Taggar

, , , , ,

Dela

Idag var vi på Astrid Lindgrens Barnsjukhus för uppföljning på Neuropediatriska avdelningen. Alla barn som haft en tuff start på livet följer man upp och kollar lite extra. Redan när Alice vandrade in i undersökningsrummet konstaterade de att hon redan visat upp sina färdigheter bara genom att gå in i rummet. De kollade lite reflexer och ställde lite frågor sen fick vi gå. Jag hade ju hoppats på att få henne friskförklarad idag med så gör man tydligen inte. När hon fyller två år ska hon tillbaka och träffa en psykolog, sjukgymnast och läkare för ytterligare uppföljning. Allt såg bra ut idag och hon fick inga anmärkningar på någonting så vi får väl nöja oss med det.

Rullstolar borde ju finnas på alla förskolor för att öka förståelse för andras situation och för ökad medkänsla. Det här är första gången jag stött på en lek-rullstol och det är på en plats (neuropediatriska avdelningen) där många barn redan sitter i en.

Igår fick vi med oss en remiss hem ifrån husläkaren. Remissen skulle vi ta med oss till akuten när vi ändå var på KS så att de kunde se över Alice arm där det finns resurser. Vi hade hoppats på att de bara skulle avfärda det som en mindre skada så Alice skulle slippa skena eller gips, men så blev det tyvärr inte. Vi fick veta att hennes ena ben i underarmen nästan är helt av och böjt. Det var ett gränsfall ifall man skulle operera eller inte men eftersom hon är så liten så borde det kunna läka av sig självt, men om hon hade varit lite äldre så skulle man definitivt operera. Så nu fick vår älskling en gipsad arm med sig hem. Om ungefär en vecka ska vi till Järva sjukhus för kontroll, där ska man röntga och titta så att allt går åt rätt håll. Ser det inte bättre ut kommer det troligen bli en operation i alla fall. Usch, det vågar jag knappt tänka på!

Röntgenbild över frakturen i Alice vänsterarm

Väldigt svårt att se kanske men frakturen sitter närmare handleden i det tjockare benet och syns som ett streck som nästan går tvärs igenom benet.

Alice var arg på gipset under hemresan och när vi kom hem men efter att hon fått lite mat i magen så verkade världen vara en ganska bra plats igen. Jag och Björn är nog fortfarande lite chockade över att det ändå var så pass allvarligt, för det kan man verkligen inte tro när man ser vår glada prinsessa som klättrar överallt precis som vanligt.