Taggar

, , , , ,

Dela

För ca. 3 år sen fick vi veta att min pappa har cancer. Han opererades kort därefter och vi hade turen att få behålla honom efter den operationen som var både avancerad och osäker. Någon månad senare kunde jag dansa med min pappa på mitt bröllop.

Cancern visade sig dock vara obotlig och satt även vid hans hjärta och luftstrupe, ställen man inte opererar på. Då satte man igång medicinering med en ny typ av sprutor, riktigt giftiga saker som han tar med jämna mellanrum för att hålla cancern i schack så att den inte sprider sig. Det finns inget sätt att se ifall dessa sprutor fungerar mer än med tiden. Det måste gå tillräckligt lång tid för att se att de faktiskt inte växer. Oro, väntan och sorg har ständigt gnagt på oss de senaste åren medan livet rullat på.

Igår var min pappa och mamma hos läkaren för att prata om framtiden. Hade sprutorna hjälpt? Hade cancern spritt sig? Vi hade turen att få det glädjande beskedet att cancern inte har spridit sig, sprutorna verkar fungera för min pappa, i alla fall hittills. Igår kväll fick vi också beskedet att en av pappas närmaste vänner som fick cancer för ett år sedan inte är lika lyckligt lottad, han kommer inte att få komma hem till sin familj igen. Våra tankar går nu till hans fru och dotter. Det kunde precis lika gärna ha varit min pappa och det hugger i hjärtat bara vid tanken.

Jag är oändligt tacksam och glad att min pappa finns här hos oss. Jag älskar dig pappa!