Arkiv för september, 2014

Höst på landet

Taggar

, ,

Dela

Idag har vi ställt undan husvagnen för vinterförvaring. Skönt att det är gjort men tråkigt att behöva göra det. Jag vill ha mer sommarmys med husvagnen! Förutom det rent praktiska med att göra i ordning vagnen för vintern så hann vi leka lite i lekstugan och ta några höstbilder med barnen. Det visade sig vara lite mer höstfärger på landet än här hemma i Stockholm. Men jag skulle gissa att hösten kommer hit också inom kort med sina härliga färger.

_MG_5448_editblog_

Alice älskar att leka med mormors hund Biella, och hon har längtat länge efter att få göra det, så idag var hon överlycklig när hon fick springa omkring och leka med henne i några timmar. Jag tror att Biella blir lika lycklig av att träffa Alice även om hon nog tycker att Alice kan vara lite ”för mycket” ibland och går undan för att få vara ifred en stund och vila.

_MG_5468_editblog_

I morgon blir det till att ringa läkaren för att få svar på mina prover och ringa förskolan för att se i fall personalen tillfrisknat på Alice förskola så att hon kan gå dit i morgon. Jag har också ett stort tvättberg att ta tag i under kommande vecka. Det finns visst alltid saker att göra när man har småbarn.

_MG_5440_editblog_

En mysig vecka trots sjukdom

Taggar

, , ,

Dela

Jag går och drar på den här förkylningen som ger mig huvudvärk. Träffade läkaren i onsdags som undersökte mig och skickade mig på olika provtagningar under torsdagsförmiddagen. På måndag kan jag ringa henne och höra resultaten av dessa prover. Jag känner mig faktiskt lite bättre, huvudvärken är inte lika våldsam när den kommer nu så förhoppningsvis går det över av sig självt. Som jag skrev tidigare i veckan så är personalen på Alice förskola sjuka och på hennes avdelning finns ingen ordinarie personal på plats. Jag beskyller dem verkligen inte, sjuk kan alla vara, det borde jag veta om någon. Men det har inte varit helt enkelt att ha henne hemma den här veckan när jag själv har mått så dåligt. Samtidigt vill jag inte lämna henne på förskolan när jag inte känner mig trygg att lämna henne där.

Jag har inte känt mig nominerad till världens mest pedagogiska mamma som mest låtit henne springa runt med en napp i munnen hela dagarna och fått glo hämningslöst på Barnkanals-appen på Ipaden och Netflix på TV:n. De enda gångerna vi rört oss utanför dörren har varit för läkarbesök med mig. Eller det var det där enda försöket att gå ut och leka i parken också. Jag lyckades få på alla barnen alla dessa utekläder som behövs nu när det blivit lite kallare och fick med dem båda ut till områdets lekplats. Väl där inser jag snabbt att Erik är hungrig och att jag borde ha ammat honom innan vi gick ut eftersom det var för kallt att kasta ut tutten och bara snabbt tillgodose hans önskemål. Det fick bli en stunds vaggande och skumpande av en skrikande Erik för att försöka dra ut lite på det så att Alice fick leka åtminstone en liten stund utomhus. Vi lyckades i alla fall vara ute i 30 minuter innan jag gav upp.

_MG_1640_editblog_

Men trots sjukdom så har det varit mysigt att ha Alice hemma den här veckan. Vi har gosat länge i sängen om mornarna, inte stressat och bråkat med frukost och påklädning, lekt massor skojat massor och bara varit tillsammans. I min absoluta drömvärld skulle jag vilja vara hemma med mina barn och inte sätta dem i förskola alls, jag önskar att lekis fortfarande fanns och att det fanns andra föräldrar och barn hemma om dagarna att umgås med i lekparken eller över en fika. Men nu ser inte samhället ut så idag och Alice behöver leka med andra barn, så förskolan känns som det bästa alternativet för oss. I veckan satte jag Erik i kö för förskoleplats och precis som med Alice kändes det tungt på många vis.

_MG_1633_editblog_ _MG_1645_editblog_

Idag har vi varit på Rikslägermöte på Stensund och pratat om nästa års Riksläger som också kommer att hållas där. Efteråt gick vi på en liten promenad kring vårt vackra Stensund. Är lite förvånad över hur lite höst det blivit ute. Utseendemässigt är det bara sensommar fortfarande även om graderna nu börjat sjunka ordentligt.

_MG_5420_edit_ _MG_5439_editblog_
_MG_5435_editblog_

 

 

Sjuk personal och sjukstuga hemma

Taggar

Dela

Usch, idag mår jag ännu sämre. Vad är det för hemsk mördarbakterie som Alice har släpat hem från förskolan? Huvudet känns som att det ska explodera och min förkylning har övergått till ett helt nytt plan av äcklighet. Tur att jag har tid hos läkaren i morgon och inte bara väntade på att det skulle gå över av sig självt.

Det är i alla fall inte bara jag som är sjuk. På Alice förskola är det bara två ordinarie personal på hela förskolan och ingen på Alice avdelning. Såklart får de in vikarier så att man ändå ska kunna lämna sina barn där, men det känns inte tryggt att lämna henne där då, särskilt inte med tanke på hur hon har haft det där den här terminen. Så idag får hon vara hemma med mig och Erik, vi får se hur det blir i morgon. Jag får väl ringa på morgonen och kolla hur personaltätheten kommer att se ut då.

Säsongsrea på Polarn o. Pyret

Taggar

, , , , ,

Dela

Idag trotsade jag väder och sjukdom och begav mig till Stinsen för att vara först på Polarn o. Pyrets säsongsrea och knipa de bästa plaggen. Erik har vuxit ur storlek 62 och drar numera storlek 68. Trots att jag handlar alldeles för mycket kläder åt våra barn så har jag på nåt sätt lyckats missa just storlek 68. Så det fick bli två nya bodys i storlek 68. Passade också på att köpa ett par jeans i storlek 74 och en body i storlek 74 . Alice fick ingenting alls, dels för att jag inte var särskilt imponerad över utbudet i hennes storlek och för att hon egentligen inte behöver några kläder alls just nu.

 60242627-317_1 60242627-374_1
60242543-186_1 60243105-753_1

I onsdags fick jag hem en febrig Alice så det blev bara 2 dagar för henne på förskolan förra veckan. Såklart lyckades hon smitta mig också och jag har verkligen mått och mår fortfarande prutt. Har extrem huvudvärk som knappt lindras av två Alvedon och två Ipren vid samma intag. I fredags kväll hade jag så ont att jag på riktigt trodde att jag skulle få en hjärnblödning och dö under natten. Det sitter inte bara i pannan och kring ögonen som det kan göra när man fått bihåleinflammation utan det gör verkligen ont i precis hela huvudet. Så nu har jag bokat en tid hos läkaren, ska dit på onsdag. Jag som aldrig brukar ha problem med huvudvärk, men efter huvudvärken jag fick av Durapunktionen under Eriks förlossning har jag flera gånger fått olidlig huvudvärk, oftast i samband med förkylningar. Försökte kolla upp det lite på nätet men hittade bara att det inte finns någon forskning på biverkningar av Durapunktion. Typiskt att det saknas forskning kring kvinnliga åkommor.

Äntligen kom lillebror!

Taggar

, , ,

Dela

Graviditeter och förlossningar är inte min grej!

Tänk att jag nu är välsignad med två härliga och friska barn! Ingen av mina graviditeter har varit komplikationsfria och det har varit flera tillfällen då vi varit riktigt oroliga. Med Alice hade jag misstänkt propp i lungan tidigt i graviditeten och med Erik misstänkte man att jag blivit blodförgiftad. Utöver dessa orosmoment har jag under båda graviditeterna varit heltidssjukskriven för foglossning ungefär halva graviditeterna. Erik bestämde sig dessutom under sista veckorna för att lägga sig i säte, men vände sig i tid för att vi skulle slippa genomgå ett vändningsförsök, även om vi faktiskt var tvungna att åka in till Karolinska sjukhuset i Solna bara för att få beskedet att han vänt sig och vi fick åka hem.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att min kropp inte är skapad för graviditeter, många verkar gå igenom så mysiga graviditeter, jag är inte en av dem.

883727_10151764525964296_143456587_o

Blodförgiftning?

0186755631047e59d336cd94b264a2b794aabc04b0

Vändningsförsök

Förlossningar verkar inte heller riktigt vara min grej. Vi är otroligt tacksamma för att båda våra barn är friska, för hur de kom ut i världen har varit allt annat än komplikationsfritt. Alice fastnade på vägen ut (skulderdystoci), fick syrebrist och hamnade på kylbädd. Utöver detta fick hon också diverse infektioner och bröt ena nyckelbenet, så vi tillbringade hennes två första veckor i livet på sjukhus. Du kan läsa min förlossningsberättelse med Alice här! Man kan ju tycka att redan min första graviditet och förlossning skulle avskräckt mig från att någonsin vilja skaffa fler barn, men icke. Jag var fast besluten om att vi skulle ha fler barn, att Alice skulle få ett syskon.

IMG_0238

Alice låg nedkyld sina första tre dygn ute i den stora världen.

Precis som med Alice lyckades vi inte bli gravida på egen hand utan jag fick medicineras med Pergotime. Under vår semester med husvagnen sommaren 2013 plussade jag äntligen igen. Alice skulle bli storasyster!

_MG_1567

Efterlängtat plus!

Man kan ju alltid önska

Jag hade en väldigt stark önskan att den här förlossningen skulle få bli en ”normal” förlossning, en förlossning där jag skulle få upp mitt barn på bröstet, Björn få klippa navelsträngen och allt skulle vara bra med barnet. Jag hade under graviditeten kontakt med Aurora-mottagningen (en mottagning för förlossningsrädda) på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna där vi också planerade att föda. Man tyckte att jag borde föda vaginalt eftersom det inte fanns några hinder för detta och man trodde starkt att eftersom Alice föddes vaginalt så borde andra förlossningen flyta på smidigt. Eftersom kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer ser man helst att man föder vaginalt, men beslutet var ändå upp till mig. Jag ville ju som sagt få min ”normala” förlossning så kejsarsnitt var aldrig aktuellt, dessutom hade jag ju aldrig blivit snittad men klarat av en vaginal förlossning tidigare så det kändes tryggare. Ett tillväxtultraljud tydde på ett normalstort barn så allt verkade gå precis som vi ville.

Ultraljud_blogg_

Erik i magen vid rutinultraljudet.

Vårt beräknade förlossningsdatum kom och gick, jag började faktiskt undra om jag bara var skengravid eftersom det inte hände något. Exakt en vecka efter beräknat förlossningsdatum fick jag värkar under natten. Hela dagen gick jag med svaga värkar som var hyfsat regelbundna men inte tillräckligt täta eller starka. På kvällen åkte vi ändå in till förlossningen för en kontroll, jag var bara öppen en centimeter ”fast med mjuka kanter” som de noga påpekade. Vi fick åka hem igen men det kändes ändå bra att veta att allt var bra med lillebror i magen.

Kvällen den 22 mars stod jag inte ut längre. Vi ringde till förlossningen och jag överdrev både värkarnas styrka och täthet en aning bara för att vi skulle få åka in. Väl där var jag bara öppen fyra centimeter, så det var några oroliga sekunder där som jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Men vi blev inskrivna 19:52 och min förlossning hade officiellt startat.

Nu kör vi!

Klockan 21.50 klarar jag mig fortfarande helt utan smärtlindring och man planerar en ny bedömning efter klockan 23:00 på kvällen. Jag fortsätter gå runt, sitter på en pilatesboll, pillar på mobilen, småpratar med Björn, allt för att fördriva tiden.

22:30 erbjuder man mig en tidig EDA. Läkaren som sätter smärtlindringen finns ju inte alltid till hands och eftersom jag redan visste och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha EDA insatt precis som jag hade med Alice så erbjöd man det i god tid.

23:30 kommer narkosläkaren in och lägger EDA utan att aktivera den eftersom jag ännu inte behöver smärtlindringen, men nu sitter den i alla fall där.

00:15 Sticker man hål på mina hinnor (Amniotomi) för att försöka få fart på värkarna. Jag var nu öppen fem centimeter och man sätter en skalp CTG-registrering på Erik.

00:20 börjar jag med lustgas eftersom man räknar med att värkarna ska öka i styrka efter amniotomin och det kan vara skönt att få ”öva” lite innan de riktigt onda värkarna sätter in.

01:40 sätter man in värkstimulerande dropp (Oxytocin) eftersom allting tydde på värksvaghet.

02:15 aktiverar man EDA:n eftersom värkarna blir allt starkare

._MG_3309_editblog_

02:40 har jag fortfarande väldigt ont av värkarna trots EDA och det känns inte alls som under Alice förlossningen då jag fick EDA insatt, då kunde jag ganska snabbt sova efter att man lagt den, nu kämpade jag mig fortfarande igenom värkarna med lustgas. Efter ett tag inser jag att bara min vänstra sida är bedövad.

03:05 kommer narkosläkaren in och drar ut EDA:n lite. Jag får nu bättre smärtlindringseffekt men inte alls lika bra som vid Alice förlossningen. Bara att kämpa vidare.

Det värkstimulerande droppet har inte gett den effekt man önskade och lillebrors puls går ned under mina sammandragningar. Jag får börja inta olika positioner för att se om det blir någon förbättring, jag vill helst bara ligga på rygg i sängen, men de ville nödvändigt ha mig på sidan vilket gjorde vansinnigt ont när värkarna kom. Jag började seriöst undra om jag verkligen skulle överleva förlossningen om jag skulle vara tvungen att ligga på sida.

04:45 känner jag ett starkt tryck nedåt när värkarna kommer och de olika ställningarna jag fått prova har inte hjälpt Eriks puls från att sjunka under värkarna. EDA:n har inte heller den effekt man har önskat. Man har under förloppets gång stängt av och satt på det värkstimulerande droppet ett antal gånger utan att vi visste om det pga lillebrors CTG. Nu stänger man av det helt.

05:00 konstaterar läkaren att jag är öppen 8 cm. Hon konstaterar också att lillebror ligger med vidöppen bjudning precis som Alice gjorde. Läkaren förklarar att hon inte har några stora förhoppningar på en lyckad vaginal förlossning och att hon är orolig för att lillebror ska fastna med axlarna (Skulderdystoci) precis som Alice gjorde. Hon rekommenderade kejsarsnitt men valet var fortfarande mitt. Om jag ville försöka kämpa med olika ställningar för att han skulle komma nedåt så fick jag det, men i slutändan kanske kejsarsnitt ändå skulle bli nödvändigt. Valet var egentligen väldigt enkelt eftersom vi absolut inte ville riskera att hamna i samma situation som förra gången, men jag bröt ändå ihop när jag insåg att jag inte skulle få min normala förlossning och jag var dessutom livrädd.

Inte riktigt som vi hade tänkt oss

Väl inne i operationssalen hade jag vansinniga värkar. Det bestämdes att EDA:n skulle tas bort eftersom den fungerade tveksamt och att jag istället skulle få en spinalbedövning. Medan man väntade på att bedövningen skulle ta fick jag hemska värkar gång på gång och alla i rummet var lika förvånade varje gång jag fick en värk eftersom bedövningen borde tagit bort smärtan. Antagligen för att få mig att tänka på någonting annat än min rädsla började man gissa lillebrors vikt. Tillväxtultraljudet hade visat på en normalstor bebis och man uppskattade att barnet inte skulle väga över 4000gr. Ingen i operationssalen trodde på den bedömningen utifrån hur stor mage jag hade där jag låg. Jag gissade på 3900gr medan läkaren trodde mer på 4500gr.

Ännu en narkosläkare tillkallades eftersom spinalbedövningen inte heller tog. Men allt såg bra ut och man kunde inte förstå varför jag fortfarande kände mina värkar. Vid det här laget var jag helt förtvivlad varje gång en ny värk kom och hela min kropp skakade oavbrutet, till och med barnsköterskan såg tårögd ut när hon försökte hjälpa mig genom värkarna. Till slut var det någon som kom på att det fanns lustgas på rummet, inte för att den hjälpte särskilt mycket, men det var klart mycket bättre än inget. Jag drog in så mycket lustgas jag bara kunde när jag kände värkarna komma och hoppades nog nånstans att jag skulle svimma och slippa känna eller tänka.

Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig.

Till slut gav man upp och det bestämdes att jag skulle sövas eftersom bedövningen inte tog. Då fick jag ännu mer panik eftersom jag aldrig tidigare blivit sövd. Dels var jag rädd för att aldrig vakna igen och dels var jag rädd för att det skulle bli svårt att söva mig när nu allting annat de försökt som ska fungera inte fungerade på mig. Att jag sen har läst om folk som blir sövda men känner hela operationen gjorde ju inte saken bättre. Jag fick för mig att jag ville ringa min mamma ifall jag skulle råka dö där på operationsbordet, men Björn övertalade mig (sån tur var!) om att det bara skulle skrämma henne. Björn fick inte stanna kvar i rummet när det blev bestämt att jag skulle sövas, utan fick vänta på lillebror i barnrummet som låg vägg i vägg tillsammans med barnsköterskan och barnläkaren. Jag fick en mask att andas i och strax därefter känner jag en konstig doft som smakade konstigt i munnen, sen är allting svart.

Ett mirakel!

06:21 föds Erik, 3790gr tung och 51cm lång. Jag var den som gissat närmast på vikten, men det visste jag ju inte då eftersom jag fortfarande låg på operationsbordet nedsövd. Erik skrek direkt och barnläkaren konstaterade att han mådde bra och kunde lämna rummet ganska omgående. Björn fick i alla fall klippa navelsträngen. Björn och Erik fick sen packa ihop sig och återvända till förlossningsrummet för att vänta på mig.

Under operationen får jag en blödning och förlorar 1400ml blod. Jag vet inte när jag vaknar till första gången, jag vet bara att någon försökte få liv i mig och sa mitt namn sen var allting svart igen. Jag glider in och ut ur sömn flera gånger innan jag uppfattar vart jag är och vaknar upp ensam på uppvaket. Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och vi pratar lite om saker jag inte minns. Men jag minns att hon sa att hon skulle ringa till förlossningen så att jag kunde få träffa min man och vår lilla pojke. Jag fick låna en telefon och ringde hem till min mamma för att berätta vad som hänt. Det var skönt att äntligen få prata med henne.

Någonstans brast det i kommunikationen mellan förlossningen och uppvaket för Björn och Erik kom aldrig. Istället träffades vi på BB i rummet vi skulle spendera våra närmsta dagar. Jag låg redan där inne när Björn och Erik kom och man lade direkt Erik hud mot hud på mitt bröst. Han var hungrig och tog direkt bröstet och började suga. Björn hade inte haft det helt lätt de där timmarna innan vi äntligen återförenades, med en hungrig bebis som inte ville annat än få mat.

20140324-114408.jpg

Hela det första dygnet efter operationen är som ett töcken. Jag sov av och till hela dagen och kommer knappt ihåg någonting mer än att jag inte hade någon matlust, att mina föräldrar hälsade på under sen eftermiddag tillsammans med Alice och att man ville att jag skulle sätta mig upp i sängen (vilket gjorde sjukt ont).

Vi stannade på BB sammanlagt 4 dygn och vi fick den där normala BB-tiden som jag drömt om så länge. Dagarna flöt på ganska bra, när vi inte gullade med Erik var det rörelseträning för mig pga. snittet, besök av Björns föräldrar och bror samt av min mormor och morfar, vardagliga bestyr och amning som skulle komma igång. Men jag förstår inte alla de som sagt att snitt skulle vara så enkelt och praktiskt? Jag tyckte att det var ett helvete rent ut sagt att komma tillbaka, det gjorde sjukt ont HELA tiden i flera dagar, jag tappade aptiten helt och mådde illa av morfinet, att hitta bekväma sovställningar var princip omöjligt även en tid efter det att vi kom hem. Jag har fortfarande obehag och nedsatt känsel från naveln ned till snittet och nu har det snart gått sex månader sen jag snittades.

Huvudvärk!

Under vistelsen på BB hade jag till och från sjukt ont i huvudet men man viftade bort det som trötthet eftersom jag ändå piggnat till och var uppe på benen hyfsat snabbt. Tyvärr tilltog huvudvärken när vi kom hem från BB och den blev bara värre och värre. Till slut låg jag bara i soffan och kved, ville ha kolsvart och inga ljud. Det blev ohållbart så till slut kontaktade Björn förlossningen som i sin tur kontaktade akuten och bad oss åka in. Väl där fick jag träffa en läkare som gjorde bedömningen att jag fått en Durapunktion, vilket innebär att narkosläkaren stack in nålen för långt när hon lade ryggmärgsbedövningen och på så vis punkterade mig och min spinalvätska läckte ut. Symptomen för det är olidlig huvudvärk. Man hade ingen möjlighet att under helgen boka en tid för att lägga en bloodpatch vilket är ett ingrepp där man går in och ”lagar” punktionen, så istället ordinerades jag liggläge och ofantligt mycket smärtlindring. En Durapunktion läker sig själv med tiden och enligt läkaren så borde den redan ha läkt ut, men om det fortfarande skulle varit lika illa på måndags morgonen skulle man boka in en tid åt mig för bloodpatch. Smärtlindringen underlättade smärtan så pass bra att jag aldrig behövde lägga någon bloodpatch, men det var ett par riktigt jobbiga första dagar hemma och Björn stannade hemma ett par dagar extra utöver de första 10 dagarna för att hjälpa till med barnen.

Jag fick aldrig den där förlossningen jag ville ha och visst sörjer jag lite att jag inte fått upp nåt av mina barn på bröstet när de kom ut i världen, men det känns ändå ok. Jag har idag två friska, härliga och efterlängtade barn och det är det enda som egentligen betyder någonting.

01e33467192b21f06d5669bb901856d65433fc76b6

Min mening med livet! ♥

 

 

 

 

 

Långhelg

Taggar

, , , , , , ,

Dela

Alice har fått vara hemma med mig och Erik både i fredags och igår. Så det blev en långhelg för henne. Bytet av avdelning på förskolan har varit tuff och hon vill inte längre gå dit av olika anledningar som jag väljer att inte ta upp här i bloggen. Så nu tog vi lite ledigt för att vila ut ordentligt och kanske glömma några av anledningarna till att hon inte vill gå dit. Igår hade vi dessutom ett  uppföljningsbesök med Alice på neonatalavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Nu borde det inte bli fler uppföljningsbesök där förrän hon är fem år.

Förra veckan hade vi lite cirkus här hemma när Erik hade något i ögat strax utanför iris som inte ville försvinna och jag lyckades dra på mig en urinvägsinfektion. Det blev ett besök hos husläkaren som försökte spola ur Eriks öga utan resultat och jag fick en penicillinkur. Jag fick åka in med Erik till St Eriks ögonakut. Vi tog med oss mormor som stöd eftersom Alice också var tvungen att följa med då hon måste hämtas klockan 15 och ögonakuten stänger klockan 16. Efter alla turer fram och tillbaka till olika akuter och läkarbesök har vi också insett att Alice mår bäst av att följa med oss, hon blir orolig och ledsen när vi försvinner.

När vi väntade på att få träffa en läkare busar mormor med Erik som skrattar gott och plötsligt är skräpet bara borta. Lite Emil och soppskålen där, synd att vi han betala först bara. Men vi gick ändå in till läkaren så att han fick titta, men det fanns inget spår av skräpet längre. Skönt att det försvann i alla fall! Nu är det bara jag som hoppas på att urinvägsinfektionen försvunnit helt efter penicillinkuren och inte smyger sig tillbaka.

I lördags var mina närmaste vänner här för tårta och lite senare middag. Det har blivit många firanden av mig sista tiden, men man fyller ju bara 30 en gång i livet! Mina älskade vänner gav mig jättefina presenter, både sådana jag önskat mig och sådana jag inte visste att jag önskade mig, alltihop väldigt uppskattat. Jag har världens finaste vänner och är så tacksam över att få ha dem i mitt liv!

TB220_1012395 Swe_Grace_plate_oval_32cm_snow_430x440_fill_FFFFFF_s 1012396
Les-Sims-4-Cover-art pt30 2104-6667_L

 

Swedish Grace

Taggar

, , , ,

Dela

I helgen blev jag firad av släkten på min sida. Gästerna sjöng ett rungade  Ja må du leva när jag öppnade dörren så att inga grannar skulle missa att det var födelsedagsfirande på gång. Vi bjöd traditionsenligt på kaffe och tårta. Det blev prinsesstårta även denna helg, fast denna gång med rosa marsipanlock och med min första egentillverkade marsipanros någonsin som pricken över i:et. Bortskämd som jag är fick jag precis vad jag önskat mig 12 mattallrikar och 12 assietter ur Rörstrands servis Swedish Grace.

_MG_1629_editblog_

Så nu vet jag vad jag ska önska mig ett bra tag framöver då vi framförallt kommer behöva de djupa tallrikarna men också skålar, ugnsformar, uppläggningsfat m.m. skulle vara kul att ha. Ännu en perfekt 30-års present som jag kommer att ha kvar resten av livet och som ger lite mer lyx i vardagen. Tack snälla, älskade familj för att ni skämmer bort mig, men också för att ni finns där för mig och gör mitt liv rikare på kärlek.

_MG_1627_editblog_

Efter fikat bjöd min mormor och morfar ut oss på restaurang som ett perfekt avslut på en perfekt dag, för att få umgås med min familj är det mest perfekta sättet att spendera en dag jag kan tänka mig, det kan inga presenter i hela världen överglänsa. 

En uppvaktad 30-åring

Taggar

, , , ,

Dela

Igår blev jag ordentligt uppvaktad på min 30-års dag. Två (!) blomsterbud kom igår med ljuvliga buketter från goda vänner, jag fick massor med fina gratulationer både på Facebook, sms och per telefon. Jag har fått flera förfrågningar om vad jag önskar mig i födelsedagspresent och blir precis lika ställd som vanligt. Varför ska det vara så svårt att komma ihåg alla de där miljontals sakerna man vill ha när man springer runt i butiker och fönstershoppar? Kanske håller jag redan på att bli senil?

Men min mamma kom ihåg att jag under semestern konstaterat att jag gärna skulle vilja ha Rörstrands servis Swedish Grace som tidigare gick under namnet Nationalservisen. Den är klassisk och jag tycker den är vacker med sin enkelhet utan att för den skull vara tråkig. Servisen har haft lite olika skepnader genom åren och just nu säljs den i sex olika färger – Sand, Snö, Is, Äng, Himmel och Hav. Jag gillar snö(vit) mest eftersom jag har svårt för tallrikar med färg. Så till alla er som undrar är det tallrikar, både flata och djupa, ur Rörstrands servis Swedish Grace jag önskar mig. Tror nog att flera av er fnissar framför era skärmar nu; tanten önskar sig tallrikar.

SwedishGrace_concept_Agaton_2011

En annan sak jag önskat mig i flera år är en KitchenAid Artisan, en hushållsassistent lika praktisk som snygg. Jag älskar att baka så den skulle absolut användas, dessutom är den ju helt otroligt snygg, verkligen en inredningsdetalj för köket. Jag är inte ensam om att tycka det heller, det finns nog inte en enda inredningstidning där du inte kan hitta en KitchenAid på någon bild i tidningen. Redan när vi var på visningen av vårt hus för över fyra år sen utsåg jag en plats för min framtida KitchenAid. Men eftersom dessa inte är billiga och kanske inte heller helt nödvändiga så har platsen fått fyllas med annat tills vidare, även om jag ofta sitter vid frukostbordet och drömmer om rätt sak på rätt plats.

Så igår när Björn kom hem hittade han hela familjen utslagen i vår säng på övervåningen, han förklarade för Alice att ”mamma fyller år idag” och berättade för mig att ”där nere finns det nåt litet till dig”. Jag sken upp eftersom vi kommit överens om att inte fira mig med paket på min dag, utan att vi skulle vänta till helgen. När vi kom ned stod där inte något litet paket utan en ganska stor kartong. Materiell lycka! En KitchenAid Artisan! Så istället för tårta bakade jag igår en sockerkaka med hjälp av min nya KitchenAid. Jag är gift med världens bästa man!

_MG_1582_editblog_

September

Taggar

,

Dela

Välkommen september, sensommar och födelsedagsfiranden. I morgon är jag inte längre tjugo-nånting utan fyller hela trettio år. Egentligen har jag ingen större ångest över det, är mer stolt över vad jag har åstadkommit hittills i mitt liv. Inte minst över mina två största bedrifter Alice och Erik, att bli mamma är det största som hänt mig och antagligen det största jag någonsin kommer att vara med om.

Igår blev jag firad utav Björns sida av släkten. Vi bjöd på kaffe och tårta och jag fick en massa fina presenter och blommor.

_MG_1541_editblog_
_MG_1545_editblog_ _MG_1535_editblog_

Egentligen räcker inte ordet fina presenter för att beskriva det jag fick av mina svärföräldrar för det var faktiskt perfekta presenter. Jag har inte önskat mig någonting och ändå lyckades de pricka in tre saker som verkligen passar mig där jag är i livet just nu. Ett halsband med mina barns namn och månadsstenar, en ungsform för större bjudningar och en måttsats i porslin.

_MG_1554_editblog_
_MG_1572_editblog_ _MG_1576_editblog_

Tack ännu en gång för att ni kom förbi och firade mig igår!