Taggar

, , ,

Dela

Graviditeter och förlossningar är inte min grej!

Tänk att jag nu är välsignad med två härliga och friska barn! Ingen av mina graviditeter har varit komplikationsfria och det har varit flera tillfällen då vi varit riktigt oroliga. Med Alice hade jag misstänkt propp i lungan tidigt i graviditeten och med Erik misstänkte man att jag blivit blodförgiftad. Utöver dessa orosmoment har jag under båda graviditeterna varit heltidssjukskriven för foglossning ungefär halva graviditeterna. Erik bestämde sig dessutom under sista veckorna för att lägga sig i säte, men vände sig i tid för att vi skulle slippa genomgå ett vändningsförsök, även om vi faktiskt var tvungna att åka in till Karolinska sjukhuset i Solna bara för att få beskedet att han vänt sig och vi fick åka hem.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att min kropp inte är skapad för graviditeter, många verkar gå igenom så mysiga graviditeter, jag är inte en av dem.

883727_10151764525964296_143456587_o

Blodförgiftning?

0186755631047e59d336cd94b264a2b794aabc04b0

Vändningsförsök

Förlossningar verkar inte heller riktigt vara min grej. Vi är otroligt tacksamma för att båda våra barn är friska, för hur de kom ut i världen har varit allt annat än komplikationsfritt. Alice fastnade på vägen ut (skulderdystoci), fick syrebrist och hamnade på kylbädd. Utöver detta fick hon också diverse infektioner och bröt ena nyckelbenet, så vi tillbringade hennes två första veckor i livet på sjukhus. Du kan läsa min förlossningsberättelse med Alice här! Man kan ju tycka att redan min första graviditet och förlossning skulle avskräckt mig från att någonsin vilja skaffa fler barn, men icke. Jag var fast besluten om att vi skulle ha fler barn, att Alice skulle få ett syskon.

IMG_0238

Alice låg nedkyld sina första tre dygn ute i den stora världen.

Precis som med Alice lyckades vi inte bli gravida på egen hand utan jag fick medicineras med Pergotime. Under vår semester med husvagnen sommaren 2013 plussade jag äntligen igen. Alice skulle bli storasyster!

_MG_1567

Efterlängtat plus!

Man kan ju alltid önska

Jag hade en väldigt stark önskan att den här förlossningen skulle få bli en ”normal” förlossning, en förlossning där jag skulle få upp mitt barn på bröstet, Björn få klippa navelsträngen och allt skulle vara bra med barnet. Jag hade under graviditeten kontakt med Aurora-mottagningen (en mottagning för förlossningsrädda) på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna där vi också planerade att föda. Man tyckte att jag borde föda vaginalt eftersom det inte fanns några hinder för detta och man trodde starkt att eftersom Alice föddes vaginalt så borde andra förlossningen flyta på smidigt. Eftersom kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer ser man helst att man föder vaginalt, men beslutet var ändå upp till mig. Jag ville ju som sagt få min ”normala” förlossning så kejsarsnitt var aldrig aktuellt, dessutom hade jag ju aldrig blivit snittad men klarat av en vaginal förlossning tidigare så det kändes tryggare. Ett tillväxtultraljud tydde på ett normalstort barn så allt verkade gå precis som vi ville.

Ultraljud_blogg_

Erik i magen vid rutinultraljudet.

Vårt beräknade förlossningsdatum kom och gick, jag började faktiskt undra om jag bara var skengravid eftersom det inte hände något. Exakt en vecka efter beräknat förlossningsdatum fick jag värkar under natten. Hela dagen gick jag med svaga värkar som var hyfsat regelbundna men inte tillräckligt täta eller starka. På kvällen åkte vi ändå in till förlossningen för en kontroll, jag var bara öppen en centimeter ”fast med mjuka kanter” som de noga påpekade. Vi fick åka hem igen men det kändes ändå bra att veta att allt var bra med lillebror i magen.

Kvällen den 22 mars stod jag inte ut längre. Vi ringde till förlossningen och jag överdrev både värkarnas styrka och täthet en aning bara för att vi skulle få åka in. Väl där var jag bara öppen fyra centimeter, så det var några oroliga sekunder där som jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Men vi blev inskrivna 19:52 och min förlossning hade officiellt startat.

Nu kör vi!

Klockan 21.50 klarar jag mig fortfarande helt utan smärtlindring och man planerar en ny bedömning efter klockan 23:00 på kvällen. Jag fortsätter gå runt, sitter på en pilatesboll, pillar på mobilen, småpratar med Björn, allt för att fördriva tiden.

22:30 erbjuder man mig en tidig EDA. Läkaren som sätter smärtlindringen finns ju inte alltid till hands och eftersom jag redan visste och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha EDA insatt precis som jag hade med Alice så erbjöd man det i god tid.

23:30 kommer narkosläkaren in och lägger EDA utan att aktivera den eftersom jag ännu inte behöver smärtlindringen, men nu sitter den i alla fall där.

00:15 Sticker man hål på mina hinnor (Amniotomi) för att försöka få fart på värkarna. Jag var nu öppen fem centimeter och man sätter en skalp CTG-registrering på Erik.

00:20 börjar jag med lustgas eftersom man räknar med att värkarna ska öka i styrka efter amniotomin och det kan vara skönt att få ”öva” lite innan de riktigt onda värkarna sätter in.

01:40 sätter man in värkstimulerande dropp (Oxytocin) eftersom allting tydde på värksvaghet.

02:15 aktiverar man EDA:n eftersom värkarna blir allt starkare

._MG_3309_editblog_

02:40 har jag fortfarande väldigt ont av värkarna trots EDA och det känns inte alls som under Alice förlossningen då jag fick EDA insatt, då kunde jag ganska snabbt sova efter att man lagt den, nu kämpade jag mig fortfarande igenom värkarna med lustgas. Efter ett tag inser jag att bara min vänstra sida är bedövad.

03:05 kommer narkosläkaren in och drar ut EDA:n lite. Jag får nu bättre smärtlindringseffekt men inte alls lika bra som vid Alice förlossningen. Bara att kämpa vidare.

Det värkstimulerande droppet har inte gett den effekt man önskade och lillebrors puls går ned under mina sammandragningar. Jag får börja inta olika positioner för att se om det blir någon förbättring, jag vill helst bara ligga på rygg i sängen, men de ville nödvändigt ha mig på sidan vilket gjorde vansinnigt ont när värkarna kom. Jag började seriöst undra om jag verkligen skulle överleva förlossningen om jag skulle vara tvungen att ligga på sida.

04:45 känner jag ett starkt tryck nedåt när värkarna kommer och de olika ställningarna jag fått prova har inte hjälpt Eriks puls från att sjunka under värkarna. EDA:n har inte heller den effekt man har önskat. Man har under förloppets gång stängt av och satt på det värkstimulerande droppet ett antal gånger utan att vi visste om det pga lillebrors CTG. Nu stänger man av det helt.

05:00 konstaterar läkaren att jag är öppen 8 cm. Hon konstaterar också att lillebror ligger med vidöppen bjudning precis som Alice gjorde. Läkaren förklarar att hon inte har några stora förhoppningar på en lyckad vaginal förlossning och att hon är orolig för att lillebror ska fastna med axlarna (Skulderdystoci) precis som Alice gjorde. Hon rekommenderade kejsarsnitt men valet var fortfarande mitt. Om jag ville försöka kämpa med olika ställningar för att han skulle komma nedåt så fick jag det, men i slutändan kanske kejsarsnitt ändå skulle bli nödvändigt. Valet var egentligen väldigt enkelt eftersom vi absolut inte ville riskera att hamna i samma situation som förra gången, men jag bröt ändå ihop när jag insåg att jag inte skulle få min normala förlossning och jag var dessutom livrädd.

Inte riktigt som vi hade tänkt oss

Väl inne i operationssalen hade jag vansinniga värkar. Det bestämdes att EDA:n skulle tas bort eftersom den fungerade tveksamt och att jag istället skulle få en spinalbedövning. Medan man väntade på att bedövningen skulle ta fick jag hemska värkar gång på gång och alla i rummet var lika förvånade varje gång jag fick en värk eftersom bedövningen borde tagit bort smärtan. Antagligen för att få mig att tänka på någonting annat än min rädsla började man gissa lillebrors vikt. Tillväxtultraljudet hade visat på en normalstor bebis och man uppskattade att barnet inte skulle väga över 4000gr. Ingen i operationssalen trodde på den bedömningen utifrån hur stor mage jag hade där jag låg. Jag gissade på 3900gr medan läkaren trodde mer på 4500gr.

Ännu en narkosläkare tillkallades eftersom spinalbedövningen inte heller tog. Men allt såg bra ut och man kunde inte förstå varför jag fortfarande kände mina värkar. Vid det här laget var jag helt förtvivlad varje gång en ny värk kom och hela min kropp skakade oavbrutet, till och med barnsköterskan såg tårögd ut när hon försökte hjälpa mig genom värkarna. Till slut var det någon som kom på att det fanns lustgas på rummet, inte för att den hjälpte särskilt mycket, men det var klart mycket bättre än inget. Jag drog in så mycket lustgas jag bara kunde när jag kände värkarna komma och hoppades nog nånstans att jag skulle svimma och slippa känna eller tänka.

Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig.

Till slut gav man upp och det bestämdes att jag skulle sövas eftersom bedövningen inte tog. Då fick jag ännu mer panik eftersom jag aldrig tidigare blivit sövd. Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig. Att jag sen har läst om folk som blir sövda men känner hela operationen gjorde ju inte saken bättre. Jag fick för mig att jag ville ringa min mamma ifall jag skulle råka dö där på operationsbordet, men Björn övertalade mig (sån tur var!) om att det bara skulle skrämma henne. Björn fick inte stanna kvar i rummet när det blev bestämt att jag skulle sövas, utan fick vänta på lillebror i barnrummet som låg vägg i vägg tillsammans med barnsköterskan och barnläkaren. Jag fick en mask att andas i och strax därefter känner jag en konstig doft som smakade konstigt i munnen, sen är allting svart.

Ett mirakel!

06:21 föds Erik, 3790gr tung och 51cm lång. Jag var den som gissat närmast på vikten, men det visste jag ju inte då eftersom jag fortfarande låg på operationsbordet nedsövd. Erik skrek direkt och barnläkaren konstaterade att han mådde bra och kunde lämna rummet ganska omgående. Björn fick i alla fall klippa navelsträngen. Björn och Erik fick sen packa ihop sig och återvända till förlossningsrummet för att vänta på mig.

Under operationen får jag en blödning och förlorar 1400ml blod. Jag vet inte när jag vaknar till första gången, jag vet bara att någon försökte få liv i mig och sa mitt namn sen var allting svart igen. Jag glider in och ut ur sömn flera gånger innan jag uppfattar vart jag är och vaknar upp ensam på uppvaket. Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och vi pratar lite om saker jag inte minns. Men jag minns att hon sa att hon skulle ringa till förlossningen så att jag kunde få träffa min man och vår lilla pojke. Jag fick låna en telefon och ringde hem till min mamma för att berätta vad som hänt. Det var skönt att äntligen få prata med henne.

Någonstans brast det i kommunikationen mellan förlossningen och uppvaket för Björn och Erik kom aldrig. Istället träffades vi på BB i rummet vi skulle spendera våra närmsta dagar. Jag låg redan där inne när Björn och Erik kom och man lade direkt Erik hud mot hud på mitt bröst. Han var hungrig och tog direkt bröstet och började suga. Björn hade inte haft det helt lätt de där timmarna innan vi äntligen återförenades, med en hungrig bebis som inte ville annat än få mat.

20140324-114408.jpg

Hela det första dygnet efter operationen är som ett töcken. Jag sov av och till hela dagen och kommer knappt ihåg någonting mer än att jag inte hade någon matlust, att mina föräldrar hälsade på under sen eftermiddag tillsammans med Alice och att man ville att jag skulle sätta mig upp i sängen (vilket gjorde sjukt ont).

Vi stannade på BB sammanlagt 4 dygn och vi fick den där normala BB-tiden som jag drömt om så länge. Dagarna flöt på ganska bra, när vi inte gullade med Erik var det rörelseträning för mig pga. snittet, besök av Björns föräldrar och bror samt av min mormor och morfar, vardagliga bestyr och amning som skulle komma igång. Men jag förstår inte alla de som sagt att snitt skulle vara så enkelt och praktiskt? Jag tyckte att det var ett helvete rent ut sagt att komma tillbaka, det gjorde sjukt ont HELA tiden i flera dagar, jag tappade aptiten helt och mådde illa av morfinet, att hitta bekväma sovställningar var princip omöjligt även en tid efter det att vi kom hem. Jag har fortfarande obehag och nedsatt känsel från naveln ned till snittet och nu har det snart gått sex månader sen jag snittades.

Huvudvärk!

Under vistelsen på BB hade jag till och från sjukt ont i huvudet men man viftade bort det som trötthet eftersom jag ändå piggnat till och var uppe på benen hyfsat snabbt. Tyvärr tilltog huvudvärken när vi kom hem från BB och den blev bara värre och värre. Till slut låg jag bara i soffan och kved, ville ha kolsvart och inga ljud. Det blev ohållbart så till slut kontaktade Björn förlossningen som i sin tur kontaktade akuten och bad oss åka in. Väl där fick jag träffa en läkare som gjorde bedömningen att jag fått en Durapunktion, vilket innebär att narkosläkaren stack in nålen för långt när hon lade ryggmärgsbedövningen och på så vis punkterade mig och min spinalvätska läckte ut. Symptomen för det är olidlig huvudvärk. Man hade ingen möjlighet att under helgen boka en tid för att lägga en bloodpatch vilket är ett ingrepp där man går in och ”lagar” punktionen, så istället ordinerades jag liggläge och ofantligt mycket smärtlindring. En Durapunktion läker sig själv med tiden och enligt läkaren så borde den redan ha läkt ut, men om det fortfarande skulle varit lika illa på måndags morgonen skulle man boka in en tid åt mig för bloodpatch. Smärtlindringen underlättade smärtan så pass bra att jag aldrig behövde lägga någon bloodpatch, men det var ett par riktigt jobbiga första dagar hemma och Björn stannade hemma ett par dagar extra utöver de första 10 dagarna för att hjälpa till med barnen.

Jag fick aldrig den där förlossningen jag ville ha och visst sörjer jag lite att jag inte fått upp nåt av mina barn på bröstet när de kom ut i världen, men det känns ändå ok. Jag har idag två friska, härliga och efterlängtade barn och det är det enda som egentligen betyder någonting.

01e33467192b21f06d5669bb901856d65433fc76b6

Min mening med livet! ♥