Arkiv för januari, 2013

Patientförsäkringen

Taggar

, , , ,

Dela

I morse ringde de ifrån Patientförsäkringen. Vi har äntligen fått en handläggare! Hon verkade väldigt trevlig och ska nu skicka ett brev hem till oss med sina kontaktuppgifter. Hon kunde inte säga så mycket om Alice fall men kunde tala om att två olika läkare nu ska titta på Alice journaler och göra varsin enskild bedömning. Hon varnade också för att det här kan ta flera månader till även om hon tyckte att det gått väldigt lång tid redan nu bara för att få en handläggare. Men just i det fallet så vet vi ju att det är KS som bär skulden för förseningarna. Vi ska också avvakta med min anmälan och se hur Alice anmälan utvecklar sig. Skönt att det äntligen händer saker i alla fall.

Nu har den äntligen kommit

Taggar

, , , , , , , ,

Dela

Jag och Alice hämtade vår bröllopsbok på posten igår. Den är helt underbar! Boken känns så exklusiv att man knappt vågar bläddra i den. Jag hade nog inte väntat mig så här bra kvalitet när jag beställde den. Men nu är jag i alla fall väldigt nöjd, vi har äntligen ett bröllopsalbum.

Vi besökte även butiken Boink igår. Jag gillar den, den är så färgglad och mysig. Lyckan var total när vi insåg att de har stor rea som de hade fyllt på kvällen innan, så vi var de första (och enda eftersom vi var där när de öppnade) som rotade igenom hela rean. De reade verkligen ut fina saker också. Om jag hade haft mer pengar hade jag handlat mycket mer. Fina märken som Rice, Bombadill, Jabadabado, Kids Concept och många fler fanns på rean. Det mesta var det 50% på, men en del saker reades ut till så mycket som 70%. Så har ni vägarna förbi tycker jag verkligen att ni ska gå in och titta.

Jag köpte ett bord från Jabadabado och två trälådor ifrån Kids Concept till Alice rum. Allt till 50% rabatt! Det kändes som riktiga fynd eftersom jag ändå tänkt köpa ett likadant på Mio (de säljer också Jabadabado) och lådorna har vi också tittat på tidigare men tyckt att de varit lite dyra. Alice gillar sitt nya bord för det kan man gå runt, runt, runt.

bord låda

Inställda festligheter

Taggar

, , , ,

Dela

I helgen skulle det ha varit kalas både lördag och söndag. Det blev inte så. Min pappa blev sjuk så vi fick ställa in Peters firande på lördagen ihop med familjen. På söndagen skulle vi ha firat Casper som också fyllde år på lördagen men det blev framskjutet eftersom Caspers mormor och morfar kom hem från USA och hans familj skulle fira en lite försenad julafton. Jaha, så vad skulle vi då hitta på som varit fullbokade hela helgen och nu stod helt utan planer?

Jo, vi gjorde ett eget litet kalas hemma hos oss för Peter på lördagseftermiddagen. Vi dukade fint med girlanger och bakade en tårta. Det var bara Peter, Helen, Björn, jag och Alice men det var mysigt ändå, och gott! Vår födelsedagspresent till Peter blev en plats i Stockholms stads bostadsförmedling. Kanske inte så kul men förhoppningsvis användbart eller åtminstone en säkerhet för framtiden. Alice fick äta tårta för första gången på egen tallrik.

På kvällen kom Ola över som var barnvakt åt Noel medan hans mamma och pappa var på bröllop. Alice tyckte det var roligt med en lekkamrat och ville leka med allt som Noel lekte med, vilket kanske inte riktigt uppskattades. Jonas kom också över lagom till middagen. Lördagen lyckades alltså bli riktigt trevlig tillslut.

Idag fick jag lite sovmorgon när Björn och Alice gick upp vid nio. Det var jätteskönt särskilt eftersom jag hade sovit oroligt på grund av en mardröm i klass med skräckfilm med mig som huvudrollsinnehavare. På eftermiddagen överraskade Björn mig med att faktiskt gå med på att åka en sväng till Vällingby och titta runt lite. Ännu mer förvånad blev jag när han faktiskt köpte både strumpor och en tröja! När Alice somnat för kvällen tittade vi på ett avsnitt ur andra säsongen av Game of Thrones som vi tittar igenom ännu en gång för att fräscha upp minnet inför den kommande tredje säsongen.

Helgen blev inte så dum ändå, nu får vi se vad den här veckan har att komma med för spännande saker.

Bröllopsbilder

Taggar

, , , , ,

Dela

Foto: Patrik Österberg

Nu har vi snart varit gifta i 3 år Björn och jag. Vi anlitade en fotograf hela dagen som följde oss genom vår underbara dag. Vi tog på oss att själva redigera bilderna för att komma undan i alla fall liiiite billigare, kändes ju onödigt att lägga ut pengar på något som vi faktiskt båda två kan. Men vi sköt på redigeringen eftersom det kändes övermäktigt när vi sen fick 1516 (!) bilder.

Foto: Patrik Österberg

 

Men nu nästan 3 år senare har jag knåpat ihop ett digitalt bröllopsalbum som vi har beställt ifrån ifolor som jag tycker har Sveriges bästa program för att göra fotoböcker i (och jag har provat många program!). Anledningen till att jag tycker de är bäst är att programmet är så fritt,  många möjligheter till  egna layouter, användarvänligt kort och gott. Så om ni planerar att beställa en fotobok och är lite datakunnig tycker jag att ni ska testa ifolor, men var bered på att det kostar en del. Vårt bröllopsalbum som visserligen är deras premium bok med extra många sidor kostade med frakt 940kr. Men det går ju såklart att komma undan billigare om man väntar på någon av deras kampanjer, inte beställer extramånga sidor eller helt enkelt väljer en simplare bok. Men nu är ju det här vårt bröllopsalbum så det får kosta lite mer den här gången.

Foto: Patrik Österberg

Nu när jag har fixat med albumet så har jag också redigerat väldigt många av bilderna från bröllopet, vilket har visat sig ändå vara ganska kul nu när man har fått lite distans till det hela och kan drömma sig tillbaka.

Foto: Patrik Österberg

Foto: Patrik Österberg

Vintermys

Taggar

, , , , ,

Dela

I helgen har det både varit kallt och kommit en del snö här hos oss. I lördags roade vi oss med att storhandla på Coop och laga thaimat till middag.

På kvällen fick Alice bada sittandes själv för första gången, tidigare har vi haft en ”badhjälp” som Alice legat på så att vi har haft båda händerna fria att tvätta och leka. Tidigare när vi har testat att låta henne sitta själv i badet har hon bara glidit omkring och halkat ned i vattnet. Men nu är vår fina tjej stadig nog att kunna sitta själv i badet. (Under uppsikt såklart.)

IMG_4632_edit_

Igår passade vi på att gå på promenad i den fina vädret och handla det vi glömde på lördagen. Alice fick åka pulka. Det var mysigt trotts kylan och Alice verkar gilla sin pulka.

IMG_4662_edit_
IMG_4666_edit_

 

När vi kom in i värmen igen åt vi semlor och Alice fick majskrokar. Mums!

Nästa helg fyller både Peter och Casper år så det blir en kalashelg. Kanske får Alice äta tårta för första gången då? Vi får se.

Den saknade delen

Taggar

, , , , ,

Dela

Det här är ett gästinlägg skrivet av Björn någon månad efter att Alice föddes. Vi tänkte från början vänta med att publicera det här inlägget tills jag hade publicerat alla mina delar men nu känns det rätt att publicera detta. Men läs gärna del 1 och del 2 av min förlossningsberättelse innan du läser detta.

Jag kunde ju inte följa med Alice när hon föddes, men det kunde Björn. Det är också intressant att höra hur en man uppfattar situationen som på sätt och vis bara observerar den. Här är alltså den saknade delen, Björns upplevelse.


Efter att sköterskorna hade kommit in på rummet igen och tagit kontroll över situationen kände jag mig lite lugnare, men bara lite. Det var nu det skulle hända; Alice skulle komma ut. Sköterskorna ändrade ställning på Idas säng och hjälpte henne att ändra ställning så barnet lättare skulle kunna komma ut. Sedan började de ”riktiga krystningarna”. Nu vara det inte uppvärmning längre, nu skulle hon ut. Jag satt vid den övre delen av sängen och försökte förmedla vad sköterskorna ville på ett lugnt och sammanhållet sätt; jag ville inte att Ida skulle få panik. Samtidigt kände jag mig väldigt hjälplös då jag inte kunde hjälpa Ida med det otroligt tunga arbetet. Efter några krystningar så insåg jag lite smått att något inte var som det skulle. Sköterskorna larmade och helt plötsligt är det tio sköterskor i rummet där det nyss bara var tre. En gråhårig dam tar över kommandot och de trycker hårt på Idas mage. Vid det här laget så är jag väldigt orolig för att Ida inte ska orka särskilt länge till. Jag märker också att Ida är väldigt orolig och på gränsen till vad jag tror är panik, så jag koncentrerar mig på att säga till henne vad hon ska göra och uppmuntra henne mellan värkarna.

Efter mycket tungt arbete från alla utom mig är hon ute, vår Alice. Hon ligger på Idas mage med fötterna uppåt alldeles stilla. Hennes hud är gråaktig med blåa fläckar. Snabbt och flinkt så klipper en av sköterskorna navelsträngen samtidigt som hon instruerar vår barnmorska att hon ska ta sig snabbt och försiktigt till barnrummet. Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen. Innan jag reser mig upp för att följa med Alice så vänder jag mig om och talar om för Ida vad jag ska göra. Jag vill fortfarande lugna henne.

Det är här någonstans det går upp för mig att det är värre en bara en jobbig förlossning; jag fick inte klippa navelsträngen.

Jag går ut i korridoren och går snabbt runt hörnet efter barnmorska med Alice. De går in i ett rum vid slutet av korridoren som jag inte reflekterat över tidigare. Där inne finns det tre stycken britsar i lagom storlek för nyfödda barn. Alice läggs upp på den mittersta och två sköterskor tar plats på vardera långsida. En läkare som dykt upp från ingenstans tar platsen vid huvudänden. Resterande personal ser till att de tre som jobbar på Alice får de verktyg de behöver. En av sköterskorna frågar om jag vill sitta ner. Ur tonfallet tolkar jag att hon är rädd att jag ska svimma så jag känner snabbt efter hur jag mår. Min diagnos är att jag är väldigt darrig, men att det troligtvis beror på adrenalin och inte så mycket chock. Jag placerar mig på läkarens vänstra sida, ett steg bakåt. Jag vill absolut inte vara i vägen. Sköterskan frågar om vi har valt ett namn åt henne. Jag svarar utan att tveka, ”Alice”.

Läkaren suger ut skräp från luftvägarna på Alice. Först med en väldigt tunn slang och sedan med en lite grövre. När luftvägarna är klara börjar Alice kippa efter luft. Läkaren ser snabbt att Alice inte andas som hon ska och placerar en liten mask över hennes ansikte och lyfter rytmiskt på fingret som täcker ett litet hål i masken. Alice lungor töms och fylls med syre. Sköterskan närmast mig jobbar med att ta blodprover från Alice hand. Det ser väldigt pilligt ut med små, små rör som ska samla upp blod med hjälp av kapillärkraft. Efter någon minut med assisterad andning öppnar Alice ögonen för första gången någonsin. Jag ser direkt att hon har Idas ögon. Hon är så otroligt vacker! Jag kan inte tro att det är sant! Jag är på kanten till att gråta av lycka och samtidigt förtvivlan, men stoppar mig själv med tanken att om jag gråter nu kommer jag inte kunna se vad som händer.

Det första blodprovet strular. Jag har vid två tillfällen hört ett ljud jag känner igen väl; standardljudet i Windows när ett fel uppstått. Det stressar mig lite och jag överlägger snabbt i huvudet om jag borde ta en titt på det för att se om jag kan fixa det. Mitt beslut blir att jag inte vill lämna Alice för att fixa en dator. Dessutom är det nog bara jag som vill vara till nytta igen. De hade troligtvis inte tillåtit mig att hjälpa till. De beslutar till slut att ta ett nytt blodprov och processen med de små rören börjar om. Under tiden har läkaren tagit beslutet att intubera Alice och koppla upp henne till en respirator som ska andas åt henne. Intuberingen går snabbt och smärtfritt. Jag konstaterar att det här är riktiga proffs.

När Alice är inkopplad i respiratorn och har en normal andningsfrekvens så frågar läkaren om jag vill ta ett steg närmare och hålla en hand på Alice. Självklart vill jag, men frågan är om jag kommer att vara i vägen. Läkaren försäkrar mig att jag inte är i vägen så jag lägger försiktigt min ena hand över hennes bröstkorg. Hon tittar med sina klarblåa ögon rakt på mig, men ser inte riktigt ut att kunna fokusera. Hon blinkar trött. I mitt huvud tänker jag att ”Hon är jag, hon är en del av mig”. Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Samtidigt undrar jag hur länge jag får behålla henne. Jag har ingen aning om hur allvarligt hennes tillstånd är och jag vågar inte fråga.

Under hela tiden har min oro för Ida legat i bakhuvudet och gnagt. Jag funderar på om hon är utom sig av panik och/eller sorg, om hon ligger och blöder ihjäl och jag inte är där, om hon är ensam. Jag vill att hon ska vara där med mig, och Alice. Tänk om jag förlorar dem båda, vad gör jag då? Kan jag ens fortsätta leva då?

Läkaren och sköterskorna tejpar fast alla slangar de satt in och pratar om att ringa efter en transportkuvös. När det är klart säger läkaren till mig att vi ska gå in och prata med Ida. Jag funderar snabbt över hur jag ska förhålla mig till Ida, vilket kroppsspråk jag ska visa upp. Jag vill inte att hon ska se hur rädd jag verkligen är av rädsla att hon ska tro att Alice är död. Jag behöver inte fundera särskilt länge eftersom läkaren snabbt talar om vad som har hänt Ida. Jag går fram till Ida som fortfarande ligger i sängen och ler och säger, ”Hon är jättefin! Hon är så söt!”. Sedan är det dags för oss att gå tillbaka till Alice, men innan vi går talar läkaren om att vi snart kommer tillbaka och då ska Ida få hälsa på Alice.

Väl tillbaka i barnrummet så är Alice redan placerad i transportkuvösen. Hon ser lite missnöjd ut, men kanske mest förvirrad och ledsen. Sköterskorna fixar till det sista och sedan börjar de rulla ut henne ur rummet och in till Ida. Inne hos Ida så öppnar de luckan så Ida också får känna och klappa på Alice. En av sköterskorna frågar om jag har en kamera med mig och kanske vill ta en bild. Självklart har jag en kamera med mig. Jag har faktiskt två med, man vet aldrig. Jag letar först efter den lilla smidiga i väskan, men ångrar mig snabbt. Det är klart att jag ska ta den stora, bättre kameran. Jag tar några få bilder på Ida och Alice innan det är dags för oss att lämna Ida igen.

IMG_2414

Alice rullas in i en hiss tillsammans med läkaren och en sköterska. En annan sköterska säger att jag ska följa med henne uppför trapporna. Vi ska bara två våningar upp så jag springer och tar två, tre trappsteg i taget. Halvvägs inser jag att jag inte har ätit särskilt mycket och sovit väldigt lite det senaste dygnet. Jag är utmattad, men saktar inte ner för det. Jag vill inte förlora en sekund med Alice! När vi kommer upp så tvättar jag händerna och smörjer in mig rejält med handsprit eftersom sköterskan säger åt mig att göra det. Anledningen är att vi ska gå in på neonatalavdelningen där många väldigt små barn med nästan inget immunförsvar finns. Vi går in i en sal och jag slås direkt av mängden apparater och skärmar. Min första tanke är ”Star Trek” och den andra är ”Så det är hit alla skattepengar går”. Alice ligger i en liten säng med flera slangar och sladdar inkopplade än sist. Personalen förklarar att de håller på att koppla in övervakningsutrustning. Efter ett litet tag säger de att jag strax måste gå ut ur salen eftersom de ska utföra sterilt arbete. Jag vill inte vara i vägen och passar på att ta en bild till på Alice innan jag går ut och nerför trapporna tillbaka till Ida för att försöka berätta vad som hänt.

Läs del 3 av Idas berättelse här.

Plötsligt händer det!

Taggar

,

Dela

Idag har jag gjort en matpaj helt själv för första gången i mitt liv. Det är pinsamt egentligen men någon så nån gång till mig att det var asjobbigt att göra paj så jag har undvikit det. Men det var inte alls jobbigt, snarare tvärtom. Jag måste sluta lyssna på vad andra säger och prova saker själv för att skapa mig en egen åsikt.

Det blev i alla fall en ost och skinkpaj med broccoli. Den blev dessutom väldigt lyckad så nu känner jag mig typ taggad att göra paj igen. Haha.

Paj

Lite kul är det att vi provar att laga massa nya maträtter sen Alice kom. Vi äter ju inte ute lika ofta längre och det blir väldigt tjatigt att äta samma sak hela tiden.

Vardagen är tillbaka…

Taggar

, , ,

Dela

I går började Björn jobba igen efter juluppehåll och föräldraledighet. Så nu är vi ensamma hemma igen jag och Alice. Igår besökte vi tandläkaren eftersom jag tänkte fel när jag bokade tid och trodde Björn skulle vara hemma och kunde ta hand om Alice. Men min snälla mamma och bror följde med och passade henne i väntrummet medan jag skulle få ett utlåtande om hur jag skött mina tänder 2012. Precis som 2011 var jag hålfri och behöver inte komma tillbaka förrän 2014. Skönt att slippa lägga pengarna på någonting så plågsamt som att fixa hål.

Idag har jag och Alice tvättat och städat undan julen. Jag tycker alltid det är lite sorgligt att plocka ned allt julpynt, man har dem ju uppe så kort tid. Jag älskar julen och känslan den för med sig i juletider varje år. Magi! Julmusik är också härligt och jag börjar alltid tjuvlyssna redan i november varje år. Extra tråkigt känns det ju också att plocka bort Alice första jul, men jag ser redan fram emot nästa jul då hon kanske förstår liiiite mer vad som händer.

 

Taggar

, ,

Dela

Igår åkte vi tillbaka till Ikea igen efter att ha kollat lagerstatus. Så den här gången kom vi hem med det vi ville förutom den dumma gardinstången som jag tydligen lyckats kolla fel status på hemma, men det är inte hela världen. Då får jag och Alice en ursäkt att åka dit en annan dag. Vi beställde hemkörning av Expediten och garderobsdörrarna för vi orkade inte flytta Alice bilbarnstol och krångla med att få hem allt själva. Så i morse blev de hemkörda till oss, väldigt smidigt.

Förmiddagen idag har vi alltså ägnat åt att fixa till Alice rum. Det är inte färdigt (kommer det någonsin att bli det?), med nu kan hon i alla fall flytta in. Det är en väldigt nöjd Alice som har lekt på sitt rum idag, hon visade oss hur stor hon har blivit nu när hon har fått ett eget rum genom att släppa taget när hon stod upp så att hon stod alldeles själv utan stöd.

IMG_4580_edit_ IMG_4581_edit_ IMG_4589_edit_ IMG_4590_edit_ IMG_4591_edit_ IMG_4593_edit_ IMG_4594_edit_ IMG_4595_edit_ IMG_4601_edit_ IMG_4602_edit_

Lekland

Taggar

Dela

Igår var jag och Alice med Carro och Casper på Leklandet Stor och Liten i Barkarby. Jag visste inte ifall det skulle finnas någonting att göra där för Alice eller inte, lekland känns ju som att man behöver vara lite äldre för att besöka. Men eftersom det är gratis för vuxna och barn under 1 år så tyckte jag ändå att det kunde vara roligt att åka dit och titta. Alice älskar att titta på andra barn så hon kan alltid roa sig.

Väl där inser vi att vi inte är ensamma denna lördag. Haha, kanske vi borde ha förstått med tanke på julledighet, helg, och vinter. Aja, vi går in i alla fall. Ljudet är konstant lite för högt, de har dåligt med ljuddämpning och jag kan inte undvika att fundera på ifall det här verkligen är så bra för Alice hörsel. Men nu är vi i alla fall inne och vi ger det hela en chans, det ser ju sjukt kul ut med alla lekställningar. Alice verkar dessutom inte ett dugg besvärad, snarare uppspelt.

Bredvid cafeterian finns roligt nog en egen del för lite mindre barn (typ Alice ålder och upp till kanske 3år?). Där finns en lite mindre ställning med rutschkanor, ett bollhav, stora byggklossar och mjuka djur att klättra på. Alice älskade bollhavet! Det allra roligaste var att stoppa dem i munnen medan jag kämpade med att försöka få henne att inte suga på dem. Jag ryser bara jag tänker på hur mycket snusk som finns på de där bollarna.

   

Alice verkade trivas som fisken i vattnet och kröp obesvärat runt bland de andra barnen och vuxna. Jag hade fullt sjå att hänga med. Casper verkade också tycka att det var himla kul och sprang runt, runt i lekställningen. Efter massa fysisk aktivitet tar vi en paus i cafeterian. Carro bjöd på fikat och jag fick en morotskaka, mums. Alice tyckte också att det var gott.

Sen utforskade vi resten av leklandet. Casper var otroligt modig och åkte ned för den största rutschkanan de hade, synd att vi inte visste att den skulle gå så fort bara för det var ingen av oss bered på. Tur att Carro stod nedanför och tog emot. Alice ville gärna klättra i de stora lekställningarna men jag tror det får vänta tills hon blir lite större.

Kul hade vi i alla fall så det blir säkert fler besök.