Taggar

, , , ,

Dela

_MG_2589_editblog_

Ja, nu har ju Halloween redan varit och vi är inne i Allahelgona helgen. Veckan som varit har inte varit bättre än tidigare veckor. Alice har varit på förskolan större delen av veckan men Björn och jag har varit dåliga sen i onsdags båda två. Egentligen blev vi nog aldrig friska utan samma skit som vi dragit runt på i flera veckor nu blossar upp på nytt hela tiden med feber, snor och hosta. I vanliga fall brukar jag dekorera en hel del här hemma inför Halloween men eftersom ingen av oss haft någon ork så fick det räcka med två spöken i köksfönstret och några dekorationspumpor på matsalsbordet. Alice säger ”booo” varje gång hon kommer in i köket och ser spökena och tycker det är riktigt spännande när de lyser på kvällen. Underbara unge!

I tisdags morse upptäckte jag något som liknade ett myggbett på vänstra underarmen, från ”bettet” gick det som en röd ådra upp till armvecket. Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet som vanligt. När jag kom hem var det fortfarande kvar vilket jag tyckte var lite märkligt. Eftersom vi lever i ett lustigt mediasamhälle där man lägger upp allt möjligt knasigt i olika sociala nätverk och jag är en av dem som hänger på detta så lade jag upp en bild av mitt ”bett” på Facebook med frågan ”Vad är det här?”.  Min bästa vän Caroline svarade ganska snabbt och misstänkte blodförgiftning och tyckte att jag skulle ringa vårdguiden. Fick lite andra gissningar också, men jag tog egentligen ingen av dem på allvar eftersom jag var så inställd på att det antagligen var ett myggbet. Dagen fortlöpte, hämtade Alice på förskolan, förberedde middag. Mamma/mormor var förbi en sväng och rastade Alice eftersom jag har så ont i mina fogar. Mamma tyckte att det såg läskigt ut och övertygade mig i alla fall att ringa vårdguiden. Vårdguiden tyckte absolut att jag skulle ta det hela på allvar och genast söka vård på närmaste närakut. Jaha, bara ringa och föröka boka en tid.

883727_10151764525964296_143456587_o

Väl på närakuten fick jag träffa en läkare som bryter så att jag knappt fattar vad människan säger överhuvudtaget. Han pratar om borrelia och blodförgiftning, tittar några sekunder på min arm och skickar hem mig med ett recept på penicillin. Allt är över på mindre än 5 min. När jag går därifrån känner jag mig mer orolig än när jag kom dit. Kommer lillebror i magen må bra av penicillinet? Jag hade noga påpekat att jag var gravid men kände inget förtroende alls för varken läkaren eller hans diagnos (som inte heller var helt tydlig). Brukar man inte ta blodprover om man misstänker blodförgiftning? När vi hämtade ut receptet frågade jag apotekaren om riskerna kring graviditet men hon lugnade mig och sa att det inte ska vara några problem.

På onsdagsmorgonen hade märket på armen blivit ännu större, hårdare och med fler ”ådror” som sträckte sig ifrån den. Jaja, det tar väl kanske ett tag innan penicillinet börjar värka. Vi gör oss i ordning för förskola och jobb. Jag lämnar Alice på förskolan (som numera känns som flera mil bort pga. foglossningen). När jag kommer hem känner jag mig alldeles klibbig och varm. Tar tempen och ser att jag har 38,7 graders feber. Får panik eftersom jag verkligen skulle behöva ta mig till jobbet, vad ska mina kollegor tro om mig. Men efter väldigt mycket velade och kontakt med vårdguiden som absolut vill att jag ska ta mig till akuten landar beslutet ändå i att ta det säkra före det säkra för lillebrors skull. Skulle aldrig kunna förlåta mig själv om någonting skulle hända honom för att jag ”måste” åka till jobbet. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag hade svårt att bestämma mig överhuvudtaget, men jag vill alltid vara så himla duktig.

Mamma kastar sig från sitt jobb för att skjutsa in mig till akuten på KS i Solna. Man tar massor med prover och hittar bland annat stafylokocker. Näsprov är nog bland de värsta prover jag någonsin tagit, känns som att de sticker upp en pinne i hjärnan på en, vrider, vrider och vrider på den där hemska pinnen, det gör inte ont men det är fruktansvärt obehagligt. Läkaren här engagerar sig verkligen och äntligen känner jag mig i trygga händer. Flera av proverna ska ta ett par dagar att analysera så hon lovar att återkomma med svaren. Hon byter ut penicillinet (som tydligen inte alls hjälper mot stafylokocker utan endast streptokocker) mot en antibiotika med större bredd.

Idag hörde läkaren av sig och kunde utesluta några diagnoser utifrån proverna. Men nu skulle hon eventuellt vilja att jag kommer in för en lungröntgen p.g.a.. av någonting hon sett av alla undersökningar och prover. Men eftersom man ogärna röntgar gravida och inte vill röntga någon i onödan så ville hon avvakta tills hon fått in svaren från det sista provet som tydligen inte är klart ännu. Hon ska återkomma.

Ja, jag känner ju att hon tar mitt tillstånd på allvar i alla fall. Men jag vill helst slippa göra en lungröntgen. Jag gjorde flera olika lungröntgen när jag väntade Alice för att man misstänkte att jag hade en propp i lungan och jag mådde verkligen dåligt av vetskapen om vad vi utsatte min lilla bebis i magen för, vill inte sitta i samma sits igen.