Taggar

, , , ,

Dela

Om du inte har läst den första delen rekommenderas du att göra det först!

När Alice kom ut slängde man bara upp henne på min mage för att snabbt klippa navelsträngen. Allt jag såg var två bleka fötter innan man sprang iväg med henne och hörde hur de ropade:
-Pappa ska med!
Jag puttade på Björn som satt vid mitt huvud och höll mig i händerna. Han såg lika chockad ut som jag kände mig.

Jag låg kvar på rummet och bad förtvivlat de sköterskor som var kvar på rummet att rädda mitt barn utan att få något svar eftersom de inte hade några svar att ge. Jag har insett efteråt att det var här chocken började för mig. Jag låg i sängen och stirrade rakt fram i väggen samtidigt som jag tänkte på hur overkligt det var att ligga här och stirra på väggen medan de sprungit iväg med mitt barn, hur ska jag reagera? Hon får ju bara inte dö, det klarar jag inte av! Jag grät inte, jag skrek inte, jag bara var. Jag vågade inte tänka överhuvudtaget.

Man frågade mig ifall jag sett vilket kön det var på barnet och jag svarade att jag inte sett mer än fötterna men att man på ultraljudet sagt att det skulle vara en tjej. Jo, det var en flicka.

Man hjälpte mig med moderkakan och sen skulle jag sys. Redan under graviditeten hade jag nojjat mig över att spricka och för hur ont det skulle göra att bli sydd ”där nere”. Alla har sagt att man inte tänker på hur ont det gör eftersom man ligger och gullar och fascineras av sitt barn. Nu hade jag inget annat att fokusera på än att få det överstökat. Det var inte skönt och jag tyckte det gick väldigt långsamt. Varför kom de inte tillbaka med mitt barn?
– Du har i alla fall inte spruckit mycket. Säger barnmorskan som syr ihop mig.
– Bara 3 yttre stygn och några inre. Fortsätter hon.
– Jaha, det är ju bra. Svarar jag. Men tänkte samtidigt att jag ju hellre spruckit från naveln till svanskotan än att mitt barn ska dö.

Tydligen var Björn och läkaren inne en snabbis efter att man kopplat in henne i respiratorn för att tala om att hon lever och att man kommer förbi med henne innan de åker upp till IVA (Intensivvårdsavdelningen). Det här har jag inget som helst minne av. När de hade placerat henne i transportkuvösen rullade man in henne till mig.

Första bilden på Alice och första gången jag fick se henne.

Känslan när jag såg henne för första gången är obeskrivlig, hon var så fin, det sötaste barnet jag någonsin sett. Jag var så fascinerad, kunde det där barnet verkligen vara vårt? Den här lilla personen har jag och Björn skapat, jag har burit på henne i 9 månader. Hon tittade rakt på mig och det kändes som om hon bad mig hjälpa henne, trösta henne. Jag kände mig så maktlös när jag såg henne ligga där, jag måste lite på att läkarna tar hand om henne. De öppnade luckan till kuvösen så jag fick känna på henne en snabbis sen drog de iväg henne. Björn fick följa med Alice.

När Alice rullats iväg blev jag ensam på rummet. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ringa mamma eftersom jag behövde någon att prata med. Jag berättade att de blivit mormor och morfar och vart Alice var. Jag kommer inte ihåg vår konversation men jag vet att jag inte ville skrämma upp dem för mycket trotts att jag själv var helt trasig inombords.

En sköterska kom in och sa att hon skulle hämta smörgås och juice åt mig och att Björn kan få detta när han kommer ner från IVA. Vår ”festmåltid” som jag läst att den nya lyckliga familjen får efter förlossningen. Jag ville att Björn skulle komma tillbaka till mig, jag ville inte äta den där ”måltiden” ensam. Samtidigt ville jag ju att han skulle vara med Alice. Innan sköterskan kom in med min smörgås dök Björn upp. Han fick inte stanna längre hos Alice när de skulle ”installera” henne på avdelningen, men vi var båda välkomna upp när jag blivit utskriven från förlossningen. Vi åt och Björn berättade vad som hänt när han var borta.

De ville att jag skulle duscha och besöka toaletten. Att duscha kändes inte som något jag prioriterade i det läget, det var jobbigt att stå också så jag hade ingen vidare lust heller, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Efter 3 1/2 timmar blir jag äntligen utskriven och de kör upp mig till IVA i rullstol efter att vi lämnat våra saker i rummet på BB. Äntligen skulle vi få vara med vår lilla dotter.

Alice i sin ”rymddräkt” och inkopplad i ”rymdstationen”.

På IVA höll man på och förberedde Alice för kylbehandling. Kylbehandling är en relativt ny men väldigt effektiv metod som ska hjälpa hjärnan att läka sig själv efter syrebrist. Massa personal som ”pluggade” in vårt lilla barn i något som för mig lika gärna kunde vara en rymdstation med massa sladdar till olika skärmar och apparater. Hon hade också en liten ”rymddräkt” på sig som skulle hålla henne nedkyld de kommande 3 dygnen. Overklig, hjärtskärande och fullständigt outhärdligt är de ända orden jag kan beskriva det här första besöket som. Det var inte så här det skulle vara, mitt barn ska inte behöva ha en massa sladdar och apparater för att leva. Just då kände vi oss bara i vägen, men personalen försäkrade oss om att vi aldrig är i vägen, det är vårt barn och vi ska självklart få vara med henne så mycket vi vill.

Vi han bara sitta där en kort stund innan vi fick träffa barnläkaren som ville förklara vad som hänt och vad som nu skulle hända med Alice.Vi tog inte in särskilt mycket av det läkaren sa vid det första mötet. Allt hon sa kändes som käftsmällar kombinerat med känslan av att någon försökte karva ut mitt hjärta med en sked. Varför händer det här oss? Mitt barn ska inte behöva gå igenom det här? Sluta!!!!

Allt jag uppfattade var att de gör allt de kan för Alice, att man påbörjar kylbehandling för att syrebristen ska göra så liten skada som möjligt. Att man inte vet hur svåra skador hon kommer få. Jag var ju såklart tvungen att fråga vilka skador vi pratade om:
– Det finns risk för cp-skador. Säger läkaren. Hon sa sen flera andra mindre möjliga skador men jag lyssnade inte längre då. Det bara ringde i huvvet på mig. Mitt barn kommer bli cp-skadat! Har jag gått runt hela graviditeten och oroat mig för down syndrom pga. hennes ekogena tarm för att sen föda fram ett friskt barn som nu kommer bli cp?! Jag vill inte ha ett cp-barn! Jag vill att Alice ska få vara frisk!

Efter samtalet tittade vi bara in en snabbis hos Alice. Nu var det nästan morgon och massa personal stod fortfarande runt Alice och fixade. Vi gick tillbaka till BB, åt en varsin macka, sen sov vi.

Läs fortsättningen här!

Läs pappa Björns upplevelse av förlossningen här!