Taggar

, , ,

Dela

Nu har det gått ett halvår till sen vi hörde något ifrån LÖF. Så häromdagen bestämde jag mig för att kontakta dem för att höra om de kommer någon vart med vårt ärende. Det var inte så enkelt att få tag på vår handläggare som jag hade hoppats på eftersom hon då hade gått för dagen så jag fick ringa igen igår. Första gången jag ringde satt hon i möte, andra gången pratade hon redan i telefon, men tredje gången gillt så fick jag faktiskt tag på henne. Då fick jag veta att vi blivit tilldelade en ny handläggare och fick hennes kontaktuppgifter. Sån tur var kunde hon också tala om för mig vad som hände i ärendet just nu utan att jag behövde jaga vår nya handläggare också. Sist vi pratades vid så skulle två oberoende läkare titta på fallet. Jag fick veta att en obstetriker och en gynekolog har tittat på det men nu skulle även en barnläkare få säga sitt och han hade fått all information i slutet på maj så vi kan nog inte räkna med att få något resultat på utredningen förrän om ytterligare ett halvår skulle jag tro.

Jag önskar att allt det här kan få ett avslut så snart som möjligt för det är extremt jobbigt att inte få svar. Tyvärr tror jag inte att vi kommer få de svar vi ”hoppas” på eller förväntar oss men vi kan i alla fall få ett avslut. Jag har genom den här resan förlorat mycket av det förtroende jag tidigare hade för sjukvården. Som patient är man i princip maktlös och har inga rättigheter värda att tala om. Jag undrar ifall vi hade fått andra svar ifall Alice faktiskt fått skador av syrebristen? Omöjligt att spekulera i, jag vet, men tankarna finns ändå där. Funderar också på hur jag kommer må under en eventuell framtida graviditet och hur jag/vi kommer känna inför förlossningen.

Innan patientnämnden skulle avsluta vårt ärende tyckte min handläggare att jag skulle skriva ett svar till KS på brevet jag fick från dem via Patientnämnden. Hon trodde att det skulle kännas bra för oss att få sista ordet och tala om vad vi tyckte om deras nonchalanta svar. Jag orkade aldrig svara, jag ville inte svara på det kränkande brevet. Om jag hade svarat hade det bara känt som att något hängde kvar i luften som aldrig skulle bli besvarat eller få någon som helst respons. Så jag valde att inte svara, att inte plåga mig själv med att sitta ned och återuppleva vår ångest och förtvivlan som vården uppenbarligen inte bryr sig ett dugg om men som plågar mig kanske inte längre varje vaken minut eller ens varje dag men fortfarande för ofta. Jag valde att få ett avslut.

IMG_0266