Taggar

, , , , ,

Dela

Det här är ett gästinlägg skrivet av Björn någon månad efter att Alice föddes. Vi tänkte från början vänta med att publicera det här inlägget tills jag hade publicerat alla mina delar men nu känns det rätt att publicera detta. Men läs gärna del 1 och del 2 av min förlossningsberättelse innan du läser detta.

Jag kunde ju inte följa med Alice när hon föddes, men det kunde Björn. Det är också intressant att höra hur en man uppfattar situationen som på sätt och vis bara observerar den. Här är alltså den saknade delen, Björns upplevelse.


Efter att sköterskorna hade kommit in på rummet igen och tagit kontroll över situationen kände jag mig lite lugnare, men bara lite. Det var nu det skulle hända; Alice skulle komma ut. Sköterskorna ändrade ställning på Idas säng och hjälpte henne att ändra ställning så barnet lättare skulle kunna komma ut. Sedan började de ”riktiga krystningarna”. Nu vara det inte uppvärmning längre, nu skulle hon ut. Jag satt vid den övre delen av sängen och försökte förmedla vad sköterskorna ville på ett lugnt och sammanhållet sätt; jag ville inte att Ida skulle få panik. Samtidigt kände jag mig väldigt hjälplös då jag inte kunde hjälpa Ida med det otroligt tunga arbetet. Efter några krystningar så insåg jag lite smått att något inte var som det skulle. Sköterskorna larmade och helt plötsligt är det tio sköterskor i rummet där det nyss bara var tre. En gråhårig dam tar över kommandot och de trycker hårt på Idas mage. Vid det här laget så är jag väldigt orolig för att Ida inte ska orka särskilt länge till. Jag märker också att Ida är väldigt orolig och på gränsen till vad jag tror är panik, så jag koncentrerar mig på att säga till henne vad hon ska göra och uppmuntra henne mellan värkarna.

Efter mycket tungt arbete från alla utom mig är hon ute, vår Alice. Hon ligger på Idas mage med fötterna uppåt alldeles stilla. Hennes hud är gråaktig med blåa fläckar. Snabbt och flinkt så klipper en av sköterskorna navelsträngen samtidigt som hon instruerar vår barnmorska att hon ska ta sig snabbt och försiktigt till barnrummet. Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen. Innan jag reser mig upp för att följa med Alice så vänder jag mig om och talar om för Ida vad jag ska göra. Jag vill fortfarande lugna henne.

Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen.

Jag går ut i korridoren och går snabbt runt hörnet efter barnmorska med Alice. De går in i ett rum vid slutet av korridoren som jag inte reflekterat över tidigare. Där inne finns det tre stycken britsar i lagom storlek för nyfödda barn. Alice läggs upp på den mittersta och två sköterskor tar plats på vardera långsida. En läkare som dykt upp från ingenstans tar platsen vid huvudänden. Resterande personal ser till att de tre som jobbar på Alice får de verktyg de behöver. En av sköterskorna frågar om jag vill sitta ner. Ur tonfallet tolkar jag att hon är rädd att jag ska svimma så jag känner snabbt efter hur jag mår. Min diagnos är att jag är väldigt darrig, men att det troligtvis beror på adrenalin och inte så mycket chock. Jag placerar mig på läkarens vänstra sida, ett steg bakåt. Jag vill absolut inte vara i vägen. Sköterskan frågar om vi har valt ett namn åt henne. Jag svarar utan att tveka, ”Alice”.

Läkaren suger ut skräp från luftvägarna på Alice. Först med en väldigt tunn slang och sedan med en lite grövre. När luftvägarna är klara börjar Alice kippa efter luft. Läkaren ser snabbt att Alice inte andas som hon ska och placerar en liten mask över hennes ansikte och lyfter rytmiskt på fingret som täcker ett litet hål i masken. Alice lungor töms och fylls med syre. Sköterskan närmast mig jobbar med att ta blodprover från Alice hand. Det ser väldigt pilligt ut med små, små rör som ska samla upp blod med hjälp av kapillärkraft. Efter någon minut med assisterad andning öppnar Alice ögonen för första gången någonsin. Jag ser direkt att hon har Idas ögon. Hon är så otroligt vacker! Jag kan inte tro att det är sant! Jag är på kanten till att gråta av lycka och samtidigt förtvivlan, men stoppar mig själv med tanken att om jag gråter nu kommer jag inte kunna se vad som händer.

Det första blodprovet strular. Jag har vid två tillfällen hört ett ljud jag känner igen väl; standardljudet i Windows när ett fel uppstått. Det stressar mig lite och jag överlägger snabbt i huvudet om jag borde ta en titt på det för att se om jag kan fixa det. Mitt beslut blir att jag inte vill lämna Alice för att fixa en dator. Dessutom är det nog bara jag som vill vara till nytta igen. De hade troligtvis inte tillåtit mig att hjälpa till. De beslutar till slut att ta ett nytt blodprov och processen med de små rören börjar om. Under tiden har läkaren tagit beslutet att intubera Alice och koppla upp henne till en respirator som ska andas åt henne. Intuberingen går snabbt och smärtfritt. Jag konstaterar att det här är riktiga proffs.

När Alice är inkopplad i respiratorn och har en normal andningsfrekvens så frågar läkaren om jag vill ta ett steg närmare och hålla en hand på Alice. Självklart vill jag, men frågan är om jag kommer att vara i vägen. Läkaren försäkrar mig att jag inte är i vägen så jag lägger försiktigt min ena hand över hennes bröstkorg. Hon tittar med sina klarblåa ögon rakt på mig, men ser inte riktigt ut att kunna fokusera. Hon blinkar trött. I mitt huvud tänker jag att ”Hon är jag, hon är en del av mig”. Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Under hela tiden har min oro för Ida legat i bakhuvudet och gnagt. Jag funderar på om hon är utom sig av panik och/eller sorg, om hon ligger och blöder ihjäl och jag inte är där, om hon är ensam. Jag vill att hon ska vara där med mig, och Alice. Tänk om jag förlorar dem båda, vad gör jag då? Kan jag ens fortsätta leva då?

Läkaren och sköterskorna tejpar fast alla slangar de satt in och pratar om att ringa efter en transportkuvös. När det är klart säger läkaren till mig att vi ska gå in och prata med Ida. Jag funderar snabbt över hur jag ska förhålla mig till Ida, vilket kroppsspråk jag ska visa upp. Jag vill inte att hon ska se hur rädd jag verkligen är av rädsla att hon ska tro att Alice är död. Jag behöver inte fundera särskilt länge eftersom läkaren snabbt talar om vad som har hänt Ida. Jag går fram till Ida som fortfarande ligger i sängen och ler och säger, ”Hon är jättefin! Hon är så söt!”. Sedan är det dags för oss att gå tillbaka till Alice, men innan vi går talar läkaren om att vi snart kommer tillbaka och då ska Ida få hälsa på Alice.

Väl tillbaka i barnrummet så är Alice redan placerad i transportkuvösen. Hon ser lite missnöjd ut, men kanske mest förvirrad och ledsen. Sköterskorna fixar till det sista och sedan börjar de rulla ut henne ur rummet och in till Ida. Inne hos Ida så öppnar de luckan så Ida också får känna och klappa på Alice. En av sköterskorna frågar om jag har en kamera med mig och kanske vill ta en bild. Självklart har jag en kamera med mig. Jag har faktiskt två med, man vet aldrig. Jag letar först efter den lilla smidiga i väskan, men ångrar mig snabbt. Det är klart att jag ska ta den stora, bättre kameran. Jag tar några få bilder på Ida och Alice innan det är dags för oss att lämna Ida igen.

IMG_2414

Alice rullas in i en hiss tillsammans med läkaren och en sköterska. En annan sköterska säger att jag ska följa med henne uppför trapporna. Vi ska bara två våningar upp så jag springer och tar två, tre trappsteg i taget. Halvvägs inser jag att jag inte har ätit särskilt mycket och sovit väldigt lite det senaste dygnet. Jag är utmattad, men saktar inte ner för det. Jag vill inte förlora en sekund med Alice! När vi kommer upp så tvättar jag händerna och smörjer in mig rejält med handsprit eftersom sköterskan säger åt mig att göra det. Anledningen är att vi ska gå in på neonatalavdelningen där många väldigt små barn med nästan inget immunförsvar finns. Vi går in i en sal och jag slås direkt av mängden apparater och skärmar. Min första tanke är ”Star Trek” och den andra är ”Så det är hit alla skattepengar går”. Alice ligger i en liten säng med flera slangar och sladdar inkopplade än sist. Personalen förklarar att de håller på att koppla in övervakningsutrustning. Efter ett litet tag säger de att jag strax måste gå ut ur salen eftersom de ska utföra sterilt arbete. Jag vill inte vara i vägen och passar på att ta en bild till på Alice innan jag går ut och nerför trapporna tillbaka till Ida för att försöka berätta vad som hänt.

Läs del 3 av Idas berättelse här.