Taggar

, ,

Dela

Idag har vi haft en ganska omtumlande dag. Vi har upplevt att Alice har haft ont i sin vänstra arm i några dagar. Det var i fredags jag reagerade första gången då hon skrek när jag tog i henne för att hon inte fick riva ned telefonen här hemma. Fast den första gången tänkte jag bara ”Oj, vilken stark reaktion. Måste hon bli så arg för att hon inte får som hon vill?” sen tänkte jag inte mer på det. På lördagen hände detta flera gånger och vi upptäckte att hon bara skrek när man tog i hennes vänstra arm eller höll henne i vänstra handen. Påklädning och sätta på sig bilbälte var också jobbigt. Nu började vi ju fatta att något var galet och ringde vårdguiden för råd. De tyckte att vi kunde avvakta tills på måndag och då åka upp till husläkaren. Eftersom hon inte skrek eller var konstant olycklig så trodde de inte att det var något allvarligt utan antagligen bara en stukning. Vi valde då att lyda rådet och avvakta.

Nej, så här kan vi inte ha det! Alice ska inte behöva ha så ont att jag inte kan ta i henne.

På söndagen upplevde vi det som att det var lite bättre så vi åkte aldrig upp till läkaren på måndagen. När Alice och jag varit på Coop och handlat så ville Alice gosa med vår skitiga bil. Jag höll i allt vi hade handlat och kände mig som en packåsna och tog Alice utan att tänka mig för i vänstra armen för att styra henne hemåt. Det skulle jag ju såklart inte ha gjort för nu hade jag inte bara alla saker att bära utan också en gallskrikande Alice som jag var tvungen att bära hem. Nej, så här kan vi inte ha det! Alice ska inte behöva ha så ont att jag inte kan ta i henne. Vi bestämde oss då för att det var dags att besöka doktorn.

I morse vaknade vi alldeles för sent för att hinna upp till deras öppna mottagning. Självklart sover hela familjen länge den dagen vi skulle behöva vakna tidigare och inte tvärtom. Jag bestämmer mig i alla fall för att ringa upp till läkarhuset och se ifall vi inte kunde få en tid under dagen. Turligt nog hade de ett återbud kl. 13, så vi haffade den tiden.

Väl inne hos läkaren visar inte Alice särskilt mycket smärta när läkaren klämmer och känner (typiskt!), hon sträcker sig bara efter nappen, tillslut tittar hon olyckligt upp på mig med tårar i ögonen. Läkaren slutar klämma och känna och jag gör mitt allra bästa för att förklara hur jobbigt hon verkar ha det hemma. Vi får en remiss till röntgen även om han inte tror att det kommer visa någonting, hon verkar ju inte ha så jätteont. Men läkaren tycker att man hellre skickar barn och äldre till röntgen en gång för mycket än en gång för lite. Jag frågar om vi ska komma tillbaka efter vi varit på röntgen och läkaren säger att det får vi om vi vill men annars kan han ringa under eftermiddagen. Jag ifrågasätter ifall det inte är bättre att vi kommer tillbaka ifall det faktiskt visar sig att det är någonting. ”Jo, det skulle ju vara bra OM det visar sig att det är någonting, men den chansen är ju väldigt liten eftersom hon inte har så ont.” Jag kände på mig att det var någonting som inte var bra med Alice arm, hon är ju nästan aldrig ledsen och extremt tålig så när hon gråter för att man tar i henne då är någonting fel. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka efter röntgen.

Ojoj, det ÄR någonting som är fel!

Röntgen gick strålande även om Alice blev lite ledsen efter sista röntgenbilden då de var tvungna att vrida hennes arm. Sen var det bara att sitta i väntrummet och vänta på att få träffa doktorn igen. Alice charmade alla tanter och farbröder som satt i väntrummet och alla tyckte att hon var en så söt och duktig liten tjej. Tillslut fick vi komma in till läkaren igen. Vi blev hämtade av läkarstudenten som var med även vid undersökningen som förklarade att läkaren satt i telefonen med en ortoped för konsultation. ”Ojoj, det ÄR någonting som är fel!” tänkte jag och satte mig ned och lyssande på samtalet som pågick.

Tillslut fick jag äntligen höra det förfärliga beskedet, Alice har en splitterfraktur i vänstra underarmen. Tyvärr har de ju inte de resurser som krävs för att ta hand om det där men eftersom vi ändå ska till Astrid Lindgren i morgon för återbesök hos neuropediatriska avdelningen så tyckte han att vi kunde gå till akuten där efteråt. Vi fick med oss ett kuvert som vi skulle lämna där också men eftersom han förslöt det så vet jag inte vad som står i det men han pratade om en remiss. Alla var lika förvånade över hur allvarlig skada Alice faktiskt hade, hon säger ju knappt ett pip när man undersöker, leker och springer omkring precis som vanligt. Men usch vilket dåligt samvete jag fick! Varför åkte vi inte in med henne tidigare?

Alice fick ett stödbandage tills vidare, i morgon får vi veta om hon behöver en skena eller kanske rentutav gipsas. Vår stackars underbara unge, ska du bryta ett ben i kroppen varje år?