Taggar

, , , ,

Dela

För 30 veckor sedan grät jag förtvivlat över att vi aldrig, aldrig, aldrig skulle lyckas få barn. Jag älskar barn, jag har alltid velat få barn, men jag kunde inte. Den 24 juli 2010 gifte vi oss. Vi var båda överens om att innan vi skaffar barn ska vi vara gifta och ha fasta jobb. När vi stod där med prästen kunde jag inte föreställa mig hur mitt första år som nygift skulle bli.

Månad efter månad efter månad kom och gick men ingen bebis. Jag panikade såklart redan efter 3 månader och undrade varför ingenting hände. Efter 4 månader träffade jag en gynekolog för att se så att ingenting var fel men det ända svar jag fick med mig hem var att det kan ta tid, man måste ha tålamod. En kort tid efter detta försvann mina menstruationer och i februari sökte jag hjälp igen. Den här gången blev Björn ivägskickad på kontroller och jag fick börja äta Pergotime, en medicin som framkallar ägglossning och som har ohyggliga biverkningar. Jag åt dessa tabletter i 5 månader, mådde piss både fysiskt och psykiskt, tog ägglossningstester och graviditetstest varje månad. Vi hade fått 6 kurer utskrivna sen är det rekommenderat att man gör ett uppehåll i medicineringen. Ett år hade gått sen vi gifte oss, ett helt år hade jag tänkt på barn flera gånger om dagen – varje dag. Mitt liv kretsade kring det som inte ville hända. Vi var på semester i vår husvagn och jag grät, det gjorde fysiskt ont och det är så orättvist. Vi var inne på 5:e kuren utan resultat.

Under hela året tänkte jag mycket på storken, varför kom han inte till oss för? När vi åkte hem ifrån vår semester såg jag en ”stork” stå på en lantväg vi åkte förbi. Han stod där och det kändes som att han tittade rakt på mig. Antagligen var detta en trana men jag ville ändå hoppas. Några dagar senare, dagen efter vår bröllopsdag, gjorde jag ett graviditetstest. Jag var gravid! Idag är jag gravid i vecka 30 och vi väntar med spänning på vårt lilla mirakel.