Taggar

, , , ,

Dela

Alice föddes den 10 april klockan 23:46. Hon var 53cm lång och vägde 4,6kg. Alice och jag hade en väldigt lång och kämpig förlossning, ett dygn hemma med värkar och sedan 18 tim på förlossningen innan hon kom ut. Björn är min klippa, han var lika delaktig i förlossningen som jag och gav mig verkligen allt stöd jag behövde. Tack vare honom stod jag ut alla dessa timmar och kände mig trygg. Trotts att min förlossning inte gick som önskat så var förlossningen det häftigaste jag någonsin gjort och en upplevelse jag vill uppleva igen. Det här är min förlossningsberättelse och min upplevelse av förlossningen med lite stöd av förlossningsjournalen.

Mina värkar satte igång 04:30 den 9 april. Jag ringde Danderyds sjukhus 3ggr, första gången tyckte de att jag skulle avvakta, andra gången var det fullt och tyckte jag kunde avvakta så kanske det fanns plats om 4 timmar, tredje gången runt 23 på kvällen ville man skicka mig vidare till Uppsala men kanske skulle det finnas plats om 4 timmar. Jag sa att jag hellre avvaktar lite till eftersom jag absolut inte ville åka till Uppsala. Jag och Björn gjorde oss i ordning för natten även om jag insåg att jag inte skulle få sova.

Klockan 04:30 den 10 april stod jag inte ut längre, nu ville jag i alla fall få komma in för en kontroll. Björn fick ringa det här fjärde samtalet till Danderyd för att undvika Uppsala, jag kände mig inte tillräckligt stark för att säga ifrån. Tillslut lyckades de få in oss på Karolinska sjukhuset men de såg gärna att vi tog det lugnt hemma eftersom det inte fanns plats med en gång. Vi åt frukost, duschade och packade det sista innan vi åkte.

06:32 kom vi in och jag blev undersökt. Jag hoppades verkligen att de inte skulle skicka hem mig igen. Jag var öppen 5cm och fick beröm för att jag jobbat på så bra hemma. När jag frågade hur lång tid det brukar ta från 5cm tills barnet är ute sa barnmorskan att vi borde ha vår bebis vid ca 13:30 idag om allt gick som det skulle. Nu fick vi ett rum på förlossningsavdelning – stora enheten. Strax efter vi kommit i ordning där inne rullas en tjej in i rummet bredvid som gallskriker och fortsätter göra det ett bra tag tills hennes förlossning var över. Jag blev lite orolig när jag hörde henne och funderade på när jag skulle få sådär ont.

09:57 tar man mitt vatten för att ”få igång det hela” eftersom ingenting händer. Nu tar man även fram lustgasen så jag hinner öva upp tekniken. Lustgas var inte alls som jag trott, man blir inte glad eller fnittrig, bara avtrubbad och lite ”borta”. Men lustgasen var min bästa vän resten av förlossningen.

11:00 har jag bara öppnats ytterligare 1cm och man vill nu sätta in värkstimulerande dropp. I samband med det rekommenderar man sätta epiduralbedövning (EDA) eftersom de räknar med att smärtan kommer öka. Jag hade innan bestämt att jag skulle klara förlossningen med enbart lustgas men vågar inte annat än göra som de rekommenderar. EDA var så skönt! Inte att sätta in (eftersom de misslyckades på första försöket) men effekten var otrolig! Jag sov till och med en stund, vilket var väldigt skönt efter att knappt ha fått sova på två nätter. Vad som var mindre skönt var när de glömde fylla på och värkarna kom non-stop (tack vare det värkstimulerande droppet) så jag inte fick några pauser. Dagen fortsätter och man uppmanar mig att byta ställningar då och då.

20:20 tillkallade man läkaren eftersom jag inte öppnade mig trotts värkstimulerande. När barnmorskan kände efter var jag 8 cm öppen och minuten efter när läkaren ber mig krysta vid nästa värk så var jag plötsligt öppen 10cm.
– Bra, nu fortsätter vi som vanligt och skippar snitt, sa läkaren.
Var snitt ens på tapeten? Det hade ingen nämnt för mig! Men lättad blev jag, för snittad vill jag inte bli.

Någon gång runt 23  börjar mina krystvärkar och jag talar om det för barnmorskan.
– Du får försöka andas igenom värkarna för hon har inte roterat färdigt, sa barnmorskan. Jag får ligga på höger sida med vänster ben i högläge. Klockan är nu 23:17. Trotts att jag bestämt säger att det inte går att andas igenom dem och hon ser att jag krystar så lämnar alla rummet. Jag och Björn blir ensamma och jag fortsätter krysta eftersom jag inte kan andas igenom dem, kroppen tog över. Jag känner att ”Nu kommer hon ut!” vilket jag också upplyser Björn om i ren panik. Jag trodde helt ärligt att hon skulle ploppa ut på golvet eftersom ingen kom när vi ringer på hjälp. Jag skickar ut Björn i korridoren efter hjälp men där finns ingen. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, kommer äntligen barnmorskan in och konstaterar att krystningarna hade börjat. Nu var klockan 23:37.

Jag krystar och krystar och krystar. Flera gånger säger man till mig att:
– Bara en krystning till sen kommer hon! Men ingen bebis kom ut.
Jag märker att barnmorskan bara blir mer och mer stressad vilket ger mig panik. Jag känner att jag måste få ut henne nu! Jag hör också hur barnmorskan viskar att ansiktet inte ligger rätt. Mer panik! Jag letar efter värkarna och känner dem knappt för att jag är så stressad, får ännu mer panik när jag inte orkar pressa mer fast alla skriker åt mig att ta i mer. Björn ser också stressad ut och jag försöker verkligen trycka så länge jag kan vid varje krystvärk.
– Jag håller fast huvudet utanför! Säger barnmorskan.

23:45 Är det plötsligt väldigt många människor i rummet. Man lägger mig på rygg och två personer hänger sig över min mage och trycker samtidigt som barnmorskan och en till sätter mina fötter mot sig och säger bestämt åt mig att ta i för allt vad jag är värd!

Läs fortsättningen!