Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Dela

Det här är den tredje delen av min förlossningsberättelse. Del 1 kan du läsa här, del 2 kan du läsa här. Björns upplevelse kan du läsa här. Det är nu det blir svårt att återberätta i detalj eftersom våra dagar flöt samman på sjukhuset, vi försökte bara klara av en dag i taget. Det har också varit den jobbigaste delen att skriva om eftersom vi var i chock och inte var oss själva då. Enligt psykologen har vi upplevt ett trauma, vi höll på att förlora vårt barn.

Det är jobbigt att tänka tillbaka på de detaljer som man gärna skjuter ifrån sig. Oftast kommer minnena tillbaka när man ska lägga sig för kvällen eller när man vaknar mitt i natten. Jag har de senaste månaderna haft svåra sömnsvårigheter pga. detta, de kommer i perioder. Oftast återkommer minnena och sömnsvårigheterna i samband med återbesök på sjukhuset eller i vår kontakt med Patientnämnden och LÖF. Ifrån den här perioden har vi heller inte mycket dokumentation att se tillbaka på för att väcka minnena av våra uppleveler eller för att kunna placera händelserna till en vis dag eller tidpunkt, bara Alice sjukjournaler som är rent medicinska. Jag kommer att dela in den här tiden i två delar, Alice tid på IVA (Intensivvårdsavdelningen) och Alice tid på Neo (Neonatalavdelningen). Den här tredje delen kommer handla om Alice tid på IVA.

Jag har skrivit på det här inlägget i över 6 månader nu. Jag tycker hela tiden att det fattas bitar, att jag inte kan förklara vår upplevelse tillräckligt bra. Men jag kommer nog aldrig kunna beskriva den vidrigaste upplevelsen i mitt liv med ord, bara den som upplevt känslan av att kunna förlora sitt barn vet hur det känns och det är obeskrivligt.

Första tre dygnen

De tre första dygnen när Alice var nedkyld låg jag fortfarande på BB. Det är svårt att förstå hur man direkt efter att man bara lite kort hunnit träffa sitt barn kan lämna det i händerna på någon annan och gå till sitt rum för att sova. Jag kan inte heller förstå hur vi kunde göra det! Men vi somnade ganska direkt när vi kom till BB-avdelningen runt 04.30 på morgonen. Helt utslagna efter förlossningen och nattens händelser. Det fanns ju inte så mycket vi kunde göra för Alice och vi kände oss mest i vägen när de skulle installera henne i alla apparater. Men framför allt var det nog chocken som gjorde oss till robotar som inte ville känna eller tänka. Psykologen har förklarat det som att man upplever en overklighetskänsla, att hjärnan skyddar sig själv när det blir för mycket att ta in och ”stänger av”.

Tidigt på morgonen den 11 april kom man in för att ta mitt blodtryck och temp. Vi somnade om igen och vaknade vid 9.00. Vi åt frukost och duschade innan vi gick ned till Alice. Eller Björn gick, jag fick åka rullstol eftersom jag hade ont överallt och särskilt i magen. Inte nog med dessa sammandragningar, jag hade sjukt mycket träningsvärk och framför allt i ryggen och ont efter att de hängde på min mage vid förlossningen.

Barnskrik hördes från de andra rummen.

Det är en besynnerlig känsla att ligga på BB utan sitt barn. Alla andra strövade omkring med sina bebisar och tittade undrade på oss eftersom vi inte bar på något barn. Barnskrik hördes från de andra rummen. Jobbigast var det vid frukost när alla gick till köket för att hämta frukost, för där satt de och gullade med sina bebisar och tittade undrande på oss.

När vi kom ned till Alice fick vi träffa en annan kvinnlig läkare inne på ett av kontoren. Återigen gick man igenom Alice tillstånd med oss. Den här gången förstod jag lite mer vad som sas, men det var fortfarande saker som inte gick in. Hon ville att vi skulle förbereda oss på att Alice antagligen skulle behöva stanna på sjukhuset i minst 3 veckor. Hon var noga med att tala om att kylbehandling är en relativt ny metod för att behandla syrebrist hos nyfödda barn. Kylbehandling kan minska risken för bestående men, men man vet inte hur effektivt det kommer att vara just för Alice. Man hade under natten gjort en skallröntgen som visat att hon bara hade blödningar utanpå skallbenet, vilket var positivt. Först trodde man att hon fått blödningar innanför skallbenet eftersom hennes huvud såg så tilltyglat ut.

Nu var Alice nedkyld till 33 grader, sederad (nedsövd) och behandlades med lugnande och bedövande medel för att slippa smärta och obehag. De närmaste 3 dygnen skulle hon få kylbehandling sen skulle man sakta värma upp henne igen. Läkaren berättade att Alice vid förlossningen brutit vänster nyckelbenet och fått en vänstersidig Plexusskada. Nyckelbenet räknade man med skulle läka helt men plexusskadan gick ännu inte att avgöra hur pass allvarlig den var och vilken funktion Alice skulle få i den armen i framtiden. I efterhand hade man också konstaterat efter prover på navelsträngen att hon redan tidigare under kvällen haft syrebrist, hur länge kunde man inte se. Hon hade också bajsat i fostervattnet och fått ned det i lungorna och fått en infektion av detta. Hon berättade att Alice är mycket känslig för alla former av hantering som exempelvis vid byte av blöja eller att bara lägga henne på sidan. Men hon tyckte ändå att vi kunde vara försiktigt optimistiska men poängterade att vi var tidigt i förloppet. Läkaren berättade också de större undersökningar man planerat för Alice; nya labb-prover, EEG som visar hjärnaktiviteten och när hon blivit stabilare skulle också ultraljud av hjärtat,  och magnetröntgen av hjärnan utföras.

Där låg hon vår lilla bebis bland alla sladdar och apparater. Vi vågade knappt röra henne eftersom Björn första natten blev fräst åt att vi inte fick röra henne för att ”hon blir upprörd” och nu på morgonen fick vi ju höra av läkaren att hon var extremt känslig. En sjuksköterska berättade att när hon blir upprörd så kraschar hon och att det hade hänt under natten. Man hade behövt handventilera henne tills hon blivit stabil igen. Så hennes tre första dygn (när hon var nedkyld) höll vi henne bara i handen fast vi inte ville annat än gosa och krama henne, lära känna henne.

Det gjorde ont i hjärtat att se henne ligga där, mitt barn skulle inte behöva gå igenom en sån här sak, så här skulle det inte vara! Vi satt hos henne så mycket vi orkade men hade dåligt samvete varje gång vi gick därifrån. Jag hade ont, det var trångt pga. alla apparater och det var varmt i rummet för barnens skull. Var tredje timme skulle jag dessutom pumpa bröstmjölk, sen måste man ju också äta och sova.

Ammningshetsen började tidigt trotts att vi inte hade Alice hos oss och det var jag inte riktigt bered på. Redan den där första morgonen kom man in och ville visa mig handmjölkning innan vi ens hunnit besöka Alice. Då lyckades vi i alla fall få dispens till senare på eftermiddagen med den demonstrationen. Sen ville man ju så fort som möjligt att jag skulle få fram mjölk åt Alice så de kunde sondmata henne med min mjölk. Jag valde att pumpa ut bröstmjölken med hjälp av en bröstpump. Det kändes inte mänskligt att behöva sitta där och pumpa utan några resultat när jag inte ens fått hålla i mitt barn. Första gången jag fick ut lite mjölk var jag helt sjukt stolt, det var bara några droppar men det kom i alla fall något. Vi pep och visade stolt upp vad jag lyckats åstadkomma.

– Ja, det där var ju inte så mycket. Det kan du slänga. Säger tjejen som kommer in i rummet.

Under tiden jag kämpade med pumpen fick Alice donerad bröstmjölk. Tillslut efter ett par dagars pumpande lyckades jag ändå få igång mjölkproduktionen. All mjölk jag fick ut skulle lämnas i ett kylskåp på IVA med datum, klockslag och namn på. Vi fick hjälpa till att mata Alice genom sonden. Lite, lite, lite skulle tryckas in under en längre stund.

Björn matar Alice genom sonden. En liten spruta med mjölk i som man sprutar in i en slang som går in genom näsan och ner i magen.

Alice samlade på sig en massa vätska i kroppen pga. kylbehandlingen, så under hennes första dygn gick hon upp 1kg och svullnade överallt, det syntes mest i ansiktet. Hon fick också vita fläckar för att hon var så kall.

Min mamma och pappa köpte boken Sov sött Knappen som vi läste för Alice varje kväll innan vi lämnade henne för natten, mest för att hon skulle höra våra röster. Det är ju inte så att man kan komma på så himla mycket att säga till sitt nyfödda nedsövda barn. Lite pratade man ju med varandra när man satt där, men alla pratade med låga röster för barnens skull.

Det var tuffa de där 3 första dygnen när Alice var nedsövd, inte bara psykiskt utan fysiskt också. Jag avundas alla de mammor som kan ligga på rummet med sitt barn och bara njuta och ta det lungt på BB. Vi stressade varje morgon för att duscha och äta frukost så vi kunde komma ned till Alice som låg en våning under oss. Det gjorde ont bara att ta sig ur sängen. Andra natten konstaterade man att jag hade feber och att min livmoder inte drog ihop sig som den skulle. Man medicinerade med starkare smärtstillande och masserade magen (inte på ett skönt sätt) för att livmodern skulle dra ihop sig. Tillslut gav man mig medicin som skulle framkalla sammandragningar av livmodern. Febern trodde de berodde på att mjölken runnit till, då brukar man tydligen kunna få förhöjd temperatur.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne.

Under dessa tre dygn visste vi inte heller om vi skulle få stanna på sjukhuset med Alice eller om vi skulle vara tvungna att åka hem utan henne. BB och Neonatal vägrade prata med varandra (av okänd anledning) så det var vi själva som fick tjata om att vi hemskt gärna ville ha ett rum eftersom vi inte ville lämna Alice. BB ville skriva ut mig och Neonatal visste inte om det fanns plats för oss på avdelning. Rummen är ju främst till för de föräldrar vars barn är döende eller där familjen bor långt ifrån sjukhuset. Alice var stabil nu men inte tillräckligt frisk för att få lämna intensivvården eftersom hon fortfarande var kopplad till respirator och fortfarande låg på kylbädd, dessutom bor vi i Stockholm.

Mötet med vårt barn

Efter 3 dygn började man sakta värma upp Alice (det skulle ske under 8 timmar). Jag har nog aldrig varit så otålig i hela mitt liv. Johan som var vår kontaktsjuksköterska ringde mig när hon hade öppnat ögonen för första gången. Vi skyndade såklart ner till Alice som när vi kom fram hade somnat igen. När hon väl öppnade ögonen och såg på oss var det kärlek överallt.

Nu när Alice var vaken skulle jag få hålla i henne. Man skärmade av vår del av rummet och vi var 5 vuxna som tillsammans lyfte över Alice med alla sladdar och apparater till mitt bröst. Jag fick sitta i en skinnfåtölj med en lånad skjorta som man kunde knäppa upp framtill för att få hud mot hud, något som man verkligen förespråkar eftersom forskningen säger att det hjälper barnet att både bli frisk och skapa ett band mellan barn och förälder, dessutom triggar det hormonerna som framkallar bröstmjölk.

Första gången jag höll i mitt barn

Första gången jag höll i Alice. (14/4)

Nu när Alice inte längre hade kylbehandling fick vi börja hjälpa till att sköta henne. Hon skulle vändas med jämna mellanrum och såklart få ny blöja, sondmatningen började vi ju med redan under hennes första dagar.

Neonatal_0019
När Alice var 6 dagar gammal flyttades hon till ett rum där stabila barn som fortfarande behövde stanna på IVA låg. Det här var sista stoppet innan hon skulle komma till vårt rum och fortsätta vårdas där.

Första gången Björn fick hålla i Alice (16/4). Då hade man tagit bort respiratorn och Alice flyttats till ett rum där mer stabila barn hamnar.

Livet i samvårdsrummet

De resterande 14 dagarna fick vi i alla fall tillslut tillgång till ett familjerum på neonatalavdelningen så vi skulle ha möjlighet att besöka Alice när vi ville på dygnet utan begränsningar. Men osäkerheten innan vi äntligen fick ett familjerum var outhärdlig. Vi fick höra det samma dag som jag skulle skrivas ut, alltså dag 3, samma dag som man avslutade kylbehandlingen. Men man var noga med att tala om för oss att om någon familj behövde rummet som inte bor lika ”nära” så skulle vi bli hemskickade. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit hemskickad utan mitt barn. Vi hade blivit väldigt begränsade med hur mycket vi skulle kunna hälsa på henne då eftersom man inte orkar varken psykiskt eller fysiskt vara på IVA-avdelningarna mer än korta stunder i taget, det är olidligt varmt (för barnens skull), apparater piper, man ser sitt barns alla värden hela tiden på skärmar, man ser sitt barn med mängder av sladdar inkopplade i kroppen och rätt som det är går larmet för att ett barn i rummet kraschar. Ännu värre var det när Alice värden sjönk och hennes apparater började larma. Barnen ligger i speciella sängar som är placerade i ståhöjd och eftersom det är massa apparater i rummet så är det också väldigt trångt. Så dagarna ägnar man åt att vandra fram och tillbaka mellan familjerummet och IVA-avdelningen där ens barn ligger.

I rummet vi fick fanns det två separata sängar, en sjuksäng och en man kan fälla ut ur ett skåp. Inget ligga och kramas eller trösta varandra här inte! Tanken var att man som mamma skulle kunna bli överskriven till NEO från BB och få vård där, vilket jag inte blev, jag blev utskriven. Vi hade även ett eget badrum med toa och dusch som var förvånansvärt fräsch, nästan hotellfräscht. På rummet fanns en stol, ett nattduksbord och ett skötbord samt alla möjliga typer av inkopplingar för vård av barn på rummet.

Vi åkte hem en kväll för att ta med saker vi skulle behöva de närmsta veckorna. Att lämna Alice ensam på sjukhuset var bland det jobbigaste jag någonsin har gjort. Att komma hem utan henne var fruktansvärt.

Våra familjers stöd och hjälp under den här tiden var ovärderlig. De kom med matlådor var och varannan dag så att vi skulle få i oss mat. Maten kunde vi förvara i gemensam kyl och frys som fanns i familjerummet. Alla hade 1/2 hylla var i kylskåp/frys så man fick inte plats med särskilt mycket. I familjerummet fanns också TV, soffor, bord och stolar samt ett kök. Deppigare plats får man leta efter, här satt alla med gråten i halsen (eller rinnande längst med kinderna) och försökte få i sig lite mat. En familj hade sin son på IVA, han hade ett hjärtfel och skulle opereras, en annan familj hade fått tvillingar som inte mådde bra och en tredje familj hade en för tidigt född son.

Komplikationer

Under tiden vi ligger på samvårdsrum så får jag bara mer och mer ont i magen. Vi besökte KS akut när jag hade så ont så jag knappt kunde gå längre. Där konstaterar man att jag har feber och kopplar in mig på dropp. Jag hade inte känt mig febrig och alla på BB sa ju att man kunde känna sig varm när mjölken rinner till så jag hade inte funderat så mycket på det. Ontet i magen sa alla berodde på sammandragningar så jag försökte härda ut. Vi hör hur läkaren ringer och pratar om mig, vi vet inte vem han ringer men vi hör att han diskuterar ifall jag ska skickas till Danderyd eftersom de har en gyn-akut där (vilket KS tydligen inte har!). Jag får panik eftersom jag absolut inte vill till Danderyd när Alice ligger här och inser att Björn måste stanna här med henne.

Efter en stund får vi veta att en läkare som jobbade på förlossningen den natten Alice föddes visste vilka vi var och kunde ta hand om oss. Vi får följa med henne till ett rum där hon tar prover på mig och sen skriver ut två olika typer av penicillin. Vi får också höra att hon försökt få tag på oss men att vi då var utskrivna och hon visste inte att vi fått ett familjerum på neonatal. Hon ansåg att det fanns anledning att ifrågasätta min förlossning och gav oss en remiss till specialistmödravården för samtal. Vi tyckte att samtalet med henne var skumt, vi hade inte hittills haft en tanke på att ifrågasätta hanteringen av min förlossning. Nu började såklart tankarna snurra mycket kring detta. Redan på BB var det en sjuksköterska som ”bara sådär” tipsade mig om att jag kunde få min förlossningsjournal tidigare om jag begärde det, jag fattade aldrig varför men bad såklart om den. Det här var dagen efter Alice föddes och i samband med att jag fick journalen bad de mig läsa igenom den och säga om jag ”höll med” om det som stod. Eftersom jag då fortfarande var i chock så visste jag varken ut eller in, men jo det stod ju att jag ville ha värmekudde på magen och det var ju inte sant eftersom jag ville ha den på ryggen. Det var ju såklart bara en löjlig och helt oviktig detalj men senare här hemma har jag hittat flera saker som enligt mig inte stämmer som tex. när mina krystvärkar startade. I journalen har man skrivit att mina krystvärkar startade när de väl kom in till oss, inte när jag talade om att de startade och de lämnade oss ensamma. Jag fick i alla fall ligga kvar på familjerummet och knapra penicillin som gjorde mig fruktansvärt illamående, men jag får vara kvar hos Alice och det är det som är viktigt.

Dag 8 när vi kommer till Alice på morgonen får vi veta att hon samma dag skrivs ut från IVA och in på familje-neonatalen, nu ska hon få vårdas på rummet. I och med det så var vår plats i samvårdsrummet säkrat eftersom vi nu skulle ta hand om henne där och lära känna varandra, komma igång med amningen och tillslut få ta med henne hem. Men det som vi sett fram emot så länge visade sig inte vara så underbart som vi trott.

Fortsättning följer…