Taggar

, , ,

Dela

Den här dagen började inte särskilt bra. När jag och barnen gjorde oss i ordning för att gå till förskolan hör jag plötsligt hur det dunsar i trappan. Min första tanke var att Alice hade kastat ned någonting för trappan, men när jag hör Erik skrika inser jag till min förskräckelse vad som hade hänt. Erik hade ramlat ned för trappan! Jag kastar mig nedför trappan efter Erik och när jag tänker tillbaka på händelsen så känns det som att jag flög ned för trappan och inte ens nuddade trappstegen. Erik skriker för full hals och jag lyfter hastigt upp honom i famnen och försöker trösta honom. Jag ringer helt förtvivlad till Björn som får lugna ned mig innan jag ringer till vårdguiden. De tycker såklart att jag ska åka in till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att kolla upp honom eftersom han är så liten. Jag skakar i hela kroppen när jag klär på barnen deras kläder.

Vi lämnar Alice på förskolan och åker direkt vidare till akuten. Såklart är det samma tid som han normalt brukar sova en stund och jag gör verkligen allt i min makt för att han inte ska somna eftersom jag har hört att om man fått hjärnskakning så får man absolut inte somna, men till ingen nytta. När jag inser att det är kört ringer vi upp vårdguiden igen för att kolla hur allvarligt det faktiskt är om han sover en stund eftersom vi riskerar att köra av vägen om jag ska fippla med honom hela vägen in. Jag får beskedet att det är ok om han somnar men att jag måste hålla koll på hans andning.

På akuten skickar man oss vidare till deras närakut, antar att de inte tyckte att läget verkade särskilt allvarligt, men de angav aldrig någon direkt orsak. På Astrids närakut har jag aldrig varit förut och när vi vandrar igenom ”fågelvägen” funderar jag på om vi inte snart har besökt alla Astrid Lindgrens olika avdelningar med våra barn. Läkaren vi träffade undersökte Erik, men tyckte inte att det verkade som att han tagit någon större skada av fallet. Om man tittar på honom så kan man faktiskt inte se att han skulle ha ramlat ned för någon trappa, han har några små svagt röda bulor på huvudet, det är allt. Han verkar inte ha ont någonstans och är sitt vanliga glada jag. Vi fick åka hem ganska direkt eftersom hon inte tyckte att vi skulle sitta där och bli smittade av vinterkräksjukan, men jag fick order om att hålla lite extra koll på honom under dagen.

Jag är så otroligt tacksam över att allting gick så himla bra ändå. Jag bannar mig själv för att jag inte kom ihåg att stänga grinden på övervåningen när de lekte där. Jag hade ju faktiskt tänkt att jag måste komma ihåg grinden idag när vi satt och åt frukost, eftersom Erik nu har blivit en supersnabb krypare som är ute på en massa egna upptåg. Men efter den här händelsen lär jag nog inte glömma att stänga grinden igen. Alice blev ju såklart också jätterädd och gömde sig faktiskt i garderoben, så vi har pratat jättemycket om det som hände i morse med henne. Det är dock lite ironiskt att hon nu har en bula som är större än någon av Eriks för att hon sprang omkring  och ramlade när vi skulle hämta henne på förskolan. Tänk att ens barn är de som kan skrämma en mest av allt.

_MG_1908_editblog_

Direkt på trappan igen!