Taggar

, , , ,

Dela

Jag var hos psykologen igen igår. Tiden går så fort när man pratar med henne, känns som att vi skulle kunna prata i timmar. Det bästa är att fokuset ligger på mig under hela samtalet och att jag i och med det inte behöver lägga någon energi på att lyssna till andras problem eller tidigare upplevelser. Det gör det mycket enklare att fokusera på mina känslor och upplevelser som var gårdagens ämne. Det viktiga är inte hur det faktiskt var utan hur jag upplevde det.

Vissa delar av förlossningen har jag en helt annan tidsuppfattning av än Björn. Jag upplevde exempelvis stunden när de sprang iväg med Alice som oändligt lång (kanske inte så konstigt?) medan Björn säger att det faktiskt var en kort stund de var borta. Vissa delar har jag inget minne från alls, vissa är väldigt luddiga eller flyter ihop, medan andra är glasklara.

Psykologen vill att jag ska berätta vad jag kände i olika situationer, oftast vet jag vad jag ska svara men ibland är det bara blankt. Exempelvis ville hon att jag skulle berätta hur det kändes när vi äntligen fick in Alice till oss. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det. Jag trodde trotts att vi fått Alice situation förklarad för oss och sett alla kopplingar i vårt rum att när vi väl fick in henne så skulle allt vara normalt och Alice vara frisk. Jag tror inte att man kan förberedas för sånna här saker för de är så ofattbara.

När vi fick in Alice var hon fortfarande kopplad till massa elektroder, saturationsmätare, matsond och grimma. Dessa gjorde det svårt att gulla med henne, att plocka upp henne för att gosa var ett stort projekt som innebar att personalen var tvungen att informeras ifall någon elektrod föll av och man var tvungen att vara två så att den ena kunde hålla koll på alla sladdar vid lyftet. Vi var också tvungna att dokumentera varje matning (mängd), blöjbyte (mängd, utseende) och ta tempen. Vi kände oss överrumplade och övergivna när vi fick in Alice.  Så då kopplade antagligen någon slags försvarsmekanism igång hos mig och blockade allt, därför kommer jag inte ihåg särskilt mycket från det som faktiskt var ett positivt framsteg för Alice.

I slutet kom vi in på existensiella frågor. Jag har väldigt många sånna just nu. Varför överlevde just Alice det här? Varför klarade just hon sig så bra medan andra barn har fått så allvarliga skador? Varför hände det här oss? Såklart kunde hon ju inte ge några svar på dessa frågor, men vi pratade om att det är ok att känna sorg över det vi missat och att få vara lite avundsjuk på dem som fått ”perfekta” förlossningar. Sånna här frågor blir också väldigt tunga när man själv eller någon kär faktiskt råkar ut för livshotande händelser.

Psykologen tror också att processerna med Patientnämnden och Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag blir så viktiga för mig för att det är något som jag kan fokusera på. Att jag på så vis ”slipper” tänka på vad som hände eftersom jag förväntar mig svar ifrån dem. Förhoppningsvis har jag fått svar ifrån dem innan nästa möte, då finns det säkert saker som jag behöver prata om.