var som det skulle. Sköterskorna larmade och helt plötsligt är det tio sköterskor i rummet där det nyss bara var tre. En gråhårig dam tar över kommandot och de trycker hårt på Idas mage. Vid det här laget så är jag väldigt orolig för att Ida inte ska orka särskilt länge till. Jag märker också att Ida är väldigt orolig och på gränsen till vad jag tror är panik, så jag koncentrerar mig på att säga till henne vad hon ska göra och uppmuntra henne mellan värkarna.

Efter mycket tungt arbete från alla utom mig är hon ute, vår Alice. Hon ligger på Idas mage med fötterna uppåt alldeles stilla. Hennes hud är gråaktig med blåa fläckar. Snabbt och flinkt så klipper en av sköterskorna navelsträngen samtidigt som hon instruerar vår barnmorska att hon ska ta sig snabbt och försiktigt till barnrummet. Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen. Innan jag reser mig upp för att följa med Alice så vänder jag mig om och talar om för Ida vad jag ska göra. Jag vill fortfarande lugna henne.

Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen.

Jag går ut i korridoren och går snabbt runt hörnet efter barnmorska med Alice. De går in i ett rum vid slutet av korridoren som jag inte reflekterat över tidigare. Där inne finns det tre stycken britsar i lagom storlek för nyfödda barn. Alice läggs upp på den mittersta och två sköterskor tar plats på vardera långsida. En läkare som dykt upp från ingenstans tar platsen vid huvudänden. Resterande personal ser till att de tre som jobbar på Alice får de verktyg de behöver. En av sköterskorna frågar om jag vill sitta ner. Ur tonfallet tolkar jag att hon är rädd att jag ska svimma så jag känner snabbt efter hur jag mår. Min diagnos är att jag är väldigt darrig, men att det troligtvis beror på adrenalin och inte så mycket chock. Jag placerar mig på läkarens vänstra sida, ett steg bakåt. Jag vill absolut inte vara i vägen. Sköterskan frågar om vi har valt ett namn åt henne. Jag svarar utan att tveka, ”Alice”.

Läkaren suger ut skräp från luftvägarna på Alice. Först med en väldigt tunn slang och sedan med en lite grövre. När luftvägarna är klara börjar Alice kippa efter luft. Läkaren ser snabbt att Alice inte andas som hon ska och placerar en liten mask över hennes ansikte och lyfter rytmiskt på fingret som täcker ett litet hål i masken. Alice lungor töms och fylls med syre. Sköterskan närmast mig jobbar med att ta blodprover från Alice hand. Det ser väldigt pilligt ut med små, små rör som ska samla upp blod med hjälp av kapillärkraft. Efter någon minut med assisterad andning öppnar Alice ögonen för första gången någonsin. Jag ser direkt att hon har Idas ögon. Hon är så otroligt vacker! Jag kan inte tro att det är sant! Jag är på kanten till att gråta av lycka och samtidigt förtvivlan, men stoppar mig själv med tanken att om jag gråter nu kommer jag inte kunna se vad som händer.

Det första blodprovet strular. Jag har vid två tillfällen hört ett ljud jag känner igen väl; standardljudet i Windows när ett fel uppstått. Det stressar mig lite och jag överlägger snabbt i huvudet om jag borde ta en titt på det för att se om jag kan fixa det. Mitt beslut blir att jag inte vill lämna Alice för att fixa en dator. Dessutom är det nog bara jag som vill vara till nytta igen. De hade troligtvis inte tillåtit mig att hjälpa till. De beslutar till slut att ta ett nytt blodprov och processen med de små rören börjar om. Under tiden har läkaren tagit beslutet att intubera Alice och koppla upp henne till en respirator som ska andas åt henne. Intuberingen går snabbt och smärtfritt. Jag konstaterar att det här är riktiga proffs.

När Alice är inkopplad i respiratorn och har en normal andningsfrekvens så frågar läkaren om jag vill ta ett steg närmare och hålla en hand på Alice. Självklart vill jag, men frågan är om jag kommer att vara i vägen. Läkaren försäkrar mig att jag inte är i vägen så jag lägger försiktigt min ena hand över hennes bröstkorg. Hon tittar med sina klarblåa ögon rakt på mig, men ser inte riktigt ut att kunna fokusera. Hon blinkar trött. I mitt huvud tänker jag att ”Hon är jag, hon är en del av mig”. Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Under hela tiden har min oro för Ida legat i bakhuvudet och gnagt. Jag funderar på om hon är utom sig av panik och/eller sorg, om hon ligger och blöder ihjäl och jag inte är där, om hon är ensam. Jag vill att hon ska vara där med mig, och Alice. Tänk om jag förlorar dem båda, vad gör jag då? Kan jag ens fortsätta leva då?

Läkaren och sköterskorna tejpar fast alla slangar de satt in och pratar om att ringa efter en transportkuvös. När det är klart säger läkaren till mig att vi ska gå in och prata med Ida. Jag funderar snabbt över hur jag ska förhålla mig till Ida, vilket kroppsspråk jag ska visa upp. Jag vill inte att hon ska se hur rädd jag verkligen är av rädsla att hon ska tro att Alice är död. Jag behöver inte fundera särskilt länge eftersom läkaren snabbt talar om vad som har hänt Ida. Jag går fram till Ida som fortfarande ligger i sängen och ler och säger, ”Hon är jättefin! Hon är så söt!”. Sedan är det dags för oss att gå tillbaka till Alice, men innan vi går talar läkaren om att vi snart kommer tillbaka och då ska Ida få hälsa på Alice.

Väl tillbaka i barnrummet så är Alice redan placerad i transportkuvösen. Hon ser lite missnöjd ut, men kanske mest förvirrad och ledsen. Sköterskorna fixar till det sista och sedan börjar de rulla ut henne ur rummet och in till Ida. Inne hos Ida så öppnar de luckan så Ida också får känna och klappa på Alice. En av sköterskorna frågar om jag har en kamera med mig och kanske vill ta en bild. Självklart har jag en kamera med mig. Jag har faktiskt två med, man vet aldrig. Jag letar först efter den lilla smidiga i väskan, men ångrar mig snabbt. Det är klart att jag ska ta den stora, bättre kameran. Jag tar några få bilder på Ida och Alice innan det är dags för oss att lämna Ida igen.

IMG_2414

Alice rullas in i en hiss tillsammans med läkaren och en sköterska. En annan sköterska säger att jag ska följa med henne uppför trapporna. Vi ska bara två våningar upp så jag springer och tar två, tre trappsteg i taget. Halvvägs inser jag att jag inte har ätit särskilt mycket och sovit väldigt lite det senaste dygnet. Jag är utmattad, men saktar inte ner för det. Jag vill inte förlora en sekund med Alice! När vi kommer upp så tvättar jag händerna och smörjer in mig rejält med handsprit eftersom sköterskan säger åt mig att göra det. Anledningen är att vi ska gå in på neonatalavdelningen där många väldigt små barn med nästan inget immunförsvar finns. Vi går in i en sal och jag slås direkt av mängden apparater och skärmar. Min första tanke är ”Star Trek” och den andra är ”Så det är hit alla skattepengar går”. Alice ligger i en liten säng med flera slangar och sladdar inkopplade än sist. Personalen förklarar att de håller på att koppla in övervakningsutrustning. Efter ett litet tag säger de att jag strax måste gå ut ur salen eftersom de ska utföra sterilt arbete. Jag vill inte vara i vägen och passar på att ta en bild till på Alice innan jag går ut och nerför trapporna tillbaka till Ida för att försöka berätta vad som hänt.

Läs del 3 av Idas berättelse här.

Förlossningssamtal på KS i Huddinge

Taggar

, , ,

Dela

Igår var vi på förlossningssamtal på KS i Huddinge. Vid sista mötet med överläkaren på KS i Solna blev vi erbjudna en ”second opinion” i Huddinge eftersom vi inte riktigt litade på att han var helt opartisk när det handlade om hans avdelning och hans medarbetare.

Lite skeptiska var vi ändå inför det här mötet. KS är ju fortfarande KS, skulle de hålla varandra bakom ryggen?

I Huddinge möter vi en trevlig kvinna som påminner väldigt mycket om Alice barnläkare på IVA. Hon går igenom förlossningen med oss från början till slut, talar om vad hon skulle ha gjort, låter oss ställa frågor, men framförallt så lyssnar hon på oss. Hon konstaterade att det saknas journalföring under en större del av den kvällen. (Under den tid vi kände oss väldigt bortglömda och ensamma). Man har höjt och sänkt mitt dropp men inte dokumenterat varför och ingen plan har dokumenterats efter tre timmar med värkstimulerande dropp utan att ha nåt önskad effekt. (Jag låg ytterligare 8tim med värkstimulerande dropp). Dessa saker skulle hon nu ta upp med Solnas överläkare. Hon skulle också diskutera eftervård med honom, samverkan mellan BB och Neo.

Allt som allt tyckte vi att det var ett väldigt bra samtal där vi fick bekräftelse för att allt inte riktigt stämmer eller har utförts på ett perfekt sätt som överläkaren på KS fått det att framstå som.

Hur vi ska gå vidare med den här informationen vet jag inte riktigt, vi känner oss ganska maktlösa. LÖF får titta närmare på fallet och ge oss sin åsikt så får vi gå vidare utifrån det.

Kanske undrar du varför vi ifrågasätter eller ens orkar gå igenom den här processen när allt ändå verkar ha gått bra för Alice?  När Alice föddes kunde vi inte göra någonting för henne, vi kunde bara vänta på att hon skulle vakna och hoppas att allt skulle gå bra. Det här kan vi göra, vi kan ifrågasätta, vi kan kämpa för att du, din fru, ditt barn eller barnbarn inte ska behöva uppleva vården (eller snarare brist på vård) som vi gjorde.

Genomgång av förlossningen

Taggar

, , , ,

Dela

Förra måndagen var vi tillbaka på KS för ett samtal med överläkaren på kvinnokliniken. Vi har ju varit där tidigare på samtal och pga det hade vi inga höga förväntningar på detta samtal. Förra gången kände vi oss överkörda och kränkta, då fick vi 15 min att ställa frågor utan att vi fått möjlighet att förbereda oss eftersom vi inte fått veta vad mötet skulle handla om. De frågor vi lyckades komma på upplevde vi inte att vi fick svar på, läkaren lät otålig och nedlåtande.

Den här gången kom vi alltså dit utan större förväntningar. Egentligen ville jag inte gå dit alls men tänkte att det kanske skulle verka skumt när vi har anmält dem både till Patientnämden och Landstingets ömsesidiga försäkring. Den här gången satt vi i lite mer än 1,5 tim och pratade.  Det kändes som att han hade förberett sig. Det kändes  som att de ansträngde sig.

Vi hade haft tid på oss att förbereda frågor och fick tillfredsställande svar på de flesta av dem. Men det är svårt att titta på exempelvis CTG och bara lita på att allt han säger stämmer, vi har ingen medicinsk utbildning och måste lite blint på att han talar sanning och inte undanhåller information. Han skulle försöka ordna så vi får prata med någon på Karolinska i Huddinge för en ”second opinion”. Fast även där tycker vi det är svårt eftersom ingenting säger att de inte håller varandra bakom ryggen. Det är hemskt att inte våga lita på vården, men det är tyvärr resultatet efter vår upplevelse av förlossningen.

Vi ifrågasatte varför de inte Lex Maria anmält men fick aldrig något enligt oss vettigt svar. Vi i ifrågasatte honom flera gånger men han ansåg inte att det skulle resultera i någonting och därför hade han heller inte anmält det. Men vi tycker inte att det är upp till honom att avgöra ifall det skulle leda till någonting, det är ju därför Lex Maria finns, för att opartiskt göra en utredning där man tittar på ifall någonting kan förbättras för att kunna undvika liknande händelser. Men som sagt, han ansåg inte att det var nödvändigt. Vi hade ju hoppats på att det skulle bli en Lex Maria så att vi den vägen skulle få en ”second opinion”. Det skulle också kännas som ett erkännande och vi skulle känna att vi hade fått upprättelse.

Men allt som allt kändes det ändå som ett bra samtal. De har ansträngt sig och vi har fått säga det vi vill berätta. Det kändes viktigt att de får höra vår upplevelse så att de kan förbättra vården. Vi fick också feedback efter vårt förra möte och fick veta att han hade tagit upp de synpunkter vi lämnade vid första mötet och att de nu ska arbeta för att det inte ska hända igen. Han frågade också oss ett par saker som vi med våra erfarenheter kunde ge vår åsikt kring för att de skulle kunna bli bättre i kontakten med mammor som haft jobbiga förlossningar. Bland annat om vi ansåg att en barnmorska ska ringa upp mamman i fråga för att ventilera händelsen. Min åsikt är att det ska barnmorskan absolut inte göra! Kvinnan bör själv få välja om hon vill ha kontakt med barnmorskan igen för att ventilera eller ställa frågor. Jag blev utsatt för en liknande händelse när vi låg på familjerum med Alice. Mitt i natten kom min barnmorska upp på vårt rum och ville prata. Hon berättade hur dåligt hon mår m.m. Jag var fortfarande i chock och mådde jättedåligt, Björn låg och sov bredvid mig samtidigt som jag försökte söva Alice. Jag upplevde att hon utnyttjade mig som redskap för att själv må bättre och det var varken rätt tidpunkt eller plats för det samtalet.

Känslor hos psykologen

Taggar

, , , ,

Dela

Jag var hos psykologen igen igår. Tiden går så fort när man pratar med henne, känns som att vi skulle kunna prata i timmar. Det bästa är att fokuset ligger på mig under hela samtalet och att jag i och med det inte behöver lägga någon energi på att lyssna till andras problem eller tidigare upplevelser. Det gör det mycket enklare att fokusera på mina känslor och upplevelser som var gårdagens ämne. Det viktiga är inte hur det faktiskt var utan hur jag upplevde det.

Vissa delar av förlossningen har jag en helt annan tidsuppfattning av än Björn. Jag upplevde exempelvis stunden när de sprang iväg med Alice som oändligt lång (kanske inte så konstigt?) medan Björn säger att det faktiskt var en kort stund de var borta. Vissa delar har jag inget minne från alls, vissa är väldigt luddiga eller flyter ihop, medan andra är glasklara.

Psykologen vill att jag ska berätta vad jag kände i olika situationer, oftast vet jag vad jag ska svara men ibland är det bara blankt. Exempelvis ville hon att jag skulle berätta hur det kändes när vi äntligen fick in Alice till oss. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det. Jag trodde trotts att vi fått Alice situation förklarad för oss och sett alla kopplingar i vårt rum att när vi väl fick in henne så skulle allt vara normalt och Alice vara frisk. Jag tror inte att man kan förberedas för sånna här saker för de är så ofattbara.

När vi fick in Alice var hon fortfarande kopplad till massa elektroder, saturationsmätare, matsond och grimma. Dessa gjorde det svårt att gulla med henne, att plocka upp henne för att gosa var ett stort projekt som innebar att personalen var tvungen att informeras ifall någon elektrod föll av och man var tvungen att vara två så att den ena kunde hålla koll på alla sladdar vid lyftet. Vi var också tvungna att dokumentera varje matning (mängd), blöjbyte (mängd, utseende) och ta tempen. Vi kände oss överrumplade och övergivna när vi fick in Alice.  Så då kopplade antagligen någon slags försvarsmekanism igång hos mig och blockade allt, därför kommer jag inte ihåg särskilt mycket från det som faktiskt var ett positivt framsteg för Alice.

I slutet kom vi in på existensiella frågor. Jag har väldigt många sånna just nu. Varför överlevde just Alice det här? Varför klarade just hon sig så bra medan andra barn har fått så allvarliga skador? Varför hände det här oss? Såklart kunde hon ju inte ge några svar på dessa frågor, men vi pratade om att det är ok att känna sorg över det vi missat och att få vara lite avundsjuk på dem som fått ”perfekta” förlossningar. Sånna här frågor blir också väldigt tunga när man själv eller någon kär faktiskt råkar ut för livshotande händelser.

Psykologen tror också att processerna med Patientnämnden och Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag blir så viktiga för mig för att det är något som jag kan fokusera på. Att jag på så vis ”slipper” tänka på vad som hände eftersom jag förväntar mig svar ifrån dem. Förhoppningsvis har jag fått svar ifrån dem innan nästa möte, då finns det säkert saker som jag behöver prata om.

Framsteg?

Taggar

, , ,

Dela

Igår ringde vår handläggare hos patientnämnden. Hon ville bara be om ursäkt för att det tar sån tid. KS har fortfarande inte svarat på deras frågor eller ens hört av sig till dem. Hon hade igår kontaktat dem igen och bett dem skynda på processen. Om vi inte redan gjort det tyckte hon att vi skulle anmäla händelsen, men det har vi ju som sagt redan gjort. Skönt att iallafall patientnämnden hörde av sig, det måste ju betyda att de arbetar vidare.

Idag var jag och Alice på skall- mottagningen. Sjukgymnasten har ju tjatat om det så jag tyckte att det var lika bra. Vi var några minuter tidiga, de var 20min försenade. Efter 3 minuters undersökning fick vi åka hem eftersom allt såg jättefint ut.  Kändes väldigt onödigt. Men som vanligt kan man inte besöka KS utan att nån säger nånting som får mig igång mina tankar. För det första var de 3personer i rummet när vi kom in vilket kändes lite mycket på typ 4kvm med ett skrivbord. Det första läkaren säger är:

– Så det här är Alice, hon är ju lite av en kändis här på KS. Hon ser ju så fin ut nu.

Jaha, precis ALLA som jobbar med barn på KS (Astrid Lindgren) verkar veta allt om hennes fall. Sen kan jag ju undra ifall de tycker att alla stackars barn som det inte gått så bra för är de fula då? Hade Alice varit mindre FIN om hon fått fler allvarliga skador som de inte lyckats hjälpa henne med?

Såhär efteråt undrar jag ifall de var så många på rummet bara för att det var Alice som kom och i så fall av vilken anledning?

En fullpackad fredag

Taggar

,

Dela

I fredags hade jag och Alice en massa saker för oss. Vi började med ett besök hos psykologen som jag och Björn gått hos sen Alice föddes. Den här gången var det dock bara jag och Alice. Det är faktiskt ganska skönt att få prata om tankar, känslor och frågor där. Vi pratade mycket om reaktioner. När vi var mitt uppe i allt kaos på sjukhuset  var vi inte oss själva och man reagerade inte som man väntat sig i de olika situationerna vi utsattes för. De tankar jag hade där på sjukhuset och de sätt jag reagerade på skrämmer mig nu så det är skönt att någon kan förklara varför. Jag var inställd på att det här skulle vara vårt sista möte men vi ska träffas igen och det känns faktiskt skönt.

När vi var klara hos psykologen passade vi på att besöka min farfar som för närvarande ligger på sjukhuset med en bruten höft. Jag har mycket större förståelse för hur jobbigt det är att ligga på sjukhus nu än tidigare. Det känns bra att kunna ge tillbaka lite efter vårens händelser. Vi fick väldigt mycket hjälp och stöttning när vi låg på sjukhuset.

Efter det åkte vi och hämtade min mamma för lite snabba ärenden i Vällingby innan vi äntligen kom hem igen. Carro, Casper, Ola och Jonas kom över på middag och vi hade en trevlig kväll tillsammans som avslutning på en hektisk fredag.

Lex Maria

Taggar

,

Dela

För några dagar sen mailade jag ansvariga för Lex Maria anmälningarna på Karolinska Universitetssjukhuset:

Hej,
Jag undrar varför det inte gjordes någon Lex Maria anmälan när vår dotter Alice föddes med svår syrebrist 10 april 2012? Eftersom förlossningen och neonatal har olika versioner av vad som hände känns det ju som att en utredning behövs för att vården ska bli bättre.

Jag räknade inte med något svar egentligen. Trodde nog att de skulle svara nåt i stil med att de inte kan yttra sig om enskilda fall eller att privatpersoner inte kan göra Lex Maria anmälningar utan att sjukhuset själva gör en bedömning. Men till min stora förvåning fick jag faktiskt ett svar idag:

Hej
Vi avvaktar just nu yttrande från verksamheten i detta fall i och med att det är ett patientnämndsärende. Därefter tar vi ställning till om ytterligare utredning behövs.

Det borde ju betyda att patientnämnden har hört av sig till dem nu. Hoppas patientnämnden hör av sig till mig snart. Jag hoppas att jag orkar vara stark igenom hela den här processen för det känns som att det kommer bli en berg- och dalbana.

 

Sjukgymnasten

Taggar

, , , , ,

Dela

Idag var jag och Alice på Karolinska Universitetssjukhuset igen, fast den här gången hos sjukgymnasten med hennes plexusskada. Allt såg toppen ut så nu räknas armen som frisk och vi behöver inte åka tillbaka dit igen. Skönt!

Mindre skönt var det att sjukgymnasten vill att vi ska besöka skallmottagningen för att Alice huvud inte riktigt format sig som det ska. Men,men det skadar ju inte med ett besök för att höra vad de har att säga om saken.

På vägen hem svängde vi förbi mitt jobb för att hälsa på lite. Trevligt att få prata lite med kollegorna. Nu är Alice helt utslagen efter alla äventyr och sover sött i sin vagga.

Ifrågasätta vården?

Taggar

, , ,

Dela

Sista dagen på Björns semester var vi på återbesök på neonatalavdelningen. Trotts att vi fått så många goda besked om Alice utveckling så  har jag mått dåligt inför det här besöket. Hon måste ju bli godkänd och jag oroar mig ständigt för att de ska se nånting som tyder på att allt inte är som det ska. Jag sov väldigt dåligt natten före besöket för att jag låg och tänkte för mycket.

Väl där så såg ju allt såklart superbra ut och Alice behöver inte komma tillbaka föränns hon fyller ett år. Skönt! Men som vanligt får man ju alltid något nytt när man går på de där besöken. Tydligen ska Alice  få träffa psykolog när hon blir lite äldre för att se hur hennes start i livet påverkat henne. Det är väl bra antar jag men det känns som att hennes barndom kommer innehålla mycket sjukhusbesök. När de hade undersökt färdigt undrade de ifall vi hade några frågor och då kunde jag ju såklart inte vara tyst. Jag ifrågasatte varför KS inte gjorde någon Lex Maria anmälan när Alice föddes.

Vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Socialstyrelsen. Denna regel kallas lex Maria.

(Socialstyrelsen)

Läkaren säger då att man har diskuterat det men att han tyvärr inte kunde svara på varför. Men han lovade att han skulle ifrågasätta det.

Jag berättade att specialistmödravåden uttalat sig om att Alice syrebrist inte alls skulle ha varit särskilt allvarlig och frågade vad han ansåg om det. Jag vill att de åtminstone ska kunna ge samma version. Läkaren säger då att det var tråkigt att de sagt så för de har på neonatal bedömt Alice syrebrist som allvarlig och det var därför man valde att kylbehandla henne. Han menar att de aldrig skulle utsatt Alice för behandlingen om det inte ansågs absolut nödvändigt. Sen säger han det som får mig att haja till ordentligt:
-Vi har diskuterat det här fallet flera gånger med förlossningen men vi kommer inte överens. Vi anser att barnläkaren har lång erfarenhet och att man ska kunna lite på hennes bedömning i det här fallet. Men jag ska ta upp det igen och påpeka att ni tagit upp det med mig.

Jag berättade då att jag själv efter vårt samtal på specialist mödravården tagit kontakt med Patientnämnden och gjort en anmälan till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) eftersom vi känner att någonting inte stämmer.

Jag blir bara argare och argare på KS förlossning. Det känns som att de håller barnmorskan bakom ryggen för att hon ska slippa en anmälan. Det borde Lex Maria anmälas så att en utredning startas kring vad som egentligen hände. Jag vill ha svar så att jag kan gå vidare, inte bara få fler anledningar att ifrågasätta. Nu väntar jag otåligt på att Patientnämnden ska höra av sig efter sitt samtal med KS och på LÖF där jag hoppas att man kommer göra en utredning.

Första gången jag höll i Alice. Då var Alice 4 dagar gammal.