Taggar

, , , ,

Dela

I måndags var jag på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Alice för ett sista besök på neonatalavdelningen. I höstas fick vi gå till en barnpsykolog och en sjukgymnast där det gjordes en massa övningar med Alice för att utvärdera eventuella skador hon fått vid förlossningen. Det här läkarbesöket vi var på i måndags skulle sammanfatta dessa två tidigare besök. Lite nervösa var vi ändå, jag och Björn, inför denna slutgiltiga bedömning.

Under Alice första levnadsår oroade jag mig väldigt mycket, hade sömnsvårigheter, svårt att lämna henne ifrån mig och behövde hjälp av psykolog för att bearbeta det som hände under och efter förlossningen. Men nu snart 6 år senare, oroar vi oss inte över att det skulle vara något fel på vår underbara tjej. Det är klart att vetskapen om alla komplikationer hon hade där i början gjort att man alltid hållit lite extra koll på utvecklingsstadier och liknande. Turligt nog har hon ju alltid varit tidig med det mesta, hon satt upp tidigt, gick tidigt, hade tidigt ett stort ordförråd, är social, är väldigt empatisk, har stor fantasi, och är alltid i farten osv. Men vi är hennes föräldrar och kanske är det någonting som vi inte ser?

Besöket visade sig verkligen bli vårt sista möte och Alice är nu utskriven och ”godkänd”. -Nu gör vi slut. Sa läkaren innan vi gick och gav Alice en sjukhusnalle att ta med hem. Jag kan fortfarande inte fatta att det är över. Jag undrar ifall jag någonsin kommer att på riktigt fatta det?