Taggar

, , , ,

Dela

Förra måndagen var vi tillbaka på KS för ett samtal med överläkaren på kvinnokliniken. Vi har ju varit där tidigare på samtal och pga det hade vi inga höga förväntningar på detta samtal. Förra gången kände vi oss överkörda och kränkta, då fick vi 15 min att ställa frågor utan att vi fått möjlighet att förbereda oss eftersom vi inte fått veta vad mötet skulle handla om. De frågor vi lyckades komma på upplevde vi inte att vi fick svar på, läkaren lät otålig och nedlåtande.

Den här gången kom vi alltså dit utan större förväntningar. Egentligen ville jag inte gå dit alls men tänkte att det kanske skulle verka skumt när vi har anmält dem både till Patientnämden och Landstingets ömsesidiga försäkring. Den här gången satt vi i lite mer än 1,5 tim och pratade.  Det kändes som att han hade förberett sig. Det kändes  som att de ansträngde sig.

Vi hade haft tid på oss att förbereda frågor och fick tillfredsställande svar på de flesta av dem. Men det är svårt att titta på exempelvis CTG och bara lita på att allt han säger stämmer, vi har ingen medicinsk utbildning och måste lite blint på att han talar sanning och inte undanhåller information. Han skulle försöka ordna så vi får prata med någon på Karolinska i Huddinge för en ”second opinion”. Fast även där tycker vi det är svårt eftersom ingenting säger att de inte håller varandra bakom ryggen. Det är hemskt att inte våga lita på vården, men det är tyvärr resultatet efter vår upplevelse av förlossningen.

Vi ifrågasatte varför de inte Lex Maria anmält men fick aldrig något enligt oss vettigt svar. Vi i ifrågasatte honom flera gånger men han ansåg inte att det skulle resultera i någonting och därför hade han heller inte anmält det. Men vi tycker inte att det är upp till honom att avgöra ifall det skulle leda till någonting, det är ju därför Lex Maria finns, för att opartiskt göra en utredning där man tittar på ifall någonting kan förbättras för att kunna undvika liknande händelser. Men som sagt, han ansåg inte att det var nödvändigt. Vi hade ju hoppats på att det skulle bli en Lex Maria så att vi den vägen skulle få en ”second opinion”. Det skulle också kännas som ett erkännande och vi skulle känna att vi hade fått upprättelse.

Men allt som allt kändes det ändå som ett bra samtal. De har ansträngt sig och vi har fått säga det vi vill berätta. Det kändes viktigt att de får höra vår upplevelse så att de kan förbättra vården. Vi fick också feedback efter vårt förra möte och fick veta att han hade tagit upp de synpunkter vi lämnade vid första mötet och att de nu ska arbeta för att det inte ska hända igen. Han frågade också oss ett par saker som vi med våra erfarenheter kunde ge vår åsikt kring för att de skulle kunna bli bättre i kontakten med mammor som haft jobbiga förlossningar. Bland annat om vi ansåg att en barnmorska ska ringa upp mamman i fråga för att ventilera händelsen. Min åsikt är att det ska barnmorskan absolut inte göra! Kvinnan bör själv få välja om hon vill ha kontakt med barnmorskan igen för att ventilera eller ställa frågor. Jag blev utsatt för en liknande händelse när vi låg på familjerum med Alice. Mitt i natten kom min barnmorska upp på vårt rum och ville prata. Hon berättade hur dåligt hon mår m.m. Jag var fortfarande i chock och mådde jättedåligt, Björn låg och sov bredvid mig samtidigt som jag försökte söva Alice. Jag upplevde att hon utnyttjade mig som redskap för att själv må bättre och det var varken rätt tidpunkt eller plats för det samtalet.